Schizofreni tog min brors liv.

Hej å grejer

Min bror, som var schizofren, gick bort den 27 september, han begick självmord via överdos av lugnande mediciner. Hence my silence.

Ehuru jag är i sorg, men det är en annorlunda sorg till följd av den otroligt långa och utdragna dödsprocess som egentligen var sedan den dag i april 1996 då han insjuknande, det må vara en konstig sak att skriva, men det är så det känns för mig och för mina närmaste; jag har hela tiden sörjt honom och den han en gång var, sörjandet har pågått i 20 år i en extremt komplicerad situation/relation, så den fysiska händelsen kom inte som den enorma käftsmäll i mörkret som så gör för anhöriga till personer som helt utan förvarning eller kortare sjukdomstid, tar sig av daga. Han hade dessutom gjort 3 självmordsförsök under dessa 20 år, vidare var han gravt överviktig och vägde över 200 kilo; de tunga antipsykosmedicinerna och den väldigt höga dos av bensodiazepiner som krävdes för att hålla honom vid liv och för att hålla hans sjukdom och ångest någorlunda stången (sjukdomen gick aldrig att stoppa helt, man kunde bara lindra den, om ens det, han hade en sådan svår grad av schizofreni), förstörde på lång sikt både hans hjärna och framförallt hans kropp; den klarhet som fanns i honom i inledningsskedet av sjukdomen försvann med årens lopp, medicinen gjorde hans hjärna grötig, medicinen handikappade honom mentalt, förstörde viktiga kopplingar mellan synapserna, vidare förstörde den hans blodkärl så att exempelvis hans ben under de sista åren var blå av åderbråck som med jämna mellanrum sprack och sprutade blod, han hade varit tvungen att till slut amputera benen, så förstörda var de, etcetera och så vidare.

Ni vet ju att jag absolut inte är en fiende av mediciner, det jag menar är att antipsykosmedicinen av idag tyvärr har horribla bieffekter på sikt, men när någon är så svårt sjuk som min bror var så har man ju egentligen inget val; du lindrar symptomen eller du har en raging total-psykos, det finns inget mellanting och ingen bot, än.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på dagens antipsykosmediciner med samma chockade förfäran som vi idag ser tillbaka på medeltidens åderlåtning.

Nå. Nu är han borta, och han valde det själv. Jag känner inget agg eller någon förebråelse gentemot honom, jag förstår och förlåter till 100 %, jag hade gjort exakt samma val.

Jag föreställde mig aldrig att jag skulle reagera med sådan sorg och saknad när han väl lämnade in handduken fysiskt, jag tänkte att jag skulle bli lättad med tanke på de hemskheter, det våld och den terror som hans sjukdom orsakade mig genom åren (observera: som hans SJUKDOM orsakade, inte han, min bror skulle aldrig någonsin ha skadat mig på något vis, det var schizofrenin som fick honom att göra de saker som han gjorde), men så känner jag tydligen inte alls, så det förvånar mig.

Jag försöker tänka att han ÄNTLIGEN är fri från den oerhörda, hemska, horribla och ständigt pågående plåga som var hans "liv" och dagliga verklighet var under 20 års tid, se gärna de här klippen för att få ett hum om hur hemskt det är:

Jag tänker dock inte ljuga och säga att jag inte känner någon form av lättnad, för det gör jag, den lättnaden kommer kanske att växa med tiden, jag vill dock poängtera att lättnaden helt klart är störst för min bror, var än han nu befinner sig, för den som tror på någon form av fortsättning på denna märklighet som kallas existens, så som jag själv gör (nota bene jag vill inte kopplas till någon form av dogm, jag är troende men inte haleluja-religiös etcetera och så vidare) så är jag övertygad om att han nu känner, till slut, ett komplett och rofyllt lugn och en fridfull tystnad, fri från röster, fri från madrömslika hallucinationer och vanföreställningar, fri från ångest, fri från sinnets plåga, fri från sin otympliga förstörda kropp. Fri. 

Den som varit tvungen att ringa sin mamma för att läsa upp resultatet av hennes sons obduktion räcker upp en hand!

Plötslig ostbågscraving.

Ledsnad är destruktivt. Ilska är konstruktivt.

Kom ihåg det barn.








...

Om du inte kan tänka på dina tankar så kan jag tänka på att du tänker på mina.

Nu har gårdsmaffian stormöte där ute. De sitter i klunga över sina kaffekoppar och göder varandras bekräftelsebehov genom att tala illa om allt och alla som inte ingår i deras väl utvalda grupp av supremitet. De iakttar i tystnad med stickande ögon. Iakttar och dömer.

Men jag bryr mig inte.

Nej det där var lögn, för om jag inte brydde mig på riktigt då skulle jag ju inte sitta här och författa en text om det, eller hur?

Jag bryr mig på så sätt att det är en obehaglig situation att möta denna tystnad och dessa blickar varje gång som jag går ut genom min port, det är en liten stressfaktor, vidare bryr jag mig på så sätt att det är så väldigt fånigt, en grupp fullvuxna människor har valt ut varandra till att stå över gårdens övriga kreti och pleti som gör allting fel enligt deras mått mätt och de begriper inte själva det infantila i det.

Jag har läst någonstans att intelligens kan mätas i hur många steg som man kan ta ut ifrån sina egna tankar, det vill säga om man har förmågan att kunna tänka på sina egna tankar "utifrån", analysera dem och utvärdera dem och sedan tänka på de tankarna, och så vidare.

Somliga är inte skapta på så vis att de har möjlighet att göra så, tänka på sina egna tankar i flera steg och ur flera synvinklar. Det är ofta sådana som bildar gårdsmaffia.

Nu låter det som om jag själv anser mig vara suprem, hahahahaha, det gör jag verkligen inte, snarare tvärt om, jag är däremot ute och far efter en förklaring till detta beteende som en del ägnar sin tid åt, för att det intresserar mig. Jag inser ju att om man inte har kapacitet att tänka på sina egna tankar, då kan man ju inte rå för det, men är det en ursäkt för att kunna bete sig lågt och larvigt? Nej. Men det är en förklaring.

Mysteriet med dammsugen.

