http://www.familjeliv.se/Forum-4-362/m72048468-1.html

Ett ord: wow.

Det finns såna här människor, som ligger vakna om småtimmarna och grubblar och grubblar över vilken klass de hör hemma i. I min, starkt humanistiskt präglade sinnevärld är detta fullkomligt absurt, för mig är det som att bevittna en freakshow, för hur kan man inte respektera alla sina medmänniskor oavsett vad de har för bakgrund och livsstil? Förstår man inte vad det säger om en själv när man inte kan göra detta, se allas lika värde bortom tingens och utbildningens värld?Det som slår mig med häpnad är att det faktiskt finns personer som inte förmår respektera eller se sina medmänniskors lika värde bortom ting och klass och som därmed heller inte förmår se vad det säger om dem själva personligen. Förbluffande i all sin otroligt inskränkta dumhet!

Min kompis var inte arg, det var ett missförstånd, hon mådde tydligen illa.

Jähepp. Go´jul då.

Apropå fylleryck, det är intressant det där, alla har väl fått det någon gång, så även jag, även om det var en oherrans massa år sedan, man kan göra något helt bisarrt knasigt som man aldrig skulle komma på tanken att göra i nyktert tillstånd och när man väl blir nykter så fattar man inte hur man kunde göra något så vansinnigt fånigt och pinsamt, man förvandlas till ett barn typ och stratar gräl om en tomat eller slänger iväg någons hamburgare (ja, det har hänt, jag slängde iväg en kompis hamburgare mitt i en tugga, hehe, varför? Dunno. Fylleryck de lux som sagt).

...och bakfylleångesten. Uäk. Var ute på lokal i går. Jag tror att min kompis är arg på mig :( det gör ångesten värre. Vi satt och pratade med en kille, hon var, tja, kraftigt förfriskad och babblade så där som kraftigt förfriskade kan göra så jag sa ett par gånger, skämtsamt, att han inte skulle lyssna på henne för att hon hade druckit, så plötsligt en stund senare mitt i samtalet säger hon: "Jag tar ingen skit" och killen tittar frågande på henne " Va? Vad menar du? Från mig eller vad? Sa jag något dumt?" frågar jag, men hon svarar inte. Jag släpper det och en stund senare går vi, när vi står utanför och pratar med killen så vänder hon sig plötsligt om och springer iväg. Jag ropar efter henne att stanna men hon försvinner snabbare än blixten, jag ringer och messar henne flera gånger men hon svarar inte, till slut ringer jag hennes son bara för att kolla så att hon kom hem ordentligt.

Hon har inte hört av sig. Jag fattar ingenting. Sa jag något så hemskt? Jag kan inte minnas att jag sa något annat plumpt än att hon skulle lugna sig lite för att hon var så full? This is eating me up. Varför frågar jag henne inte, undrar ni, jo, jag ska, jag måste bara tänka lite. Herregud när jag läser detta så verkar det som om vi är värsta emo- tonåringarna i stället för två vuxna damer 30+ men ja... fylleryck ni vet. Skamligt.

Don´t you cry tonight.

Återförälskad i den här. Ah nittiotalets musik, kom tillbaka, du är saknad här i twerking Miley Cyrus-eran.

Och så mensvärken från helvetet.

Slut på meddelandet.

Vasen

Med en semiselfie avrundas denna stilla dag, ty natten är kommen, ugglorna hoa och vargarna... går på toa. I morgon är en annan dag, sjöng Christer Sandelin, den låten var inte riktigt fin, enligt mitt tycke och smak lät den som en bak, när denne med ett brak lägger ett helt tak, av välodlad gas så till alla god natt och räds ej något knas ty då kan det hända att er mosters vas trillar i golvet som gjord av glas och farmor i soffan gråter ty spilld är hennes ungdoms minne av kärlek till ett annat sinne, en liten mus som hette Klas och bodde i tidigare nämnda vas, för många år sedan gick han till vila men farmor ändå till minnet ila och nu är vasen sönder och kvar finns bara smutsiga bönder som sopar upp skärvorna

Ähum

över och ut

Julefrid, utan svid, för det kan bli svid, utan glid... eeeeh... wtf? What kind of sick christmas-rim was that?

Three down three to go.

Jag hatar, jag HATAR verkligen att höra ekot av min egen röst när jag pratar i telefonen, jag hatar det så mycket att det går bortom begreppet hat, jag måste med våld kväva impulsen att lägga på rakt i örat på personen. Varför gör telefongudarna så mot en? Och varför roar de sig med att på fullsatt pendeltåg sätta på högtalarfunktionen i samband med att jag svarar och sedan fnissande ordna så att funktionen låser sig och inte går att stänga av? Vad får de ut av detta djävulskap? Eller är det menat att ses som en liten spontan KBT-övning i det stilla? Då vill jag säga så här: låt mig förifaen själv välja när jag vill KBT´a, capish?! Vänliga hälsningar Demonriden

Det tar emot att skriva det men: LOL

Cat

Vinterkräksjukan - anorektikerns önskedröm

För övrigt har jag gått ned 2 kilo till 59,8 - viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii !!!

Nähä. Om man skulle våga sig på lite fast föda då?

Myyyyyyys!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Asså jag vet inte varför jag är så galet överallergisk mot folk vars statusuppdateringar lyder: "Långpromenad med hunden i regnet idag, supermyyyyyyyyyyys myssss myyyyys, sen hem å städa skafferiet såååååå myyyyyyyyyyyyysigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :) :) :) Nu ska jag å mannen äta makaroner vardagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys!!!! Yippeeee!!!! Wooooooow! Såååååååå MYSIGT MYS MYS MYS MYYYYYYYYYYYYYYYYS!"

Nu tänker ni per automatik " hon är avundsjuk, annars funnes det ingen orsak till irritation" men det är en direkt felaktig slutsats ty jag svär; ens om jag kände så personligen så skulle jag aldrig varken säga så eller skriva så i en status för jag skulle bli så provocerad av mina egna ord att jag skulle klippa till mig själv. Varför? Då. Jag antar att jag finner det, även om man faktiskt känner så, absurt onaturligt, överkäckt och hysteriskt att ständigt uttrycka detta MYS med fyrtiofem utropstecken och nittionio leende smileys, det är inte naturligt, det är störande. Man dkulle kunna däga att jag till och med "hatar det" gud förbjude.

