Jag ser på "djurakuten" och lider med de djur som är så sjuka att de måste avlivas och deras ägares sorg, för det är väldigt sorgligt att ta bort en vän. Jag minns när min fina katt hade råkat ut för en olycka en morgon 2008 och vi körde henne i all hast till djursjukhuset men det fanns inget hopp. Veterinären gav henne morfinöverdosen och hon somnade in. Jag blev ensam i rummet för att säga hejdå och jag minns stänken av mina tårar som fläckade den rostfria båren en efter en och hur jag strök hennes mjuka, vita tass och jag viskade tyst: "Hej då min vän. Tack för allt. Sov gott" sen gav jag henne en puss på det lena huvudet och lämnade rummet, bölande som en idiot och veterinären måste ha trott att jag var kosnstig som reagerade så starkt men det är så jag funkar och sen är det borta och varför skulle jag inte få böla som en unge? Det var ju min vän.