De stora enigmat; dammsugen. E den snäll eller e den dum? Å framför allt; va vill den? Vill den leka eller attackerar den flickan? Å varfö låter den så kånstit?

En pusselbit

När jag började arbeta på Kommunen så gick jag under samma villfarelse som majoriteten av befolkningen, de av oss som ej är särskilt insatta i politik etcetera, verkar gå under; att kommunpolitiker är utbildade heltidspolitiker, skolade i just de frågor som de är satta att bestämma över.

Detta visade sig vara fel. Kommunpolitiker är fritidspolitiker och det finns en hierarki i kommunernas nämnder där den mest värda ligger högst upp och det är ju så klart Kommunstyrelsen, sedan kommer de andra nämnderna i fallande ordning och i de nämnder som befinner sig längst ned på stegen, det är där man hittar de fritidspolitiker som blivit över; folk som vill engagera sig politiskt men som inte riktigt vet varför eller vad de vill engagera sig i, de vill bara vara med där det bestäms och få känna känslan av att de är viktiga och betydelsefulla personer med en form av makt, ofta har de heller inte tillräckligt med kunskap eller kapacitet för ändamålet.

De som satt i min nämnd var en samling av detta "bottenskrap" och jag kan ärligt räkna på min ena hands fingrar vilka personer som var där för att bestämma på riktigt och som var insatta, informerade och medvetna, resten var där bara för att höra sin egen röst mala, oftast om saker som inte hade någonting med sakfrågan att göra, det kunde handla om något så betydelselöst som en meningsbyggnad i en text om en remiss rörande bidrag för staketbygge, typ, de pratade för pratandets skull, för att visa att de minsann hängde med i det som hände, de hade ju för guds skull identifierat den där felaktiga grammatiken i tjänsteskrivelsen och de hade även identifierat boven bakom denna ohyggligt skamliga och katastrofala fadäs: nämligen jag, således kunde de gotta sig och känna sig intelligenta och skarpsinnade, för det fanns alltid och äntligen en i rummet som var dummare än de själva och nu kunde de få utlopp för sin enastående intelligens och äntligen slippa strålkastarljuset från den förvisso mycket intelligenta men arroganta, hätska, otrevliga, härskartekniska, nedvärderande ordföranden.

Jag tror att detta var en av pusselbitarna i den kränkande särbehandlingen.

Det här med facebook...

Vissa tar facebook på blodigt allvar, de håller noga koll på vem som lajkar och vem som inte lajkar, vem som kommenterar på enligt dem rätt sätt vilket ofta, för dessa personer, innebär fyrtioelva hjärtsmileys, att inte lajka en kommentar skriven av en sådan person tolkas som en stor förolämpning; en egoistisk uppvisning av total frånvaro av hyfs, de håller också noga koll på vem som addar vem och varför samt vilken relation de har till varandra och det allra största brottet man kan göra enligt dem är att någon defriendar, detta är i nivå med när Judas Iskariot gav Jesus en kyss innan soldaterna arresterade honom i Getsemaneparken, arresterade Jesus alltså, inte Judas.

Andra ser facebook som något mindre allvarligt, som en internetsida där man kommunicerar via digital text och bild snarare än en konkret verklighet, frånvaro av lajks betyder inte någonting särskilt, ett defriendande är trist men uppbringar ingen större reaktion än ett ryckande på axlarna, en kommentar utan hjärtsmileys eller glada, hoppande gubbar är bara en kommentar, etcetera.

När dessa två facebooktyper interagerar, kan det uppstå stora kontroverser emedan den ena sitter och räknar och analyserar och håller reda på facebookhyfs och den andra bara skriver eller är tyst utan att reflektera över andras oskrivna regler, det kan leda till infernaliskt infekterade konflikter.

Så som det gjorde mellan mig och en-viss-person.

Dagens göromål: tvätta fejset och möjligtvis införskaffa jordnötsringar. Kanske.

Alternativet; stirra ut genom fönstret och tänka på alla fel som jag har begått.

Vilket val känns mer positivt? Jordnötsringarna. Men det måste vara Estrellas, detta är av ytterst betydande vikt, det kan inte vara OLW's, OLW's jordnötsringar är ett skämt, en skymf mot mänskligheten!!      

*hytter nävarna i luften och stirrar med Hitlerblick*

Idiotin!

Under andra världskriget dog ungefär 60 miljoner människor. Smaka på det. Sextio miljoner. 

Vi bor på en liten, skör, blå boll som färdas i 800 000 kilometer i timmen i ett kolsvart, oändligt  ingenting, skyddade mot den giftiga evigheten av endast ett tunt lager luft.

Och så massmördar vi varandra, 60 000 000 st. i taget. 

Vilken enastående idioti!

Lilla dåren.

Stresströskel obefintlig

Apropå att småhändelser, eller icke-händelser, kan trigga en ångestexplosion:
igår när jag var ute med hunden så ringde mobilen, jag höll just på med att avstyra den lilla mördarmaskinen från att flyga på två andra hundar,därför kunde jag inte svara just då, när jag sedan tittade på numret och sökte på det så fann jag att det var från min kommun, alltså inte den kommun där jag blev utsatt för kränkande särbehandling, utan från den kommun i vilken jag är bosatt.

Detta gav orsak till ett massivt ångestpåslag. Och varför då? Jo, för att jag fick för mig att jag hade blivit anmäld till socialen. Varför fick jag för mig det? Jo för att mina "logiska" ångesttankar sa att det finns ingen annan orsak för en kommun att ringa till en medborgare annat än att medborgaren i fråga har blivit anmäld till socialen, det begriper väl varenda människa! Men varför skulle jag ha blivit anmäld? Ja ångesttankarna kunde minsann rabbla upp minst 20 orsaker därtill och samtidigt beskäftigt påpeka att det absolut inte kunde vara så att någon på kommunen har sett mitt CV på Arbetsförmedlingens hemsida eller blivit tipsad av Arbetsförmedlingen om att jag har lämpliga meriter för kommunkontorsarbete, det kunde heller inte vara så att de ringde för att fråga om min son ska gå på fritids eller ej med tanke på att skolan hade sökt mig två gånger för att fråga just det i och med att det har blivit något fel när min sons pappa anmält ledighet till fritidset så att de är under uppfattningen att min son ska vara på fritids på sin fars vecka.