Emotionell de Lux

Jag blir alltid väldigt emotionell när jag är mycket sjuk (undrar varför?) vilket innebar att jag satt och bölade i en kvart när Attis pappa hade hämtat honom, tidigare grät jag till en reklam (!), det intressanta med upplevelserna var att det inte kom några tårar, bara lite fukt, jag är alltså så uttorkad att jag inte kan frambringa tårar. Huh. That was a first.

Mirakeldieten

Dagens intag av föda: tre tuggor vitt bröd, fyra klunkar youghurt, en pepparkaka, två glas vätskeersättning. Viktnedgång: -1,5 kg.

Sjukdrömmar

Man drömmer sjukt skumma drömmar när man är sjuk, bland annat var jag på maskerad med nazister i trettiotalets Tyskland och Hitler gjorde stor entré utklädd till kvinna komplett i ögonskugga, klänning med fransar och fjäderplym på huvudet och när han trädde in blev det en fanfar och alla nazistgeneralerna jublade, Hitler började dansa och jag skakade på huvudet i absurd förfäran och viskade till en osynlig kompis: "Hur kan de ha maskerad medan det pågår bara några kilometer härifrån??" men DET menade jag förintelsen.

Fett salt och mineraler tack!

Och något som vagt och fjärran påminner lite om hungerkänslor börjar långsamt göra sig hört och vad är det första jag tänker på? Biopoppcorn. That is wierd. Kanske för att det innehåller:
Energi 414 kcal


Protein 10 g

Fett 14,5 g

Mättade fettsyror 4,3 g

Kolhydrater 55 g

Fibrer 11 g

C-vitamin 0 mg

D-vitamin 0 mcg

Folat 14 mcg

Järn 3,1 mg

Zink 0,1 mg

Kalcium 5 mg

Och så saltet då. Fett, salt och mineraler. Allt det som Calici sett till att totalt rensa ut ur varje skrymlse av kroppen.

Klorinsanering in progress.

Hela skiten måste tvättas

Tvätthögen efter monstervirusets besök. Efterarbetet är inte enkelt ty allt som går att tvättas måste tvättas, helst på 90 grader och då menar jag allt; lakan, täcken, kuddar, överkast, madrasskydd etc. vidare måste allt som går att torkas av torkas av med en stark blandning av klorin och vatten; handtag, kranvreden, mobiltelefoner, allt som någon har tagit i, sedan måste tandborstarna kokas och all mat i kylen slängas för noro- calici är virusens virus, forskarna beundrar dess genialitet och viruset kan bland annat leva utanför kroppen i 2 veckor efteråt, kanske på ett handtag eller ett bestick eller liknande, i tålmodig väntan på nästa värd eller på samma värd som tidigare när dennes tillfälliga immunitet har ebbat ut.

Om jag inte led av akut vätskebrist skulle jag försöka pressa fram några tårar.

Ja för det blev min tur, oooo ja, det blev verkligen min tur, en underbar liten calicifest.

Vinterkräksjukan de Lux

Vinterkräksjukan. Av den allra värsta sorten. Jag vidhåller att av de "normala" sjukdomarna och med normala menar jag icke-farliga/dödliga etc. så finns det absolut och bestämt ingenting värre än det. Det är direkt fruktansvärt. Illamåendet. Smärtan. Krampen när kroppen desperat viker sig dubbel i konvulsioner för att få ur sig minsta lilla matrikel av vätska och ingenting kommer och kroppen krampar och krampar och man kvider i vånda och när det äntligen avtar ligger man på det iskalla badrumsgolvet och kippar efter luft innan men till slut, skakande, återvänder till sängen där man i ångestfylld vånda vrider sig fram och tillbaka i väntan på nästa attack och den kommer, långsamt, som stigande tidvatten med sitt absurda illamående och sin värk men man kan inte kräkas än, man vet att man bara har att uthärda tills kroppen själv ger tecken att det är dags. Fy fan! Dagarna efter kan man inte ens dricka vatten och när man dricker det rinner det bara rakt igenom, ingenting får stanna kvar och det är så vansinnigt äckligt och man är så svag att man inte ens förmår uppbåda styrkan att öppna en burk cocal cola, vilket enligt myten ska hjälpa mot magsjuka. Må Gud skona er från detta ungar. Fy fan, tvi och helvete.

Snälla. Låt det bli min tur nu då så att jag får det överstökat. Kom igen. Kom igen! Kom då!!

Det finns liksom ingen plats för gnäll.

Vad gör man om man inte har körkort och ingen familj eller släkt som kan hjälpa en och man är ensam med ett magsjukt barn? Tja det är bara att sätta sig på bussen med barnet för att åka och handla och hoppas på det bästa. Ibland blir allt sju resor värre när man är ensamstående, ja och utan anhöriga då. Jag känner mig inte bitter dock jag bara konstaterar det och deklarerar att mitt liv ibland har en högre svårighetsgrad än de flesta andras, som min psykolog skulle ha uttryckt det på den tid det begav sig (hm?), det spelar ingen roll om man så har fyrtiograders feber och läcker ur samtliga kroppsöppningar, det är bara att pallra sig iväg till ICA liksom, inget gnäll, bara gör and so on and so forth och världarna snurra och solen går opp och det blir en ny dag och den dagen blir en mycket bättre version än gårdagen. Typ. Ish.

Jag låter lite självisk märker jag, jag är framförallt lycklig över att Atti har slutat kräkas och till och med fått behålla en hel drickyoghurt men det tar jag för så självklart, att jag är lättad för hans skull, att jag inte reflekterar över att skriva det.

Bödeln: "Nästa!"

Nu vet jag inte om det är vitpepparkornen som gör att det bubblar och värker lite i magen eller om det är min tur nu *skriker i vanmakt*

Klorin klorin du är så fin

Hur sanerar man då efter herr Calicis besök för att försöka förhinda återinsjuknande och att andra smittas? Förutom att tvätta kuddar, täcke, överkast, rubbet i 90 grader så dammtorkar man även hela hemmet med klorinblandat vatten, dörrhandtag, kranvreden, möbler, allt som går att torka inklusive golven, sedan vädrar man igenom lägenhetens alla rum, när det är klart lägger man sig i fosterställning och ber till gud med stela, skräckslagna läppar.

