Jag är hemma nu. Jag gråter inte. Känner ett slags beslutsamt tandgnissel. Tänker på alla ruttna pungdjävlar som förpestat och förpestar min tillvaro. Och alla sekretäckliga vaginor med för den delen. Visst, vulgärt, men stäm mig då. Jag bryr mig inte. Då händer det i alla fall något.
Efter förtvivlan kommer bitterhet (och i bitterhet finns det ilska och ilska är kreativt och agerande) och med bitterhet kommer fula ord.
Jag har ett läkande sår på höger pekfingerled som kliar. Ungefär där har ni dagens höjdpunkt. Fyfan.