Och så vidare i en oändlig tankeloop.

Stresströskel: 0 cm. hög.

Dag 10, den kränkande särbehandlingen inleds.

Dag 10 på kommunen, den kränkande särbehandlingen inleds.

Min rumskollega tillika sekreterare för nämd samt tillfällig sekreterare för den nämnd som jag skulle arbeta för har återkommit från sin semester. Ordföranden från min nämnd samt gruppledare för Oppositionen kommer till kontoret för att justera (skriva under) protokollet från föregående nämndmöte. De entrar rummet och min kollega presenterar mig för dem:

- Det här är Anna som precis har börjat, hon ska bli er nya nämndsekreterare.

Vi hälsar och tar i hand och de sätter sig därefter vid ett runt sidobord för att läsa och skriva under protokollet. Medan ordföranden läser innantill frågar Oppositionsledaren min kollega, märk väl; han frågar min kollega, inte mig, trots att jag sitter i rummet 2,5 meter ifrån honom;

- Har hon någon erfarenhet av att arbeta som nämndsekreterare?

Jag ser upp, häpen över att han ställer frågan till min kollega, som om jag inte existerar och jag ska just till att svara på frågan då min kollega säger:

- Nej hon har jobbat som registrator.

Gubben bevärdigar mig inte en blick utan fortsätter som om jag inte finns i rummet:

- Kunde ni inte ha anställt någon med erfarenhet av nämndarbete i stället?

Denna fråga gör mig så chockad och indignerad att jag inombords bara kan gapa i perplex förvåning; hörde jag rätt? Säger han verkligen det här?
Min kollega svarar:

- Det finns många med erfarenhet men man behöver få in nytt blod också och jag tror att det här kommer att bli jättebra.

Gubben utbrister ett misstroende "Hmpf!" och återgår till att stirra tomt framför sig i väntan på sin tur att gå igenom protokollet.

Dagens skensökning av arbeten utförd.

Nu: invänta dagens flodvåg av ångest ba;

Det ligger en svart-vit fyrbening bredvid mig. Med jämna mellanrum släpper den en rejält stinkande fis. Detta verkar inte bekomma den det minsta. Den fortsätter sitt sovande helt oberörd av det stinkande faktum som den har orsakat.

Angående min näst intill obefintliga stresströskel; det är som att vara hudlös på ett sätt; filtret mellan stressen och mig är avskavt så att allt bara tar sig rakt in i mig utan att möta på något försvar, jag är liksom värnlös och har tappat bort alla mina redskap.

Alltså folk på flashback... "jag och tjejen tog 120 mg. MDMA och drack sju starköl, efter en stund sa det pang och det svartnade för ögonen och vi kunde inte gå, kräktes rakt ut och fick panikångest, vad gick fel? Varför blev det så här?"

Man ba:






Felet var att ni tog MDMA!


...

Den topphurtiga rekryteringsmänniskan i sin alerta, hungriga och drivna blus:

- Så, om du skulle lyfta fram en egenskap hos dig själv som du tycker är riktigt bra, någonting som du själv tycker att du är speciellt bra på, vad skulle det vara?
- Att uthärda exceptionellt svår ångest.
- ... (stirrar) ...eeeeh... haha jaha ja...okej, emm... men jag vill tacka dig för att du kom och vi hör av oss när vi har avslutat rekryteringsprocessen.

Nejrå. Ovanstående är påhittat. Men tänk om. Tänk om!






...

De tänkte inte på viruset (Världarnas krig)

De är överlägset intelligenta och har skapat maskiner vars teknik övergår vårt förstånd, de har listat ut hur man färdas miljarder ljusår genom yttre rymden, de har uppfunnit energisköldar som kan stå emot  atombombsexplosioner, men de tänkte inte på att de kan bli smittade och sjuka av en okänd planets virus. Är inte det lite konstigt?

Gårdsmaffian

Varenda jävla gång som man går ut så sitter de där, gårdsmaffian, och tittar och dömer i tysthet, tills man har passerat hushörnet, då börjar käftarna glappa. Jag vet. Jag har hört dem. Dem ovetandes. De har sitt revir snett under min balkong vid gårdsmöblerna och de kan inte se mig när jag sitter där och en gång hörde jag dem prata om mig och hunden;
- Hon där uppe vet du, hon kan ju inte kontrollera hunden! Jag har sagt det åt henne att hon borde gå en hundkurs men hon bara rycker på axlarna, så dåligt!
- Ja och varje jävla gång man möter dem så skäller den där hunden 'bäff! bäff! bäff!' (härmar) och hon bara 'öööööh oj då sluta nu' (härmar med efterbliven röst)

I efterklokhetens sken borde jag ha rest mig upp och gjort mig synlig och sagt:
- Hej. Vad tråkigt att ni tycker att hunden och jag är dåliga, men vet ni vad som är ännu mer dåligt? Att ni sitter här och snackar skit.

Fatta minerna! Fatta!!

I stället har jag slutat hälsa, jag bara glor tillbaka och går förbi.

Moth; The Revenge

När man behöver gå på toa och vet att Malen väntar på en där inne. Väntar och gnider sina mundelar mot varandra. Bidar sin tid. Ägnar sig åt förberedande aktiviteter. Ser sig omkring med sitt pälstäckta odjurshuvud, hela tiden arbetande med mundelarna. Tålmodigt.

Vittnen rapporterar skrik från lägenhet, polis efter att ha slagit in dörren ba; eeeh, det var en nattmal som flög in via toalettfönstret och därefter rakt in i ansiktet på målsäganden...

Igår utkämpade jag en strid på liv och död mot ett odjur som oinbjudet flög in genom mitt badrumsfönster. Jag gick bärsärkagång mot det med en skurmopp som vapen, det gav igen genom att upprepade gånger flyga rakt in i ansiktet på mig, till slut tystnade det och försvann in under tvättmaskinen och jag trodde mig ha gått segrande ur kampen... men så nu i morse, när jag böjde mig ned för att ta upp en schampoflaska, så mötte jag till min stora förskräckelse två gigantiska facettögon, den bara satt där och betraktade mig, liksom; GODMORGON MOTHERFUCKER HEHEHEHE!!!!