Okej nu överdrev jag en smula men ovanstående stämmer, förutom bönandet.

Houston, we're goin' down

T minus nine and counting. Gissar på i natt men troligast natten mot måndag då min helgade lekamen är envis och kampfrisk gentemot diverse inkräktare av mikroskopisk storlek ehuru en önskan är att det må drabba kvickt, helst per omgående, så att det överstökas. En annan önskan är att det må välja den nedre regionen som nödutgång ty det är mer skonsamt än versionen ovan vilken är lika med att lida plågsamma kval i 30 minuter mellan omgångarna i flera timmar i streck utan nåd.

UPPFINN FÖRFAEN ETT VACCIN MOT DETTA DJÄVULENS PÅFUND - NU!

7:7

...om en ska vara positiv in absurdum så har jag en alldeles gratis 7:7 bantningskur att se fram emot i och med att jag efter kräkfester inte kan inmundiga annat än ett halvt smörgåsrån om dagen i en hel vecka efteråt. Yeeey... You lucky, lucky bastard.

Det där med huskuren att ta 15 vitpepparkorn, funkar det eller...? *torkar bort vitpeppar från ansiktet efter att som en hungrig hund glufsat i mig 2 kilo korn direkt från burken* mamma, hjälp...

MVH
Kräksjukeångest

The power of Christ compells you!!!

Calici är på visit. Denna gång utstuderat sadistisk. Endast en imbecill tror att den ska kunna undkomma efter nattens uppkastningskarneval av sällan skådat slag, snarare har nedräkningen till eget mysigt litet WC-marathon börjat. Det värsta är väntan, det är som jag föreställer mig att en politisk fånge känner det i väntan på tortyren och calici fnissar ondsint och förväntansfullt och viskar "snart är det din tur... vänta bara... för dig kommer det att bli ÄNNU VÄRRE hehehehe..." 

Fader vår som är i himmelen helgat vare ditt namn ske din vilja i himmelen så och på jorden *vrider radbandet mellan kallsvettiga fingrar*

Jag blir så jävla sne ibland, när han vill skuldbelägga mig för saker och ting som om han själv vore den ofelbara föräldern: FUCK YOU är allt jag har att säga.

Hej, jag skriver inte så ofta nu, jag antar att jag inte har så mycket att säga för närvarande, livet rullar på helt enkelt. Lovelife is lookin´ good, right now. Jobbet är... jobbet. Jag är... jag (eh?) närå. Lite så.

En ska va iklädd rött när de vankes julebord.

förfan

Jooo jag vet att jag är en perfekt människa och allt det dära. Närå. Jag vill bara säga att det irriterar mig när folk har miljarde blinkande, hoppande bilder runt inläggen i sina bloggar, inuti sina texter samt sjutusen trehundra trettio tre blinkande, hoppande smileys efter varja avslutad mening. VARFÖR DÅ vill jag gasta, DET RÄCKER MED EN FATTA! :) :) :) M:) :O) :) :) :) :) :) :) :)

Jag insåg just att jag är utmattad. Jag känner ofta att jag är mycket starkare än de flesta, vilket också stämmer men jag glömmer bort att jag också är människa, därför driver jag mig själv för hårt och skoningslöst, jag plöjer fram som en maskin, oöervinnelig. Jag är ingen maskin. Jag är en människa av kött och blod. Jag måste våga ta mig rätten att stanna när jag jobbat över sent om kvällen flera veckor i streck

Man undrar ju.

Innan jag skriver det ja tänker skriv vill jag inleda med att jag inte har gått och blivit frireligiös eller så, ni vet ju hur mycket jag... inte gillar dylika företeelser. Nåväl.

Det finns något magiskt med livet. Man kan inte lura livet eller ödet eller universum eller den Store Delfinen eller vad man nu vill kalla det, det spelar ingen som helst roll hur mycket du har lurat dig själv ens en gång, du kan gå omkring och vara fullständigt övertygad men livet ser rakt igenom dig som vore du en transparent fryspåse (eh?) och du blir bitter och arg och sur och besviken på ödet och på att det inte ger dig någon utdelning nu när du verkligen är redo.

När man verkligen är redo, på riktigt, att ta emot, när man verkligen känner det utan tvivel att nu kan det få komma, i vilken färg, form eller skepnad det än vill, välkommen hit, du är mottaglig och då släpper du garden och tänker ödmjukt att må det komma som komma vill.

Och då, först då, kommer det.

Mmmmmm nutella och tuggade tuggummin.

Nutellasmörgås med tuggade tuggummin på, någon? Någon? Ingen?

Vad är det för fel på er; Gordon Ramsey har faktiskt gett den här rätten sjuttom Michelinstjärnor! Hrmpf! *fnyser förorättat*

L u u u g n d e t g ö r b a r a l i t e o n t

Talar med dov Kristina Lugn röst:
- J a g  m å s t e  s m a k a  p å  b a r n b e n e t... g e  m i g  b a r n b e n e t... d e t  ä r  i n t e  f a r l i g t, j a g  v i l l  b a r a  t u g g a  l i t e... s s s s c h... v a r  i n t e  r ä d d... d e t  g ö r  b a r a  l i t e  o n t... l u g n  d e t  ä r  i n t e  f a r l i g t... (han skrattar så han kiknar med skräckblndad förtjusning)

Ser traumatiska barnaminnen i framtiden.

.

"freedom is what you do with what's been done to you" hur kan jag ha missat detta sagt av jean-paul Sartre?

högt ovan

Jag är inte rädd för mörkret
Det är bara där man verkligen kan se ljuset
Stjärnornas avlägsna ansikten högt ovan
I en iskall famn
Det ohörbara ljudets musik genom evigheten
Är det bara jag som hör?
Tonerna i tystnaden
En klang genom allt som finns
Därför räds jag inte
För det finns ingenting att vara rädd för
Det finns bara musik

När advent kom till vattkoppsfabriken.

