Jag ville skriva om det senaste påfundet från den stora sinnessjuka babyn som bor hemma hos min mamma men jag kan inte göra det för jag blir alldeles för upprörd och jag kan inte vara så upprörd på jobbet.
Men jag känner för att ta fram en pistol och bara knäppa fanskapet så att vi en gång för alla blir av med problemet.
Ja. Visst är det fruktansvärda och förkastliga tankar och känslor, jag håller med er helt och hållet och jag förstår om ni inte förstår hur jag kan skriva någonting sådant om min egen bror, jag skulle inte heller förstå om jag var någon annan utan detta fantastiska, eviga problem men nu är jag ingen annan utan bara jag som under de år jag levde som fånge i hans våldsamma, hotfulla, kontrollerande och misshandlande psykos utrvecklade ett brinnande, vitglödgat HAT, ungefär så som en koncentrationslägesfånge antagligen i efterhand kan känna för den plågoande som höll henne/honom fången i Treblinka, förstår ni? Nej det gör ni inte för det kan man inte förstå förrän man själv har upplevt det.
Jag kände samma hat under de år som jag var fånge i min "fars" fyllepsykotiska, hotfulla, misshandlande våld. Jag tror det är vanligt att man utvecklar ett sådant hat, det är som en försvarsmekanism, att vilja ha ihjäl det som plågar en dag och natt dag och natt utan uppehåll, plågar en på grund av sina egna egocentriska kval, ibland till och med plågar en (mig) på ett njutfullt sätt, det blir väldigt, väldigt svårt att vara ödmjuk inför någonting sådant. Man önskar ju givetvis att den snälla person som fanns innan ska komma tillbaka men det kommer den aldrig att göra för den är ett med alkoholen eller i detta fall: sjukdomen, därmed hatar man hela personen.
Eller så är jag kanske bara en hatisk person. Vad vet jag.