Är det någonting som jag ogillar så är det omatchande golv. Slut på meddelandet.

Jag har skaffat Pokémon-Go till min son vilket gör att en vanlig promenad till Hemköp tar en timme pga. alla jävla pokemons

I natt drömde jag att min sons gula, radiostyrda bil, som samtidigt var en spindel, attackerade mig och sedan började brinna.

Nu är hunden hos sin originalflock, hon blev jätteglad när de hämtade henne, men jag blev väldigt ledsen. Rummen ekar tomma. Inget mer tickande av klor, inget boffande, ingen varm liten kropp mot mina knän om natten, å andra sidan inga nedkissade madrasser eller bajs i köket eller attackerade grannar och bitna barn, men ändå, det är så tomt och tyst och jag gråter som en unge vars hamster just dött, typ. Det är väl kanske larvigt eftersom jag är vuxen, men jag vet inget annat sätt.

ja pussade på dej

Bebisen e trött

Ghost-Kurt is my boyfriend

I natt drömde jag att jag blev tillsammans med Kurt Cobains ande, vi var jättekära i varandra men jag visste inte om jag verkligen var med Kurts ande eller om jag hade fått en psykos. Det ni!

Glad Viktoriadag.

Jag är inte någon aktiv motståndare till kungahuset, jag anser blott att det är en rätt märklig institution anno domini 2016, för tänk efter; kungligheterna är ju ett slags fångar, lyxfångar, förvisso, men de är likväl fångar, samhällets fångar, de är på sätt och vis berövade vissa mänskliga rättigheter; de föds in i sin roll vare sig de vill det eller inte, hela deras liv är utstakat från den sekund som spermien möter ägget och de har inget val (jo de kan abdikera men ni fattar). Kungen kanske ville bli rörmokare egentligen och Viktoria kanske vill vara civilekonom och bo i ett helt vanligt rött hus med vita knutar, men hon är tvungen att sitta där på sin guldstol den fjortonde juli varje år och le, vare sig hon vill det eller inte, oavsett om hon egentligen kanske bara har lust att inte göra så stort väsen av sin födelsedag det här året och i stället vara hemma och äta en bit tårta efter maten och sedan titta på Netflix, nej hon måste sitta där och se tacksam och glad ut medan världen tittar på och analyserar varje muskelrörelse, underhåll oss för i helvete, se glad ut för fan vi vill trycka upp detta firande i ditt ansikte och det faktum att vi firar snarare för vår egen skull än för din det är helt betydelselöst. Det blir liksom lite freakshow-medeltida-gladiatoruppvisningskänsla över det hela.
En fångad fågel i en gyllene bur. Eller en person med ett väldigt, väldigt saftigt socialbidrag.

Jag tycker inte synd om dem på det vis att jag blir ledsen i ögat över att en del av min skatt går till Carl-Philips nya Ferrari, mer så att jag anser monarkin vara ett förlegat statsskick ehuru det förvisso innebär fina och sammanbindande traditioner för folket, och mer så att om man nu ska ha en lyxfånge att representera Sverige då ska väl bara den få leva i lyx och de andra leva som resten av oss i stället för att vältra sig i Indisk siden och champagne på vår bekostnad.

Ryska posten

Det finns på riktigt ett bemanningsföretag som heter Ryska Posten. Ryska Posten. Är det en prostitutionsfirma? Nej. Är det en eskortfirma? Nej. Är det ett porrbolag? Nej. Det är ett helt vanligt bemanningsföretag.

Hur reflekterade man när man namngav sitt företag? Hade man aldrig gått i mellanstadiet och lekt just ryska posten på klassfesten; handtag, famntag, klapp eller kyss? Var man omedveten om denna lek vid namnvalet eller var det ett medvetet val så att folk ska lägga märke till och komma ihåg företaget ifråga? Det kan i så fall visa sig vara ett misstag, ty andra seriösa firmor reflekterar nog bort att hyra in personal från Ryska Posten på grund av den negativa, pinsamma klangen; "Varifrån har ni hyrt in er vikarie?", "Från Ryska Posten" (tystnad) "Hahahaha va?" eller alternativt "Hahahaha vilka 'tjänster' utför hen förutom att sitta i receptionen? *blink-blink*

Tandkräm

Få är så begeistrat lyckliga som människor i tandkrämsreklamer. 

Uppdatera status förihelvete

Man kan statusuppdatera sin skajp också. Man kan statusuppdatera allt. Statusuppdatera din toalett. Statusuppdatera din binda.

Tack så jävla mycket för hjälpen

Och god eftermiddag förresten, hjärnan gör sitt yttersta för att jobba sig upp till panikångesttillstånd, det den inte förstår är att det ej gör någon nytta att göra kroppen stel och orörlig och låta den sitta paralyserad i soffan och stirra rakt fram medan hjärnan spelar upp film efter film inuti kraniet, katastroffilmer, naturligtvis, den här hjärnan har ett helt lagerhus till bredden fyllt av dylika långfilmer så väl som serier, följetonger och dokumentärer.

Lilla dogghjärtat

Jag älskar den här doggen!!
Nu är det så att det är inte min dogg egentligen, det är min brors, den friska, och hans ex-fru's. De kan inte behålla henne pga. ekonomi etc. och de ville att jag skulle ta över henne - det vill jag också - men! Jag har nu kommit in på utbildning och kommer att behöva arbeta ca. 3 dagar i veckan, jag har definitivt inte råd att betala hunddagis och ens om jag hade det så skulle det inte fungera eftersom jag inte har något körkort, dessutom är min pojkis allergisk mot henni... inte så farligt allergisk, men ändå, liksom.

Jag är ju förälskad i den lilla damen nu 

Fatshame

"Jamie Oliver granskar - äter du dig till döds" är det mest fatshamande program som jag sett på länge :o

Venlafaxin åt folket! Eller, nej förresten.

