Gisslan hos sin egen hjärna.

Jag: Håll mig i handen när allt går åt helvete.
Hjärnan ba: Näpp!
Jag: Men snälla, vi kan väl samarbeta? Vi är ju fast med varandra, om vi säger som så.
Hjärnan ba: Du menar att du är fast med mej.
Jag: Nej. Jag menar att vi är fast med varandra. Utan mig kan inte du finnas, och omvänt.
Hjärnan ba: Ja kan visst finnas utan dej. Watch me.
Jag: Vad snackar du om?
Hjärnan ba: Å N G E S T
Jag: Neeeeeeeeeeeeeeeej snäääälla sluuuutaaaaa!
Hjärnan ba: Who's the boss! Who's the boss??
Jag: Låt mig vara! Aaaahhhhgh!
Hjärnan: Svara, annar gör jag det värre: who's my bitch?!
Jag: snällasnällasnällajagorkarinte, jag, I am your bitch!
Hjärnan ba: And who am I?
Jag: My boss! My boss!
Hjärnan ba: Så där ja, var det så himla svårt?

Hjärnan är din bästa vän

Hjärnan ba: E du redo??
Jag: Nej! Sluta!
Hjärnan: TJOFLÖJT! Nu åker vi, wiiiiiiiii!
Jag: AAAHhahaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaargh!!! HJÄLPHJÄLPHJÄLPHJÄLP!

SD's våldtäktskultur och ansiktsuttrycket.

Min son frågade mig i morse vad sexuella trakasserier är efter att han sett på TV 4's nyheter om SD-partiets våldtäktskultur. Jag svarade att det är när någon tar en på sippan eller snoppen fastän man inte vill. Han tittade på mig som om det vore det galnaste han någonsin hört.

Och vad vill jag säga med det här då?

Jo, jag vill trycka upp i era ansikten vilken enastående förälder jag är.

Nej.

Det jag vill säga är att det ansiktsuttrycket som min son uppvisade, det är den känslan som alla människor borde ha när de hör talas om att någon har blivit tagen på snippan eller snoppen mot sin vilja. Det är den attityden samhället borde ha. Inga ursäkter om att "det var väl inte så farligt!" eller "men han är ju en schysst snubbe låt honom va' de där kan jö hända den bäste!" eller "du hade för kort kjol på dig!" utan bara det ansiktsuttrycket.

Så där ja. Känn er nu underlägsna mitt excellenta föräldraskap medan jag går och badar i ett kar av min egen förträfflighet. ' kej?

När man är sjuk i huvudet äger man inte sin egen sjukdom

Ja, det är jätte- jätteroligt att ha PÅ och allt vad fan det nu är med att halva familjen plötsligt dött och så vidare, för en liten mikrosak kan spinna igång en vansinnesattack av klösande ångest och då måste jag gå ned på toaletten och stå där inne i mörkret en kvart eller så, för allt Oxascand i världen räcker inte till för den sortens magnifika ångest, men orka bråka med psykfolket, för ni har väl inte glömt att när man är sjuk i huvudet så äger man inte sin egen sjukdom, det gör stafettläkarna på öppenpsyk som inte ens bemödar sig med att öppna ens journal och påföljden blir då att jag får ont i magen och blir illamående och inte kan koncentrera mig på någonting överhuvudtaget och sedan måste jag åka hem från arbetet och förlorar lön.

Ett får är ett får även om det ler fåraktigt.

Log just som ett äkta fån. Ovärdigheten.

Hej mamma.

Hej mamma. Hörde du min dikt i kyrkan? 

Var du där när jag bar dig från kapellet till din grav? Jag kunde känna dig genom tyget. Du var en klump av grus. Jag bar dig tätt mot mitt hjärta, jag ville att det sista ljud du hörde, skulle vara ljudet av mina hjärtslag, liksom det första ljud jag hörde, var dina. 