Pox

Tack du kräm som gör att kliandet slutar så att han kan sova hela natten utan att klösa sönder sig själv. På min tid fanns bara potatismjöl att tillgå. Håhåjaja denna framtid, när ja va liten hade vi inga automobiler eller makapärer som man kan tala med någon långt borta i. *tar en djup klunk mjöd*

Glasögon

Alltså jag hatar, HATAR verkligen att ha glasögon (hatar är ett starkt ord yada yada watch me care) jag känner mig som en alldaglig, mindre intressant skolfröken från början av nittonhundratalet (inte för att jag hävdar mig vara en vansinnigt intressant och underskön person utan glasögon, men ni fattar, right?) Jag har verkligen gröna ögon ser jag, on another note. Var kom det ifrån, liksom? Den gröna färgn existerar ju inte, som ni kanske vet, det finns bara brunt och blått genetiskt anlag, det gröna är tydligen en mutation, en blandnin av olika nyanser av blått och brunt.

Så ja. Nu fick ni er en liten minilektion i genetik också. Jag lever opp till rollen som Fröken skola.

Rebel yell

Hey jag lever *vinkar* jag har inte gått å försvunnit på knivsöder eller så, calm down, ehuru på t-banan från medis till Slussen (ja det är väl ingen bit att gå men vadå det var minusgrader...) mitt i natten bevittnade jag och min kamrat något högst underligt. Plötsligt reste sig 2 killar i yngre tjugoårsåldern upp och började i tystnad, lugnt och metodiskt att slita ned reklamskyltar och affischer för att sedan ordentligt riva dem i små små bitar, varpå de proklamerade: "Ni ska inte titta på reklam. Det dödar själen. Reklam är makthavarnas boja." och ja ba: Om ni vill förändra samhället, på riktigt, kanske ni skulle satsa på något annat än att riva loss reklamaffischer. Just sayin´, känns inte som något Che Guevara hade ägnat sig åt, typ.

Adios amigos

I´m off to the south of Stockholm. jag har blivit en riktig söderböna på sistone. Nåväl.

Hallå där grabben, du vet jag ser dig när du försöker kika över kanten när jag provar BH i hytten, OK?

fläta

Om man inte har långt hår och vill ha det en dag - då skaffar man sig det. Simple as that.

aj minmage

http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m71736664.html

När man är väldigt trött då är saker inte bara roliga, de är hysteriskt roliga. Jag har skrattat åt den här trådstarten i säkert en kvart nu, komplett med andnöd, tårar och magkramp, särskilt åt: "Enligt honom är det helt normalt att det då sitter fast BAJSKORVAR i rövhåret som dimper ner på golvet och glöms bort. Jag sa att det är väl för fan inte normalt att det hänger stora bajskorvar i håret"

Kan. Inte. Sluta. Orkar. Inte. Mer. Hjälp.

Yeeeeaaah!

Vi tar väl en självupptagen selfie ovanpå detta va? Jaaaaaaah det gör vi *badar i ett kar av flytande egenkärlek* Närå. Eller? Typ. Ish. Äh.

ajv gått kåmpjuter pråbblems

Följden av tidigare beskrivna sockerbrist är att jag, när systemet självgott gör underliga mellanrumsrutor på flera sidor som inte går att få bort, utbrister: "Men din idiotiska dj*vel av holy f*ck!" för att sedan släppa ut en lång ändlös suck och bitskt konstatera: "Okej. Men om det är så du vill ha det så har du gett dig på helt fel person lilla gumman." varpå förvaltningschefen förbryllat tittar in i rummet "Oj, hej, eeeh... hej... jag har lite... datorproblem... förlåt jag ska vara tystare..."

Skit också.

Ahapp. Nu regnar det, lagom till joggen. Men ni vet ju; det finns inga dåliga klääääääädeeeeeer! *hämtar baseball-trät*

The sky was on fire outside my bedroom window this morning

relationsetiskt svammel

Alltså seriöst. Det här med att sätta upp regler för sin sambo och det särskilt när det gäller PORR *väser likt en vampyr som får vitlök i ögat* närå, skämt åsido; newsflash; praktiskt taget alla män kollar väl på porr ibland, right? Om inte alla så åtminstone 90 % av den könsmogna manliga befolkningen, eller hur? Jag har väl aldrig ÄLSKAT tanken på att mina pojkvänner kollat på porr men jag beslutade för länge sedan att inte lägga någon energi på det för hur man än vrider och vänder på det så är det bara en fantasi. Män är dessutom väldigt visuella varelser, de tänder mest på det de ser, det är ett veteskapligt faktum. Att en kille tittar på porr betyder per definition inte att han därför jämför sin tjej med kvinnorna i porrfilmen, det betyder inte att han inte tänder på sin tjej, det betyder inte att han tycker att hans tjej är oduglig och dålig i sängen, det betyder bara att han är en kille som tänder på den fantasi som en porrfilm kan erbjuda. Och vilka människor har inte fantasier? - räck upp en hand. Just det (Sedan finns det så klart moraliska aspekter rörande utnyttjande av kvinnor i dessa filmer och det är förkastligt och sådana filmer borde bannlysas, men det är en helt annan diskussion) jag har själv gjort mig skyldg till denna aktivitet i egenskap av tjej och det betydde inte att jag genast ville ha en 30 centimeter lång porrk*k annars fick det vara; tack och hej! Alltså om en kille skulle börja jämföra mig med tjejer porrfilmer och så vidare så skulle han ju ha väldiga problem annorstädes (läs i huvudet) om jag nu inte spände mig till en staty och blundande viskade "Fader vår" under varje samlag, då skulle jag kanske förstå om han bad mig slappna av lite grann och agera ett mellanting mellan det gudfruktiga och porrfilmen, om ni fattar. Äh. Snurrade jag in mig nu? Hur som; man kan inte förbjuda varandra saker så länge som dessa saker inte går ut över förhållandet som sådant, eller hindrar det vanliga livets och sexlivets gång, eller gör den andre riktigt illa känslomässigt eller fysiskt. Jag förstår att vissa blir väldigt illa berörda av sin killes porrtittande men det är återigen en fantasi, vad är då nästa steg? Ska man hindra varandra från att tänka på vissa saker också? Förbjuda sexdrömmar om natten? Jag vet inte, jag kanske är ovanligt liberal? Eller? Jag skulle reagera med irriterad bekymran om min kille förbjöd mig något, vad som helst, jag skulle bli ledsen för att han inte litade på mig, på att jag älskade honom, jag skulle känna mig kontrollerad och styrd och omyndigförklarad, jag kanske skulle sluta med det för att inte såra honom vidare men det skulle fortfarande gnaga som ett litet gruskorn bakom ögonlocket, inte det att jag inte fick titta på porr något mer, utan just det att han förbjudit mig något, som vore han min förälder, moralens väktare och den enväldige lagsättaren i förhållandet. Vi kan diskutera allt, tillsammans, visst, men vi kan aldrig förbjuda varandra, det är stor skillnad.