Tjohopp

Jag har fått en ny medicin insatt och den heter Venlafaxin, det är en liten jäkel som ska höja inte bara serotoninet utan även noradrenalinet, jag har hört mycket om detta medikament och om hur fruktansvärt det är, att det känns värre än en tjack avtändning att bruka den etc. men jag känner inget sådant, jag känner mig så som jag gjorde innan jag drabbades av panikångest så jag antar att jag faktiskt har en noradrenalinbrist.
De som tar Venlafaxin utan att ha brist på detta, ja, för dem blir det ju katastrofalt fel. Naturligtvis testar man inte vad man har brist på innan man skriver ut SSRI och SNRI hej vilt, vilket är helt galet för det är ungefär som om man skulle skriva ut insulin till folk som inte har diabetes utan bara en generellt pendlande blodsockerkurva.

Nu vet jag inte om det ens går att testa om man har serotonin eller noradrenalinbrist men faktum kvarstår att man som psykolog eller allmänläkare inte kan se det på sin patient.

Dagens hittills bästa mening: Jag var för övrigt 36 år när jag begick mitt första hamstermord och jag ropade inte på någon vuxen under dådet.

Gla misschåmmar förihelvete!

*tafsar grannen på brösten och spyr i en buske*

Nejrå.

Nu vill jag hitta ett deltidsjobb som under inga omständigheter får ha något som helst samröre med kontor, administration eller nämndsekretariat, för det står jag ej ut med.

God middag gott folk. Härmed vill jag deklarera att jag har kommit in på Skrivarlinjen i Stockholm. För övrigt gör min dator ett mycket irriterande klickljud var femte sekund vilket härrör från vad jag misstänker är en trasig fläkt. Tja, det var bara det. Hej då.

Engagemanget är bländande, likt solen.

*Arbetsgivaren har angett att det är obligatoriskt att ange minst en yrkeserfarenhet

- Gaaaaaaah! *biter ihop tänderna och suckar ljudligt*

*Ange tidigare yrkeserfarenhet: Registrator
*Ange arbetsuppgifter: Registrera

Släpp fångerne ut å sup - det är valborg!

Häppy walbårg!

Ska ni ut å supa i kväll? Sup! Sup! Sup! Sup! *skanderar och dunkar näven rytmiskt mot bordet*

Inuti Soldiers of Odins chatt

I Soldiers of Odins slutna chatt

Är någon förvånad? I think not.

Men samtidigt, som reportaget skildrar; bakom hat ligger det alltid en grund av väl cementerad rädsla, besvikelse och sargat självförtroende. Människor gör sällan något bara-för-att (man är ond), det finns _alltid_ någonting bakom, ett litet sviket och slaget barn kanske, som bor djupt inuti hjärtat, dolt bakom en skyddsmur av uppbyggt hat.

Jag säger definitivt inte att det är en ursäkt, jag säger att det är en förklaring, jag säger även att man alltid bör ha det i bakhuvudet därför att hat kan aldrig med hat bekämpas, handling ska självklart ge konsekvens, ibland hårda konsekvenser, och inga medborgargarden får existera och inga våldsmän eller kvinnohatare ska bli strukna medhårs någonsin, det är inte det jag menar, ty det är en föraktlig och vedervärdig företeelse att bete sig som en rasistisk, sexistisk röv, det jag menar är att om man vill att hatare ska bli humana så måste man tänka flerdimensionellt.

Jag har dresserat ett odjur! Eller tja, den här Boston terriern, snarare. Den är till sin natur ytterst ouppfostrad och envis, detta innebär bland annat att den vill skälla som en dåre varje gång som den hör något "konstigt" i trapphuset, men nu, mina vänner, nu nöjer den sig med att från sin plats i fåtöljen, resa upp sitt huvud, morra till och titta på mig, då möter jag dess blick, skakar nekande på huvudet och återgår därefter till vad jag har för händer, och då lägger den ned huvudet igen och tystnar.

Plats för beundrande applåder _________________________________________________________

                                 _________________________________________________________________

Citodonfallet

När man börjar handla Citodon på skumma internet "apotek", det är då man vet att man ska sluta.

LUGN! JAG DRIVER!!


Sssssssitodon, väste ormen, ta en tugga av Citodonet!
Men Gud har förbjudit oss att äta av Citodonet!! Han har sagt att vi dör då! svarade Eva bestört.
Jaaaa, ja veeeeet, svarade ormen, men om du tar Sssssitodonet ssså sssså kommer du inte att dö, Gud vet att den dag ni äter av Sssssitodonet sssså kommer era ögon att öppnasss och ni blir sssom gudar med kunssskap om gott och ont.

Eva åt då av Citodonet och bjöd även Adam att smaka, vilket han gjorde, ty han var ett viljelöst mähä. När Gud kom tillbaka från sin promenad sprang Adam och Eva och gömde sig för att de skämdes för att de var höga. Gud förstod då att de hade ätit av Citodonträdet.

Vad har ni gjort era idioter!!! skrek han, högröd i ansiktet.
De va inte ja de va Eva!! Hon tvinga mej!! försvarade sig Adam med gnällig röst.
Schysst Adam!! sa Eva, det var ormen som lurade mig!!!!
Vilken orm?? frågade gud
Den orm som du skapat för att fresta mig att äta av Citodonet, svarade Eva
Eva, det finns inget som heter orm här i paradiset, jag vet inte ens vad det är för något.
Jo!! Jooo! Bedyrade Eva, den var här alldeles nyss och det var fullt av Citodon omkring den, titta där är den nu! hon pekade mot en punkt bakom Gud.
Gud vände sig om, sedan vände han sig tillbaka och suckade: Eva, menar du vattenslangen där borta?
Och då såg Eva att det var en vattenslang och insåg att Citodonet hade fått henne att uppleva en talande orm som inte fanns.
Åkej, sa hon, jag tog Citodonet.
Då så, sa Gud, nu åker du ut härifrån med huvudet före och ta mähät Adam med dig! Glöm att du får något Citodonrecept utskrivet någonsin igen!
Neeeeeeeeej! skrek Eva

Och det var så det gick till när Eva och Adam blev utkastade ur paradiset.

Mitt operationssår rakt i ert lunchande ansikte.