Väntar du någonstans alldeles nära? Är det du som smeker min kind i drömmen?

Lämna mig inte här, ensam. Var hos mig. 

Tallink

Jag kan personligen intyga att man inte ser ut så här när man vaknar efter en finlandskryssning.

Snarare ser man ut så här.

När Nordkorea gör vettigare uttalanden än USA, det är då man vet att världen har blivit riktigt sned.

SSRI placebo

Enligt en färsk forskningsstudie är SSRI placebo.

I morse hade jag inte haft råd att hämta ut mitt Sertralin på tre dagar.

Jag strök längs väggarna i källaren, på väg till cykeln. På väg till jobbet.

Jag kan inte ta livet av mig. För min son älskar mig.

Jag kan inte. Göra det som de gjorde mot mig.

Varje rörelse ett medvetet tvång.

Jag vill inte, utan dig.

Jag vill hänga mig i förrådet.

Tre timmar senare kan jag laga köttfärssås och spagetti,
klippa plåster och linda sårigt knä.

Auto. Jackan.

När bårhuspersonalen kom för att hämta henne gick du ut i köket. Du pressade ditt ansikte mot din brors hals, som om du ville fortsätta bortom hud och muskler, in i honom. Du ville inte se, men du måste. De hade gröna kläder på sig och på händerna vita latexhandskar. De lyfte upp henne från soffan och då for hennes armar ut, som en trasdockas. Det gjorde någonting med dig.

 De lade henne i en svart, rektangulär transportväska av styvt tyg. De svepte plast över henne och drog igen blixtlåset. Då kom det ett ljud från dig som du aldrig hade hört förut. En förtvivlad klagan som från ett litet djur fast en fälla.
"De tar min mamma!" skrek du "De tar min mamma!" och din bror vaggade dig som om du vore ett litet barn. "Jag vet" sa han och hans tårar rann ned för hans ansikte och blandades med dina "Jag vet."

De lyfte upp bagen och försvann ut i hallen och du ropade efter henne.
"Hej då mamma! Hej då! Vi ses sen! Jag älskar dig mamma!"

Efteråt satt du på hennes säng. Du hade hämtat hennes vinterjacka från hängaren i hallen. Nu hade du den på dig. Den doftade av henne. Du drog ned luvan djupt över ansiktet. Du minns inte vad du tänkte. Du tänkte inte på någonting. När taxin kom tog de dig i handen och ledde dig ned för trapporna.
Du grät inte på vägen hem. Du låg i baksätet och såg ut mot himlen där svarta moln svepte fram över en halv måne. Klockan var tre på morgonen men solen skulle inte gå upp på många timmar än. För dig skulle den aldrig mer gå upp. Det var alla andras sol nu.
När du kom hem vågade du inte sova ensam, som om hennes likstela kropp på något vis skulle kunna ta sig till din lägenhet men om den så gjort, vad så? Du bäddade på soffan. Lät dörren till honom stå på glänt. Du tog aldrig av dig jackan. Det kändes som om hon omfamnade dig.

Jackan finns fortfarande. Du tar fram den ibland för att känna hennes doft, det sista du har kvar av henne. Jackan ligger hoprullad till en boll i ett skåp. Du vill bevara henne. Men för varje gång du tar fram den doftar den lite mindre, mindre och mindre. Snart är hon helt borta.

I dreamt of Kurt Cobain.

Har en plötslig, sjuklig besatthet av Kurt Cobain. Jag tror att han kan höra mig och vi för långa samtal varenda kväll i mörkret.

Nej. Jag driver dummies.

Jag hade en dröm för ett tag sedan strax efter det att min bror tagit livet av sig och den handlade om att jag var på en Nirvanakonsert och min bror hade ordnat denna konsert från där han befann sig, i någon för oss icke nåbar metafysisk tillvaro, i vilken han hade sökt upp Kurt, och jag satt i publiken då Kurt plötsligt sa: "And the next song I would like to dedicate, in promise to a friend of mine (min döda bror), and it's for his sister, she has the most beautiful sole and all of those of you assholes who have bullied her throughout the years, you are totally idiotic mother fucking morons, and should be ashamed of yourselfs. Her name is Anna, and I wonder if you would like to come and sit with me so I can give this gift to you?"