Eh... what? You crazy girl you

Måndag morgon. Har ingen lust. Sockerreserverna har sinat och kroppen börjar gnaga på fettet, detta gör kroppen SUR, ändå skall kroppen utföra 7 kilometers löpning till kvällen. Kroppen är arg. Kroppen vill ligga hemma på soffan och inmundiga socker, fett och salt, helst samtidigt, den vill ligga prick stilla och inta kolhydrater via porerna. Kroppen är en förbannad, slö latmask och den avskyr sinnet för att det tvingar den till att göra tvärtemot vad den vill, den skriker efter godsaker liksom ett förbannat barn invid lösgodiset men sinnet säger; "Nej, det är inte lördag idag" och kroppen ba: "Men ja VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIILL!!!!" och sparkar med benen och fäktar med armarna och sinnet suckar och förflyttar sig i tanken till en tyst avskild paradisplats sit inga skrik når "Kom nu, vi måste betala" säger det ansträngt milt och kroppen gastar: "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ JA VILL HA GOOOOODIS!!!" och sinnet försöker förhandla: "Om du kommer nu så kan du få en kaka när vi kommer hem men bara en" men kroppen går inte på sådana billiga knep "BUHUHUHUUUUUUUU NEEEEEEEEEEEEJ!!!" och sinnet börar bli aggiterad "Nu slutar du." och kroppen skriker; "Men jag känner mig YR och SVAG!!" sinnet biter ihop tänderna så hårt att de nästan pulveriseras: "Det bryr jag mig inte om. Nu går jag." och kroppen vrider sig som en arg orm och bankar febrilt med nävarna i ICA-golvet tills det märker att den inte får något gehör, då reser den sig upp, motvilligt och surt som någon på rökavvänjning som dessutom upptäcker att kaffet är slut, och följer efter sinnet med arga klampande steg.

I datorskärmens förrädiska ljus kan den ena illusionen avlösa den andra, igen och igen och igen, bara den mänskliga hjärnan har en sådan förmåga till självberägeri.

Reachin´ out to the underworld

Färdas omedebart tillbaka i tiden till silvertoppar, vita byxor, päroncider och epileptiskt blinkande strobeljus.

Lugn. Jag driver.

mörk

Jo. Exakt så trött är jag idag.

Lidande

Ehuru jag har fallenhet för att ta emot människor i kris men jag tror ändå att det måste vara påfrestande att arbeta på socialkontoret med daglig in-your-face-kontakt med mänskligt lidande, omman inte är psykopat och befriad från empati vill säga. Mötte just en kvinna på väg till soc, förmodligen missbruksenheten ty hon frågade mig osammanhängande om hon var på plan 3 när hon i själv verket var på plan 5, i handen höll hon en spypåse och hon verkade gråtfärdig och skakig.Det är inte lätt att vara människa ibland.

Svar.

Männskan har svarat mig nu, hen påstår att det inte alls var så som jag (och min chef) uppfattade saken. Ja ba: gäsp. Jaja. Visst. Säkert. Movin´on.

TREHUNDRA KALORIER...??!

Upptäcker i vredesmod att en dubbeldaim innehåller 300 fakkin kalorier *RASAR!* *KRÄNKT!*

Jo du förstår...

Att klockan 06:20 förklara skillnaden mellan frost och snö för en 5-åring kräver en smula tålamod.

Solen stiger utanför mitt sovrumsfönster

Soluppgång eller solnedgång? Brukar vara en sån där snabbfråga, jag svarar soluppgång. Det ligger någon slags magi i stunden mellan natten och dagen, en glimrande brytpunkt i skiftet då allting känns möjligt.

socker

Lunchjogg - check. Känner mig så här - check. Kroppen har förbränt sockerreserverna och jag är sur - check.

Rullande... medelbulle?

Vafan är ett "rullande medelvärde" *gråter blod* ???

Exempel på byråkratiska: "Åldersadekvat sammanhang". Eller varför inte: "Alla arbetsinsatser betraktas som arbetsinsatser i befintlig verksamhet", vad säger den meningen er?

Spela upptagen...

THE AWKWARDNESS... när männskan slog sig ned på fikat som enligt rutin hålls utanför mitt rum. Jag gick inte ut och fikade, feg som jag är (?), väntade med bävan i hjärtat (även fast det är männskan som övertrampat och inte jag) på att männskan skulle komma in till mig och säga något men det gjorde männskan inte. Hen gick efter en stund och hen har inte svarat på mitt mejl. Borde jag gå en kurs i konflikthantering...?

Say whaaaat?

Jag förmedlar härmed att jag emellanåt har svårt att förstå byråkratiska ehuru det är jag av alla som främst borde begripa det, men så är icke fallet.

Ser ut att bli en lunchjogg i dag. Yi... ppee... eller något.

Ja. Jag vill verkligen radera.

För övrigt rensar jag upp i bloggen och tar bort de överdrivet Norénska inläggen som egentligen inte var den riktiga jag, eller tja, vissa var det men de flesta var som sagt en poetisk tankefälla, eller snarare en djupsinnig tankefälla i skrift medan livet kuskade på som vanligt utanför cyberrymden, här inne triggade jag min inre Bergman till bristningsgränsen, så tröttsamt, så för varje fråga blogger ger mig "Vill du verkligen radera de valda inläggen" svarar jag med en lättad suck "Ja, det vill jag, verkligen" och trycker på knappen, nöjd med den nya, mer sanningsenliga balansen mellan verkligheten och cyberverkligheten, som egentligen är ett fast ändå inte, för är det något som stör mig så är det när jag inte är sanningsenlig. Nåväl. Yada yada et cetera.

Om ordet "hen"

Till en början tog det emot i minsta mikrob att använda ordet hen, jag använde det högst motvilligt, ungefärs lika motvilligt som man städar upp efter sitt barns kräksjuka; man vill inte göra det men det måste göras. Eh okej det där var en jäkligt skum liknelse, men ni fattar? Bra.