Hejhej här sitter jag med mitt varande operationssår och googlar "blodförgiftning", jag har även feber och känner mig sjukt skum. Dock har jag haft ont i halsen så det är troligen bara en förkylning men för säkerhets skull så ska jouren på SöS ringa opp mej om några minuter.

I-landsproblem 1: trots mitt helt intetsägande och robotiska ansökningsbrev så ringer de för intervju och jag kan inte göra mitt brev absurt för då anses jag anstifta motstånd mot att erhålla ett arbete och då blir det STRAFF.

Trött

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inget händer. Trött på att jag inget gör. Trött på att opereras. Trött på att ha tråkigt. Trött på att vara trött.

Medicinska skeenden på SöS

I tisdags opererade jag min tumme som hade stelnat i en konstig vinkel efter det att en nerv/senskada i armen/handen läkt. Det var en väldigt skum upplevelse. Min kontrollernde natur trogen var jag väldigt nervös innan, jag skulle inte sövas (vilket jag skyr likt ett bränt barn skyr elden), dock vara vaken under ingreppet, vilket i sig inte är särskilt trevligt, så när jag hade blivit inrullad på operationsavdelningen så började de med att ge mig Fentanyl intravenöst. 

Jag säger så här: jag förstår till 100 % hur och varför man kan bli beroende av det medikamentet ty jag gick från; hjälp jag vill inte bli uppskuren och panikslagen på slaktbänken!! till: Åhåååå ja e en uzzig, duzzig liten kärlekshumla utan andra bekymmer i världen än hur jag ska kunna sprida så mycket lugn och kärlek som möjligt. Det var fint.

Där efter injicerade narkosläkaren bedövningen, direkt in i nervbanorna strax ovanför mitt vänstra nyckelben. Först kändes det som det gör när man har domnat i armen, det stack och pirrade, sedan tilltog ett massivt känselbortfall tills jag inte längre var förmögen att röra armen hur mycket jag än försökte. Den var stendöd. Den hängde och slängde som en trasdockearm och böjde sig och höll på, på ett mycket otäckt sätt och jag var tvungen att hålla i min egen arm på väg in i operationssalen, det kändes precis som om de hade skurit av min arm och sytt dit någon annans och hjärnan kopplade inte detta rent logiskt varför jag blev jätterädd varje gång som jag såg min egen arm, ytterst märkligt.

Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet och allt det där, när en av sköterskorna började tvätta min arm så trodde jag att jag hade handflatan mot taket och handen öppen, för det var så det kändes och det var så jag hade hållit handen strax innan den stendog (jag antar att känselminnet bevarade handens senast kända position i fokus) så när jag vred på huvudet och såg att armen var åt andra hållet och att min hand slappt hängde från handleden ned mot golvet, så fick jag lite panik, och inte hade jag anat att det frambringar sådan ångest att förlora styrseln över en lem. 

Nå väl. Kirurgerna kom in och började sitt arbete, de samtalade avslappnat om någon läkarkonferens som de nyss deltagit i medan de skar i mitt kött, som om jag vore en motordel och de mekaniker, men jag tog det som ett gott tecken att de var så avspända i stället för att chockat utbrista saker som: HERREGUD! VAD ÄR DET HÄR?! eller MEN DU HAR FULLT AV CANDER I HANDEN!! 

De lyckades med att separera senan från den vävnad i vilken den hade vuxit fast och så var det klart.

Min hemfärd blev en konstig upplevelse eftersom min arm hängde lealös i en mitella och kändes som en protes; när jag tog på mina egna fingrar så kändes det som det gör när man tar någon annan i hand, det var högst intressant att uppleva vad andra känner när de vidrör mig.

Följande dygn intog jag Citodon. Hej hopp fallera, Citodon gör mig fluffig, inte fluffig som i humle-Fentanyl-style, utan mer luddig i kanterna, Citodon och Lergigan, min nattmedicin, vilket var okej att kombinera enligt läkaren, gjorde mig, tja: hög. Jag kände mig som en varm, rosa elefant full av ljusblå sockervadd och som om jag egentligen svävade, som en heliumballong, strax under taket. Det lustiga med det var att det skrämde mig, jag borde väl älska känslan av att vara hög, eller? Men nej. Jag fick för mig att jag skulle börja hörselhallucinera och se saker som inte fanns, alternativt bli galen, eh vilket väl är samma sak som att hallucinera, antar jag, så, jag lär aldrig bli någon Citodonnarkoman. 

Änywho. Så var det med det.

Utsikt från SöS

Urtjusiga operationsstrumpor. Calvin Klein är i extas.

Pre-op face. Dock ej Fentanylfluffig än.

                                                             Elefantmedicinen.

Nasty stitches.

Något av det tråkigaste som man kan titta på måste vara en dokumentär om en dokumentär.

Släpp fångerne fri, det är vår

I'm into that kind'a boyish look.

Dagens roligaste googleöversättning, "Yippee kay yey mother fucker" blev "Yippee kay yey stövel".

Så anlände då linserna och efter 2 veckor med glasögon så blir jag sjösjuk av min egen blick och ljuset som strömmar in genom linserna och in i mina pupiller bränner likt två laserstrålar i min frontallob.

En hanmyra smekte en annan hanmyra

Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå vad det angår andra hur folk väljer att leva sina liv och i vilka konstellationer, för vad fan spelar det för roll? Så länge som man inte skadar sig själv eller någon annan? Folk i gemen är så otroligt rudimentära och enkelspårade och rädda.

Personligen skulle jag inte kunna tänka mig att leva polygamt på grund av att jag skulle känna svartsjuka, men det är jag det, och bara för att något inte passar mig så betyder det inte att det inte passar för någon annan och rent praktiskt så verkar det vara en skön livsstil så tillvida att man aldrig behöver vara ensam samtidigt som man får tid till att vara ifred i sitt eget hus, det är som ett slags kollektiv och jag hoppas, verkligen, att gud, om hen finns, har bättre saker för sig än att fördöma människors livsstil, jag menar; om hen har skapat universum, solar och planeter, atomer, kvarkar och extremt komplicerade universella naturlagar å sen ba; DU STOPPAR DIN SNORRE I FEL HÅL !! Eller: du är gift med flera människor samtidigt!!!!!