Och jag gick upp på scenen med darrande ben och satte mig bredvid Kurt och han började sjunga och spela akustisk gitarr och sjöng en vacker, melankolisk och djupt rörande sång bara för mig medan jag grät och grät och i publiken satt alla de som har mobbat mig med skamsna, ångerfyllda ansikten. Sedan var drömmen slut.

Notera att jag aldrig varit ett Nirvana fan någonsin.

Men det var min bror. Anywho. It was a good dream.


.

Kom, följ mig, jag ska göra er till Pokemónfiskare.

Jag var inte tillräckligt gullig.

Anna Kinberg-Batra blev avsatt bla. för att hon inte var tillräckligt gullig. Det är något som jag känner igen. Jag var inte tillräckligt gullig på en arbetsplats för länge sedan, det vill säga jag skickade inte trehundra smileys i varenda mejl jag sände, mina mejl bestod av en fråga eller en informationsdelning eller ett konstaterande helt utan känsloyttringar, eftersom jag inte ansåg känsloyttring nödvändig och eftersom jag tog för givet att mina mejl var helt neutrala och artiga, vilket ju, i en utopi, borde vara nog. Men nej. Jag tolkades som ohyggligt dominant.

Intressant, är det inte? Bara för att jag hade ett invärtes könsorgan och skippade styjkekjamajna som tydligen är obligatoriskt enligt norm när man har ett organ beskaffat på sålunda vis, så ansågs jag vara odiplomatisk och okänslig.

Current mood.

Om jag just ljög för en myndighet i ett privat ärende? You can bet your sweet ass I did.

Lustgas i USA

Vad är det för lustgas de får i USA? Den en får här blir en ju bara lite smådimmig av. Fast det är klart: här ska en bita ihop och uthärda, särskilt när en trycker ut något honungsmelonstort från sin vagina.

Bediol

Ge den här människan Bediol för i helvete.

De som är emot marijuana i medicinskt syfte kan aldrig någonsin ha upplevt en sådan fysisk långvarig smärta som den han beskriver, jag har, tack och lov, aldrig gjort det, men jag får ändå _panik_ bara av att höra honom prata om sin

Självmordsklassad smärta

Plåtskåp.

En bra instruktion kan lyda: "Blanketterna finns i plåtskåpet".

Man ba: vilket plåtskåp?

Man ser sig omkring och det enda skåp i materialet metall som existerar i rummet är ett som står i chefens bås. Man tar en nyckel som man tror kan passa i dettta skåps nyckelhål, men den passar inte, naturligtvis. Så man går och hämtar en annan nyckel. Inte heller den passar. Den tredje då, eftersom alla goda ting skall vara tre? Nej, ej heller så. Man rycker frustrerat i skåpet, som skullo det få det att öppna sina dörrar och blotta sitt inanmäte i ren empati, men så förfar icke skåpet, ehuru det är ett dött ting bestående av förmodligen mestadels kolatomer, kisel och magnan. Man suckar och rätar på ryggen och bakom en har en kollega smugit upp och kollegan ifråga ser på en med höjda ögonbryn liksom någon som undrar vad som försiggår borta vid chefens plåtskåp och man säger något i stil med att man letar efter blanketter som ska finnas i ett plåtskåp i enlighet med instruktion och kollegan pekar på ett pyttelitet (ungefär i sådan storlek att en hustomte skulle få plats att bo där i) skåp som står under en pärm i en bokhylla och man nickar och ler och säger att jaha ja det är väl tur att kollegan vet var detta mystiska plåtskåp finns, men man säger inte ordet "mystiska" för då verkar man arrogant och kollegan nickar och beger sig bortåt.

