Ibland känner jag mig som en ångloksfarande åsiktsmaskin.
Jag behöver faktiskt inte ha åsikt om precis allt.
Ibland uppfattar folk mig felaktigt som oresonlig (fick ett sådant kort av en kollega en gång på en slags personalåtgärdskurs men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång) därför att jag ofta är säker på vad jag själv tycker och uttalar mig med stor säkerhet, de missar dock, eller missförstår kanske, att jag bara uttalar min åsikt med säkerhet, inte allas eller deras och att jag är helt öppen för att ändra mig om jag har fel eller fått fel information etc. men bara för att jag talar i klarspråk på ett bestämt sätt så uppfattar de det som att jag är orubblig och att jag anser att bara jag har rätt och ingen annan.
Detta handlar uteslutande om andra kvinnor/tjejer för 99 % av kvinnor/tejer uttrycker sig inte så, de talar på ett sockerkantat, inlindat sätt, mjukt om ni så vill, med många antydningar och krusiduller (inget ont i det, alla får tala precis hur de vill) och jag/vi som inte talar på det sättet utan som talar manligt språk - vi ses som orubbliga/bitchar/kärringar/ragator/oresonliga för det är inte kutym för en kvinna att tala så rättframt och ärligt. Därför uppfattas jag ibland felaktigt som en oresonlig åsiktsångvält. "Odiplomatisk" beskrev min egen mamma mig som en gång men det är verkligen långt ifrån vad jag är.
Måste man vara osäker på sin åsikt som kvinna? Måste man sockerkanta och linda in allting? Varför då? Måste man vara mjuk och tala i gåtor? varför då? Varför är det fel att tala som en man om man är kvinna?
Och varför får inte män tala i krusiduller och antydningar? Varför får de inte vara mjuka och osäkra? Varför anses de "bögiga" då? Varför är det fel att tala som en kvinna om man är man?