Jag "måste" väl inte använda ordet, jag menar inte så, det jag menar är att det är ytterst praktiskt när man inte vill röja någons identitet vilket kanske kan ske om man anger personens könstillhörighet, jag använde och använder det inte som någon slags kamp mot patriarkatet, den kampen för jag på andra sätt, eller kamp och kamp; jag strävar efter att föra ett humanisktiskt leverne utan påverkan av vad folk har mellan benen. Så.

Nåväl. Nu händer det sig så att jag börjar... gilla ordet *viskar*

Papper, någon?

Nu jävlar ska här kopieras!

Inser att jag tog i lite grann vid den senaste beställningen. Vi är bara 10 pers på enheten. Det där räcker väl cirkus ett år... ish.

what now?

Va é re här nurå?!? Ska man inte få åka hem från jobbet ens va?? Va??? För ni tror väl inte att pendeltågen kommer att gå som ett klockverk va? För då kan jag avslöja en sak: DET KOMMER DE INTE ATT GÖRA! *RASAR!*

Närå. Jag är cool med det. Det är mest bara en trött suck som undslipper min lekamen. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17827558.ab

Hen har fortfarande inte svarat mig... *målar upp katastrofscenarion i huvudet*

hobby

För övrigt roar jag mig med min favorithobby: att bita bort nagellack.

Damnit

Tror att jag skippar lunchjoggen i dag... :-/

blä

Dålig sömn. Iskallt regn. Tunga dagiskassar. Urspårat godståg på Stockholms södra. Miljoner människor som pressar sig in i vagnar där ingen plats finns. Good morning motherfucker! Liksom.

Jag är väldigt djupsinnig denna måndag märker jag. On another note; bip bippety boop bopp kvackelibrankelfnatt()eh?) Slut på meddelandet.

En gång avskuren

Nej förresten; en gång har den där självklarheten av att höra samman med någonting, med allting, slocknat. Det var när jag var sjuk. Det är den enda gången i mitt liv som jag har känt mig ensam, i hjärtat, i själen, i minsta atom, avskuren, bortkopplad. Och det var den mest fruktansvärda, skräckfyllda panikkänsla som man helt enkelt inte kan föreställa sig. Det var det djupaste mest totala tillstånd av absolut förtvivlan, hopplöshet och ensamhet som en människa kan nå, något som, om jag hade haft en fiende, inte hade önskat på den personen, den gastkramande svartheten, som av att tumla omkring i rymden och se jorden bli mindre och mindre och du är helt hjälplös och ingen eller inget kan komma till din räddning, du är, bokstavligen avskuren från allt liv och all delaktighet, den "känslan" önskar jag ingen. Det är snart sex år sedan men är det något jag är rädd för i livet så är det det tillståndet. Jag vill inte, jag hoppas inte, att jag kommer att behöva uppleva det igen. Ensamheten.

Det finns något i tystnaden

Såg en dokumentär om Apollo 11 som landade på månen och jag finner det svindlande att samtliga i besättningen blev religiösa, eller spirituella eller på annat sätt troende efter det. En av dem sa: "Jag tittade ut på jorden med en känsla av allomfattande vördnand och en total visshet om att jag hörde ihop med allting runt omkring mig, att alltet var en enhet och att det finns någonting, en tanke, bakom det, något som står över och bortom de religiösa dogmer som vi människor skapat", fantastiskt och det är så, precis så, jag känner. Jag är nog kanske rätt ovanlig men jag känner den känslan mer eller mindra varje dag, varje stund, utan att egentligen tänka på det särskilt mycket, den finns där liksom mina andetag, den där känslan av att höra ihop med någonting, med allting, det är därför som jag aldrig, inte ens i mina mest ledsna stunder, känner mig ensam. Ensam i avsaknad på annan mänsklig varelse förvisso men aldrig ensam i hjärtat. Visst är det mäkligt? Jag föddes så. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte hur det har lyckats stanna kvar i mig efter de trauman jag hittils varit med om under min livstid men det är fortfarande här, lika närvarande som någonsin förr. Missförstå mig nu inte och tro att jag gått med in någon sekt eller blivit Jehovas vittne eller så för så menar jag rakt inte, jag bekänner mig inte till någon religiös inriktning, jag är troende, på mitt eget vis och min tanke om det är precis så som astrounauternas på Apollo 11.

Fångarna på relationsfortet

Eftersom jag är en nörd vad det gäller beteendevetenskap etc. så läser jag ofta på olika diskussionsforum, de mest intressanta trådarna är då förstås (?) relationstrådarna och det jag slås av är hur väldigt väldigt många verkar hålla varandra fången, man kontrollerar varandra likt någon slags geshtapo (stavning?) man blir ursinnig när den ena parten gör någonting utan den andre och så vidare in absurdum och ja ba... ett förhållande går väl inte ut på att hålla varandra gisslan? If you love someone, set them free, ni vet, personen kommer att komma tillbaka och vara hos er om den verkligen vill det, frivilligt, annars är det väl ingen mening? Ja, det är otäckt, det är en risk men det finns inget annat sätt om man inte vill sätta upp en regelbok för den andre, ett förhållande är förvisso baserat på en ömsesidig grund med ömsesidiga grundramar, annars kvalar det inte in i den kategorin, det är inte det jag menar, det jag menar är att man kan inte äga någon annan, man kan inte kontrollera dess tankar, fantasier eller drömmar. Och det där med att man ska vara tillsammans fysiskt i samm rum hela tiden jämt och ständigt som siamesiska tvillingar... jag kan säga att det skulle göra mig GALEN, jag behöver min självvalda ensamhet ibland, jag behöver att bara vara med mig, andas, tänka, vandra, det betyder inte att jag inte älskar, det betyder bara att jag vill känna tystnaden en stund och vila i den, sen kommer jag tillbaka, jag lovar, men försök inte, snälla, att fängsla mig. Vadan detta nu då? Venne. Kom att tänka på det bara. Aproå needy-forumtrådar. Jag dömer ingen, som sagt, jag bara observerar, lurar i vassen med kalla fiskögon (eh?) äh, nu spårade det här ur. Bäst att dammsuga lite.

hey you pretty boy

Ja. Alltså. Stilla dig ömma flickhjärta! Men som Robbie Williams sjöng: "And all the best women are married All the handsome men are gay" Buhu *snorar i kudden* Närå.