Äh.





.

Titta inte på mig, jag är trasig.

Det är märkligt. Vissa dagar måste jag anstränga mig rent fysiskt för att hålla ihop mig, för att inte skärvorna som brukade vara jag ska rasa ihop till en dammig hög på golvet. Sådana dagar vill jag inte att någon ska titta på mig, jag antar att jag vill vara ifred i min överlevnad, eller någonting sådant. Eller om det är för att all ansträngning går åt till att hålla bitarna på plats och därför, när någon betraktar mig, så kan jag inte, helt enkelt.
Vad skulle det då göra, om någon tittade på mig och såg? Tja, jag har ett arbete att sköta, jag kan inte ligga på marken och skrika. Eller kan kan jag väl, men då måste jag gå till läkaren och bli sjukskriven och läkaren kommer att skicka en blankett till Försäkringskassan där det står någoting i stil med "pat. är i akut stressreaktion till följd av mor och broders död. Arbetsförmåga anses av läk. J. Sörensson vara nedsatt till 0 %", och Försäkringskassan kommer att ta emot läkarens ordination och säga att nämen nehej, den här människan har missat att anmäla sig arbetslös två dagar i maj år tjugohumdrafemton, alltså har människan ingen sjukpenningrundande inkomst, således kan denna människa ej sjukskrivas och Försäkringshen skriver ett beslut i frågan, hela tiden med en ihopsnörpt mun, föreställer jag mig, postar det och läkaren får det efter några dagar i sin hand och ringer mig och meddelar detta och då ligger jag där i soffan med ett barn att försörja och ingen inkomst att göra försörjandet med.

Se där! Så fick jag in lite samhällskritik också!




.

Spela spelet och hata inte spelaren, hata tärningskastaren.

Person på arbetsplatsen: "Hur är läget?"
Jag i tanken: "Min bror och mamma är döda, de begick självmord, nej vänta det kan man inte svara, vad ska jag svara? Svara 'det är bra, och själv' och glöm inte att le men inte för mycket, som en idiot".
Jag: Det är bra (spänner muskulaturen kring munnen och hoppas att jag åstakommer ett leende och inte ett bisarrt grin).
Kort tystnad.
Jag i tanken: "Du glömde 'och hur är det själv?'"
Jag: Och hur är det själv?
Personen: Jag kom just från ett möte om (blablabla etcetera och så vidare).
Jag i tanken: "Nicka på rätt ställen. Så där ja. Le. Nej inte så. Nu ser du konstig ut. Så ja. Bra. Håll så. Säg 'mm'. Säg 'det förstår jag' okej nu går hen, släpp muskulaturen."
Ansiktet återgår till katatoni.

Fredag 17:00:00

Eheheheh 😂

Missed abortion. Som autofiktion del 4

Det är blod på pappret. Men det kan inte vara så. Inte nu. Min mamma sa att hon blev så glad att hon skrek när hon fick veta. Hon har just begravt sin son. Jag kan inte berätta det här för henne. Det är som ett svek.

Väntrummet har ett limegrönt linoleumgolv. När jag jag går och kissar kommer det långa strängar av blod. En kvinna gråter ute i väntrummet, högt och klagande. Jag förblir tyst. Timmarna avlöser varandra medan den som skulle bli någon rinner ned i toaletten och försvinner med avloppsvattnet.

"Livmoderhalsen är stängd."
"Är den?"
Jag kan inte tro det jag hör.
"Ja." svarar hon och rotar runt med sitt redskap inuti mig. Jag grimaserar.

När hon stelnar förstår jag. Hennes ansikte får en klinisk distans. Hon harklar sig. Jag tänker på kvinnan som grät ute i väntrummet.

"Det jag ser nu är fostersäcken."

Hon vrider skärmen mot oss. Bakom mig börjar han tyst att gråta.

