Listig.

Tiden sköldpaddar sig fram. Den gamla rastlösheten sipprar ut genom sprickorna. Som en listig liten gråsugga.

Din favoritblomma.

Det sista du köpte till ditt barnbarn var en kostym till din sons begravning. Var det också som en gåva inför din egen? Visste du redan att ditt barnbarn skulle använda den snart igen, men att då skulle du ligga där under kisttäcket? Hörde du att jag la kinden mot locket? Hörde du vad jag viskade till dig? Droppade mina tårar som regn på det fina tyget?

Man får inte vidröra täcket, det hade prästen sagt. Men du sa att du tyckte att det var så fint att jag kysste huvudändan av kistan när din son låg där inuti. 

Den stunden är den svåraste. För man måste gå sedan. Gå vidare. Man kan inte sitta kvar. För ingen är där. 

Han var så fin, ditt barnbarn, så stilig och värdig. Han hade satt en rosa ros i sin bröstficka, din favoritblomma.

En fråga.

Hej internet,


Varför är det alltid så att man bondar med den man trodde att man inte skulle gilla och att man inte bondar med den man trodde att man skulle gilla?