Skönheten!

Crash and burn, my friend

Jo. Jag vet. Smörelismörbregott hej å hå men alltså, bortsett från det (och från att sångaren är GALET SNYGG, jo han är gay men yada yada) texten är så fin:

Let me be the one you call


If you jump I'll break your fall

Lift you up and fly away with you into the night

If you need to fall apart

I can mend a broken heart

If you need to crash then crash and burn

You're not alone

sovrumsfönster

Rosa. Är mitt sovrumsfönster. Jag är vanligtvis ingen rosaromantisk tjej, inget fel i det and so on and so forth, men här blev det så eftersom rosa + svart = sant. Ignorera den vissna växten.

Mother Russia

The Amazing race är i Moskva i detta avsnitt och förutom att jag har som dröm att delta i racet så har jag även en önskan att besöka Moskva. Det skulle vara intressant att uppleva en så pass annorlunda samhällskultur.

when you work as statlig tjänsteman

http://whenyouworkasastatligtjansteman.tumblr.com/post/62661991004/when-the-departement-presents-a-forslag-in-late

HAHAHAHAHAHA!

Så fruktansvärt dum...

...på den tiden. För blott ett- två år sedan. Har jag vuxit så mycket? Så fort? Ja. Det är ett privilegium jag har, förmågan att växa fort, snabbt, oåterkalleligt, det är min överlevnadsstrategi. Jag tog inte chanser som dinglade framför näsan på mig. Så inne i mitt eget ego. Vilse. Efterhandsljuset kan ge så mycket ånger. För allt jag trodde som inte var sant och tvärtom. Tiden går inte bakåt tyvärr, den är en ständigt framforsande flod och har man en gång missat att fatta tag i det där trästycket som sträcktes ut så kommer det aldrig igen. Det är livets sorg. Och lärdom.

Ska tydligen på bio på söder i morgon. Hepp hipp hoppetihopp. Först skolen I högtidligen besöken Högbergsbacken, detta lilla tillhåll högt ovan med utsikt mot sös, i trygg närhet.

Gamla pendeltåg

Tack du gamla pendeltågssortsfönster
För din spegelskarpa reflektion
I vilken man i blyg hemlighet
Kan glutta
På fagra medlemmar av det motsatta könet
Som sitter där och åker tåg
I lycklig ovetskap om min brinnande blick
Och min ogudfruktiga tanke
Om vad vi månne hitta på för ogudakigheter
I dagdrömmen i det spegelblanka fönstret
Sedan kliver jag av
I någon slags walk of shame
Och lämnar dig att tuffa vidare i natten
I ständig jakt efter nästa signalfel

Redemption of the banana

Alltså... Inte för att jag på något vis vill döma mig själv (?) men när jag är inne på min förra blogg och läser så känner jag en liten besvikelse. Besvikelse inför mig själv. Varför, frågar jag mig, v a r f ö r envisades jag med att agera Noréns lillasyster? Idel tandagnisslan och klagolåt, liksom fast i ett allvarets kvicksand? Varför då? Jag är förvisso en människa av många dimensioner men min förra blogg får mig att framstå som om det var allt jag var. Det är ack så fel, goa sökrobotar, jag känner sorg i mitt lilla kvinnohjärta när jag tänker på att ni digitala mekanismer har fått helt, eller delvis, fel uppfattning om mig. Nåväl. Jag kan inte göra någonting åt det nu, således måste jag konkret acceptera det som ett faktum (lägg ned byråkratiskan nurå!) och fortsätta på livets, om än skakiga och gropiga, väg, bort mot den där mystiska horisonten som kallas framtiden och vara den jag är. Just my crazy kookoo old self. Änd ajj lajk itt dät vej. Bananen i pyjamas hälsar er.

I HM´s speglar är man alltid smal.

Hittade inte bara ett "benjamin" utan även denna klänning med stjärnor på samt en vit halsduk med glitter i. Känner ni nu hur modebloggsauran börjar omge mig och den här bloggen? Snart kommer det uppdateringar med bilder på latte och små små små hundar iklädda koftor inuti min jätte- jättestora Louis Vuitton (stavning) väska. Sedan kommer silikonimplantaten och barnmatsdieten och löshåret och hängandet på Stureplan.

Närå.

Lugn. Det kommer aldrig att ske. Jag ser inget fel i det dock så länge som man mår bra och inte göra sig själv eller andra illa, det är inte därför jag "hånar" eller kåseriar är väl snarare rätt ord (nej det är inget riktigt ord jag vet men ni fattar) jag gör det för att jag finner det ytterst fascinerande som mänskligt beteende betraktat. Kunde jag skulle jag göra en studie i fenomenet.

Benjamin?

Näääh. Nu går jag och köper ett diadem till manen som går under namnet "mitt hår", när jag var en så där 4-5 år envisades jag med att det visst inte hette "diadem" nej, det hette "benjamin", denna fasta övertygelse förbryllar mig fortfarande, benjamin, liksom, jag antar att jag var strange redan då, born and raised. Simma lugnt ungar. Och ha en fin-fin fredagskväll. Puss.

Dialog utanför kopieringsrummet 14:36

Han: Jag är tillbaka. Har du saknat mig?
Jag: Oändligt.
Han: Svårt?
Jag: Svårt.
Han: Ska vi fika?
Jag: OK.

O lordy lord

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/oj-vilken-vecka/article24180.ab#xtor=AD-500-[e24]-[]-[Textlank]-[aftonbladet]-[]-[]

Jag behöver bara ta på mig min "Bridget-jones-trosa", den har exakt samma effekt som den där.

OBEHÖRIG...? *snyft*

Gick in på antagning.se och såg "OBEHÖRIG OBEHÖRIG OBEHÖRIG" i skrikande illrött *iskall hand om hjärtat* sedan såg jag att orsaken till att det står så är att jag inte har skickat in mina betyg och att sista kompletteringsdag är den 2 december... phew!

On antoher note II

Gmail. Det är ju en ganska opålitlig mejl. Folks meddelanden kan fastna i papperskorgen eller i "socialt" eller vad det heter utan att ens ha passerat inkorgen så att man utan att veta att man ens har fått det har raderat det och när man väl har raderat det så går det tydligen inte att återskapa det. Således kan man aldrig vara riktigt säker på tjänsten och att mejl når fram öht. Dumt.

