Vi fick ett mejl idag på jobbet om att en kollega mottagit hot från sin exman och att vi måste hålla koll så vi inte släpper in honom på avdelningen (bild bifogades).
Jag kände en plötslig drift att gå bort till henne (även fast hon inte är en av dem jag brukar prata så mycket med) och uttrycka min förfäran inför detta men en liten röst i mitt huvud sa "nej gör inte det hon vill nog vara ifred... man ska inte störa etc." men sen tänkte jag "fuck that!" och jag gick till hennes rum och stack in huvudet, sa hennes namn och "...vad är det för en dåre?" och hon tittade ned, bet ihop om tårarna och drog ett djupt andetag, drog sedan hela historien om hur hon bott på kvinnohem under ett års tid, hur han sagt att han ska knäppa henne och jag skakde på huvudet och sa: "Fy fan. Det är han som borde knäppas" och när jag gick ropade hon efter mig "Tack för att du kom!".
I Sverige har vi en tradition (feghet?) av att inte störa, inte lägga oss i andras sorg och olycka, inte hänga oss på, inte vara påstridiga, inte fråga, inte säga någonting, ignorera. Jag tycker att det är åt helvete och om någon någon gång kommer att bli sur för att jag har lagt mig i dess sorg ja då får den bli det för då har jag i alla fall brytt mig.
På mitt förra jobb var det en tjej som drabbades av psykos och ingen sa något, alla trippade på äggskal och låtsades som ingenting och snackade skit men jag knackade på hennes stängda dörr, gick in och frågade "Du, hur är det med dig egentligen?" och sedan hade vi ett samtal om hennes kris och jag bidrog med allt jag har erfarit under mina år i skuggan av min schizofrena bror och även min egen sjukdom.
Snälla. Tig inte ihjäl de som sörjer. Tig inte ihjäl de i kris. Lägg er i!
Jag önskar så hett att någon hade visat omtanke och stöd när jag själv levde i helvetet men alla var tysta, äcklade nästan, som vore jag en paria, en spetälsk oavsett vilket av alla de trauman jag genomlevt då befann mig i. Som om min olycka smittade.