Det är väl inte vad gemene man sysslar med en måndagskväll va? Andas i fyrkant och andas djupt och andas och vika tvätt och vänta på att Lergiganet ska börja verka och försöka att undvika den svarta helvetestratten som snurrar mitt i rummet, likt en ond tromb, eller befinner den sig kanske inuti mig? Jag vet inte. Både och, kanske. Och jag hatar det. Jag hatar det intensivt. Jag är så äckligt trött på det att jag vill kräkas men ändå lämnar det mig inte ifred, ständigt denna tromb vareviga dag när jag kommer hem till lägenheten, som börjar torna upp sig i horisonten redan efter lunch på jobbet, råttor som börjar nafsa lätt på de inre organen, det svarta ökar i omfång och börjar snurra och tar sig in i magen, i bröstet, i huvudet och är allt som finns det finns ingen mening med någonting jag står inte ut med verkligheten med livet jag vill inte vika tvätt och städa och laga mat och låtsas älska livet för allting är meningslöst, innehållslöst, en lögn från början till slut!!
Det är så djävla tröttsamt.
På morgonen är det borta och förmiddagen och dagen är lugn, kanske till och med hoppfull ibland, ett litet frö av tro på någonting meningsfullt, gemenskap. Sedan börjar det igen. Om och om och om igen och jag vill bara slita upp en flaska vodka med tänderna och stoppa en tratt i käften och hälla ned allt på en gång så att hjärnan försvinner. Försvinn ditt sattyg!
Jag gör det naturligtvis inte, det där med vodkan och tratten men det otäcka är att jag mycket väl skulle kunna, ty det finns nästan ingenting som löser ångest lika snabbt och effektivt som alkohol, som får allt att bli godmodigt och okej och lugnt men det luriga med det är att det bara verkar i stunden, i nuet, för sedan, ja sedan kommer ångest 2.0 och det mest effektiva, i längden, är att uthärda tills det går över fasten man helst bara vill tutta på kläderna man går i (okej nu överdramatiserar jag). Tja vart vill jag komma med detta? Att jag hatar det och att jag verkligen förstår hur och varför folk blir alkoholister ty så plågsam och outhärdlig är ångesten att man gör vad som helst, precis vad som helst, för att den ska försvinna, det man (de) inte inser är att man skjuter sig själv i foten (om man dricker) och jag har svurit att jag aldrig ska den vägen vandra. Över. Min. Döda. Kropp.
Yours truely, i nykterhet. Now piss the hell off.