Det enda rätta

Jag finner det lustigt att man kan bli så övertygad om att ens egen sanning är den enda rätta att man ställer sig på stationer och vädjande sträcker fram informationsblad om denna, enda, sanning. Jag talar om Jehovas vittnen, alltså. Jag har svårt att föreställa mig att det finns vuxna människor som inte känner att det inte finns någon absolut sanning, som inte tror att sanningen är individuell men att den är lika sann ändå, liksom olika floder tar sig olika vägar, de leds ändå till slut till samma källa, de tog bara olika rutter och olika uttryckssätt. Märkligt. Nåväl. Goder morgon. En liten filosofisk utläggning så här på morgontimmen.

Inga kompromisser

Mannen i reklamen för "Elitsinglar" säger: ""...här kan jag hitta den rätta, utan att kompromissa" å ja ba: va? En relation går väl väldigt mycket ut på att just kompromissa, eller? Menar han att han inte vill kompromissa i fråga om dejter; absolut inga vindögda, lågutbildade troll? Bara perfekta, välstrukna, välartikulerade skyltdockor? Eller menar han att han inte vill kompromissa med dåliga matchmaking-sajter? Ajj döunt gett itt

bränna

Löptur - check. Ja. Jag har rynkor, jag är 34 going on 35, get used to it.

Kriterierna för att kvala in till Paradise hotel.

Det skulle vara ytterst intressant att få läsa kriterierna till att bli utvald deltagare för Paradise hotel: "Du ska vara mellan 18 och 23 år, ha silikonbröst och silikonläppar, vara extremt osäker på dig själv och i galet behov av bekräftelse. Du ska gilla att supa dig redlös och ha ohämmat sex framför kameror. Du ska ha låg intelligenskvot och ingen självrespekt. Du ska vilja bli "glamourmodell" och din högsta önskan ska vara att bli den nya Kissie" " Eller för den manlige deltagaren: "Du ska vara en schysst snubbe mellan 18 och 23 år. Du ska vara välpumpad och äga minst 40 par vita, tighta t:shirts. Du ska ha fluffig frisyr cementerad av hårgelé. Du ska tro att lakrits görs av ormblod. Du ska älska "Vi är pojkarna som busar". Du ska ha som hobby att lägra "heta brudar" och din framtidsdröm ska vara att "jobba inom media". Du ska leva för att dricka Jägermeister med poolarna och parta på Kos." Cynisk? Moi? Jag tycker, egentligen, mest synd om dessa paradise hotel-deltagare, ty de vet uppenbarligen inte sitt eget bästa, kanske bryr de sig inte om sitt eget bästa, jag dömer inte jag konstaterar bara i stillhet att det hela bara är så oerhört DUMT: Tack för mig.

Det där kunde missförstås.

Jag: Vänta, ska du på lunch?
Han: (stannar) Ja?
Jag: Får jag följa med?
Han: Men... du skulle ju vara otrogen? Jag: Det ska jag men inte på lunchen.
Han: Kom!

Otrogen, alltså som i att jag ska hoppa in och hjälpa en annan enhet, inte som i att jag ska... ni vet, inte för att jag är i ett förhållande men ändå, bara så ni inte får för er något.

lOvE

Apropå det jag skrev om tidigare i dag. Precis så. Det bara är så. Ett enkelt konstaterande.

Såna här historier gör mig lycklig. Jag upplevde en sådan historia på nära håll en gång, det var min kära mor det hände. Hon hade varit ensamstående i över 25 år, de senaste åren med en sjuk hemmaboende son, hoppet var liksom ute för henne, verkligen ute, tanken på kärlek för henne existerade inte varken hos henne eller hos oss runt omkring. År 1995, om jag inte minns fel, blev hon bjuden på en klassåterträff, där träffade hon bland annat en manlig klasskamrat som hon hade haft ett gott öga till för så länge sedan, han var fortfarande stilig men ingenting hände.

År 2006 satt hon i köket och telefonen ringde. Det var han. Han hade inte glömt henne efter alla dessa år, trots att de aldrig hade pratat mer än några få meningar med varandra, om ens det, trots att de aldrig hade haft kontakt genom åren överhuvudtaget, trots den enorma mängd vatten som passerat under broarna. Han frågade om hon ville ses. Det ville hon. De har inte vikt från varandras sida sedan dess.

Snart firar de 8 år tillsammans.

De är av samma skrot och korn...

...de där männskerna som håller fast hissdörren på väg ut i samtal med en kollega som befinner sig inuti hissen tillsammans med oss andra och vi ba: släpp för fan hissdörren och ha ert samtal annorstädes!!

Hygien... tekniker

Känner mig alltid skamsen inför städarskor/are, eller... det tar emot att skriva det såsom det tar emot att dra ut en visdomstand: hygientekniker (don´t get me started on that!)... därför att de är 99 gånger av 100 invandrade och jag tänker varje gång att hen kanske är hjärnkirurg eller kärnfysiker eller civilingejör och här går de och harvar och tvingas städa upp efter mig, typ, bara för att man i svedala måste ha genomgått en svensk utbildning, man har inte någon form av system för att testa dessa personer grundligt för att sedan sätta dem i arbete där de egentligen hör hemma och behövs, nej, nej, nej de måste gå 8 år på högskolan - IGEN, ja de kommer förresten inte in på högskolan troligtvis ty de måste plugga upp allting från grunden, lägg även till att de är just invandrade och den svenska smygrasismen är alive and kickin´ och de slutar som bittra busschaufförer som svänger så hårt i kurvorna att man likt en astronaut i träningscentrifugen får ansiktet utsmetat längs kinden i en bisarr men ofrånkomlig grimas.

Krejsi

SOm präster sjunger när de mässar "in nomini Christi aaaameeeeen" helt plötsligt, apropå absolut ingenting, till datorn: "och vart hittar jag deeeEEEEEN?". Ja. Jag är knäpp. På riktigt. Men jag gillar det så.

Lyckan!! När jag smidigt lyckas skapa ett nyhetsbrev i InDesign utan att bruka grova svordomar! Känner mig som ett geni!

Plötsligt händer det.

Hittade den här under mitt skrivbord. Bör jag hysa rädsla för ett kommande brak?