Man ba: va?

Det är som om en myra skulle tro att vi människor, om myror kunde tänka, skulle lägga oss i vilket kön det är på den myra som en av myrorna väljer att smeka med sin tentakel.

Jag ska aldrig, aldrig, aaaaaaaaldrig mer köpa kontaktlinser från shopping4net.se, anno domini 2016 fredag den 8 april har jag väntat i två fakkin' veckor på linsjävlarna!

Idag fyller den här underbara, fantastiska, empatiska, intelligenta och själfulla människan åtta år! Den till vänster i bild alltså, hahaha. 

Min fina, mitt hjärtas ljus. 

I alla amerikanska program á la Masterchef och Project Runway, de som åker ut ba: jag är så glad över att ha fått vara med och det är okej att jag åker ut för ni ska få se mitt namn bli berömt framöver, det här är bara det första steget på en strålande, fantastisk karriär!

En annan (europé) ba: jaha. De kunde inte se någon storhet i mig så jag antar att jag har misstolkat min talang, jag har nog ingen på det sätt som jag trodde då, men nu har jag i alla fall försökt så nu blir det tillbaka till skrivbordet på kommunen.

Hey hey maddafakkazz, jag kan nu kungöra för eder att jag återigen är ångestfri, nåja, fri från panikångesten i alla fall, Odjuret har krupit tillbaka ned i sin håla och somnat om. Go'natt lilla odjur, sov gott, vad mig anbelangar kan du gärna få glida in i irreversibel koma, men sådan tur har jag inte, så på återseende lilla vän.

Oj, jaså är den värd tvåhundra tusen? Nejmen jag är bara glad att ha den i skåpet hemma jag, den är ju så fin...

Det är intressant att utifrån en beteendevetenskaplig synvinkel beskåda människorna i programmet "Antikrundan", och då menar jag de människor som är där för att få sina föremål värderade.
Man vill framstå som om man inte alls är där för att man hoppas att ens tavla eller ens rokokoskrivbord ska vara värt 300 000 kronor, utan som om man är där i helt och hållet ogirigt och rent syfte, driven av en icke lukrativ känsla, som om man enbart är intresserad av tingets historia och som om dess värde blott är en intressant liten bisak, men de avslöjar sig gång på gång, ty varje gång som värderaren (heter det så?) bedömer att någons porslinsfigur är värd hundra tusen, då lyser en girig orm igenom den skenheliga pappersytan, man kan nästan se hur en tveeggad tunga snabbt slickar läpparna vid tanken på denna juiceiga nyhet.

Nejrå. Alltså vadå? Det är väl självklart att alla är där för att få veta hur mycket pengar de håller i sin hand, det intressanta är att man försöker att framstå som om så icke är fallet, därför att man tror att det skulle verka girigt och materialistiskt att vara där mest för att få veta om ens föremål kan frambringa riksdaler, ehuru man är förvisso även intresserad av tingets historia, men mest vill man höra de ord som beskriver dess värde, och det, det är fult.

Det är ju mänskligt att bekymra sig över vad andra tycker om ens avsikter men en undrar ju vadan reaktion det skulle producera om en helt sonika sa: "Jag är ointresserad av den här servisen, jag vill bara veta hur mycket pengar den är värd, jag hoppas att den är värd så mycket som möjligt, typ en halv miljon, så att jag kan sälja den och ta pengarna.", skulle man då framstå som en kall, vinninglysten egoist? Eller som en ärlig, rättfram individ utan behov av att spela helig? Däri ligger det verkligt intressanta.

Jag bajsar, därför är jag.

Om ni har en idol, någon artist eller skådespelare eller författare som ni beundrar och som ni sätter på piedestal, som ni tillskriver mytiska och övermänskliga, gudalika egenskaper, egenskaper och talanger och sagoliknande begåvningar som ni tänker att ni själva aldrig skulle kunna besitta, föreställ er då denna eder idol sittandes på en toalett, bajsande, och därefter torkande efter tidigare sagda bajs, i stjärten.

Alla bajsar. Att bajsa är att vara människa.


Bajs!

Det ligger en hund och fiser i min fåtölj.

Att uthärda ångest är det nya svarta.

Jag försöker med att illustrera bilder till en grej

Fast jag vill att bilderna ska vara ungefär som i bloggen Hyperbole and a half:

men jag förmår inte åstadkomma sådana bilder i paint som hon kan åstadkomma, så jag behöver något form av alternativ. Ni anar inte hur svårt det är att få något att se kuligt-lekfullt ut, ni kanske tänker att det är väl bara att kladda lite men nej, det är maddafakking svårt.

Eftersom jag börjar bli en gammal och gisten kärring så vaknade jag med nackspärr i morse, jag är trött på att ha spärrar överallt; nackspärr, ryggspärr, fakking stjärtspärr!

Eller tja; stjärtspärr, vad är det? Det skulle väl i så fall vara en konstant kramp i ringmuskeln

Munnen är också en ringmuskel. Tänk på det. När ni äter.

Är det bara jag som tycker att FitBit låter snuskigt? SNUSKIGT!

Njut förihelvete!!!

Titta så normal jag är! Titta då! Jag sa: TITTA DÅ!

Jag gnolar en liten visa medan jag öser sky över min söndagsstek! Jag samtalar måttfullt om räntan! Jag sätter mig ned med virkningen efter dagens stillsamma promenad! 

Jag NJUTER!!!

Jag MYSER!!!

Nej då. Riktigt så galen är jag inte. Jag har tränat och nu ska jag laga mat. Usch så normalt och beige(t).

Kuckeliku i lingonskogen

Nu kanske ni har uppfattningen att jag springer omkring här hemma och rullar med ögonen med fradga runt munnen, skrikgråter och klöser mig själv i ansiktet? I och med min tidigare beskrivna illustration av hur min panikångest känns, menar jag? Så är icke fallet, inte för att det är något fel med att reagera så, utan för att jag en gång i tiden, i början av detta magnifika ångestskådespel som livet så givmilt har skänkt mig i gåva, uppträdde just så, eller okej jag fradgade inte eller rullade med ögonen, men jag skrek och grät och klöste omkring mig, ty så förfar man vanligtvis när man känner sig bli levande begravd och när man dessutom aldrig har blivit levande begravd förut och saknar erfarenhet därav samt saknar verktyg eller strategier för att kunna uthärda anfallet, vad har en då annat att företa sig än att reagera som om man just skulle till att dö?