"Den är oregelbunden, det ska den inte vara i trettonde veckan."

Hennes röst är myndig, opersonlig.

"Där."

Hon pekar med rak arm. Som hade hon funnit en intressant raritet.

"Resterna av en gulesäck."

Jag betraktar den diffusa fläcken på bilden.

"Vad menar du? Jag är ju i trettonde veckan? Var har fostret tagit vägen?"

Hon drar ut sitt vita mätinstrument och ser på mig. Men inte riktigt på mig. Hon ser igenom mig. Liksom hon sett igenom de tusentals andra som har legat här före mig med benen brett i sär.

"Det har aldrig funnits något foster" säger hon "ägget har fäst vid din livmoder, sedan har det slutat att utvecklas."

"När hände det?" frågar han. Hans röst är så liten.

"Några veckor efter befruktningen. Kanske två eller tre."

Jag för ihop benen och sätter mig upp. Hårt och kantigt.

"Om ni vill kan ni få numret till en kurator."

Mina gympaskor känns för små för mina fötter. Det är medlidsamma ögon nu.

Utanför faller snön lent mot den svarta asfalten. Han snyftar in i sin vante.
Jag är som en sak.

Månen visar sig mellan sjok av grått ovanför taxins fönster.
Jag vill aldrig någonsin mer yttra ett enda ord.

Som snöflingor. Ett stycke autofiktion, del 3.

Jag frågar om du ser otäck ut.
Du ligger märkligt, säger de, med benen utanför sängen.

Jag tar av mig jackan. Ser mig i spegeln. Rättar till håret. 
Stryker bort mascaraspår under ögonen.
Du kan inte längre se mig.

Jag närmar mig. Försiktigt.

Vid fotändan stannar jag. Jag slås av hur vacker du är nu.

Du ligger som om du just har satt dig på sängkanten och plötsligt drabbats av en omedelbar sömn du inte kunde stå emot.
Du har lagt dig ned i dess mjuka svärta och omärkligt glidit ned i ett mörkt vatten,
och blivit ett med havet.

Dina underben är blå. Naglarna långa och gulnade.
Jag har aldrig sett dig så förut. Så naken. Så blottad.

Jag har inte vågat se på dig på tjugo år.

Jag sätter mig ned bredvid dig.
Rör mjukt vid din underarm som vilar mot lakanet. Du är iskall.
Men det skrämmer mig inte. Jag fattar din hand, den är som en klo.

”Hej” viskar jag ”jag är här nu”.

Rummets åskådare lutar sig mot mig.

”Jag önskar att allt hade varit annorlunda.”

Din örsnibb är nästan svart. Din andra arm ligger slängd ovanför huvudet.

”Förlåt för att jag inte fanns där”

Jag menade aldrig att göra dig illa

Tröjan har glidit upp och din tjocka mage ligger naken. Jag tänker att du måste frysa.

”Jag kunde inte. Jag hoppas du förstår.”

Älskade syster

Jag stryker ditt hår.

”Jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig.”

Var inte ledsen

”Allt du gjort mig, jag förlåter dig allt”

Åskådarna ler.

Jag finns

Jag böjer mig nära ditt ansikte. Jag smeker din kalla kind. Din panna. Dina slutna ögon. Jag lutar mitt huvud mot ditt. Jag viskar till dig. Vår hemlighet.

”Kommer du ihåg vårt träd?”

Som snöflingor

”De vita blommorna våren du försvann”

Solen gjorde gräset ljusgrönt, du var så vacker, min syster

”Möt mig där sen”

I skuggan av grenarna, jag väntar där

Jag stoppar om dig med täcket. Kysser ovansidan av din hand.

”Tack för allt”

Du svarar inte.

Jag blir sittande. Du är min igen, bara min, så som du var för länge sedan, så som du aldrig mer blir.

Jag släpper din hand och den faller stumt tillbaka mot madrassen.



.