Så. Nej. Det fruktansvärda jordskredet sker internt medan jag vandrar fram och åter, åter och fram, över golvet och ägnar mig åt mina inlärda mantran, ty skulle jag ge efter och börja krafsa med naglarna mot den metaforiska kistväggen, då skulle Odjurets panik slå ut i fullblommerat, totalt, psykakutsvansinne.

Dessutom har jag ett barn att ansvara för och sagda barn verkar sväva i relativ ovisshet om mitt tillstånd, eljest är han väldigt trygg med mig och tillvaron som sådan, ty han tuffar på som vanligt och kommer med sina plötsliga spörsmål och avbryter mig mitt i en ramsa av det går snart över, det är inte verkligt, det går snart över det är bara en känsla, det går snart över, det finns inget att vara rädd för och frågar: "Mamma, vad är trettiotre plus sextiotre?" och då måste jag ju räkna ut det och ge honom ett svar och solen går upp och solen går ned och tillvaron tickar ytterligare ett hack framåt i det maskineri som är livet och verkligheten återtar sin stabila, ickeskrämmande form och allting blir stilla.

Odjuret

Ibland föreställer jag mig min ångest som ett litet odjur som bor inuti mitt bröst, det kan ligga och sova under långa perioder och inte göra något som helst väsen av sig, då tänker jag inte ens på att det finns där, men så plötsligt så kan det vakna och bli oroligt och vilt och försöka att desperat klösa sig ut ur min kropp, ylande så olyckligt att jag inte står ut med att höra det.

Jag har lärt mig att det bara föder Odjurets panik om jag försöker att resonera med det eller om jag försöker att förhindra det från att riva mig blodig inuti, det enda som, långsamt, lugnar Odjuret, är om jag går in där, sätter mig ned och säger kom, sitt här hos mig, du är inte ensam, du får ha panik, det är okej, jag sitter här med dig tills det går över, och efter en stund kommer det tassande, försiktigt och skyggt, vaksamt på minsta plötsliga rörelse, och sedan lägger det sig vid min sida och jag smeker sakta dess lena, svarta odjurspäls tills det slutar att darra och åter somnar till ro.

För varje dag som går blir det ett litet klick bättre, det är ungefär som ett urverk som tickar framåt, ett tick i taget och varje tick tar en längre bort från ångesthålet. Utmaningen är att stanna i vad det än är som känns, att stanna oavsett hur rädd man än är, att stanna även trots att man blir levande begravd, för ångest bränner förr eller senare slut på sig själv, bränslet tar slut och det slocknar.
Ingen flamma kan brinna för evigt.

Klaustrofobi

Föreställ er att ni ligger bundna till händer och fötter i en öppen grav, föreställ er att någon börjar skyffla jord över er; skyffla, skyffla, skyffla, någon skyfflar ned den kalla, svarta jorden och den byggs långsamt upp på er kropp och täcker er snart helt, den börjar tynga ned bröstkorgen, ni börjar få svårt att andas på grund av den solida massa som pressar mot era lungor och hindrar dem från att dra in syre, till slut försvinner ljuset och ni sitter fast, ni kan inte röra er, ni är på alla sidor omgivna av ett kompakt, pressande mörker från vilket ni inte kan ta er ut, men; som genom en sinister liten slump så har en minimal ficka bildats kring ert ansikte, så att ni ska kunna uppleva er begravning ordentligt innan ni avlider och i denna lilla håla vrålar ni men inget ljud hörs.
Ni försöker klösa er ut, ni försöker röra er, ni försöker tugga er igenom lagren av jord men alla era försök är fruktlösa. Det ni till slut är tvungna att göra är att ge upp och bara ligga där och känna den fruktansvärda tyngden och den horribla paniken av att vara levande begravd.

Föreställ er det, fast graven är er egen kropp.

Så känns det att ha panikångest.

CHOOO-CHOOOOOOOOOOO! All aboard! The anxiety train is leaving the station!

Jag kan inte rå för att jag drabbas av politiskt inkorrekta känslor när jag läser att Linda Lindorff var nära att knäckas för att hon skadade sig i Lets Dance.

Alla har olika stresströsklar, det går inte att mäta lidande etcetera etcetera men om man själv går omkring med en brutal och horribel ångest från helvetet som skulle få den mest härdade psykpatient att blekna, då kan man bli en smula bitter.

Ja. Det är så just nu. Det kommer att gå över, som alltid, men just nu är det så här. Jag accepterar det.

Jag fick mitt svar på vem som låg bakom det hemliga numret; det var SÖS som ville meddela mig att jag har fått en tid för röntgen och ultraljud av det mysterium som är min västra hand och dess fixerade tumme.

Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar har ett monumentalt ego och en mikroskopisk självinsikt. Jag har ett mikroskopiskt ego och en monumental självinsikt. Det skulle verkligen göra mig gott med en åtminstone halverad självinsikt, men det egentliga spörsmålet är väl huruvida min självinsikt verkligen är självinsikt och inte självkritik.

Ju längre in i denna roman jag kommer, desto starkare känner jag att Strindberg var ett riktigt stort rövhål.

Stoppa Donald innan det är för sent.

Kan ingen stoppa den här dåren?

                                        Och vad är det för några som röstar på honom?!

Visst; det amerikanska folket rapporteras vara missnöjda med politiken men att rösta på den här galningen vore som att bränna ned skolan för att man är missnöjd med undervisningsmetodiken.

Varför tar jag inte bort Lina från min blogglista?
Därför att det vore att erkänna att hon är död.
Om länken ligger kvar där den ligger så känns det som om hon fortfarande finns kvar, som om hon blott har gjort ett blogguppehåll, som om hon kanske är på semester och snart kommer tillbaka, men hon är på en resa som man aldrig återvänder ifrån.
Ändå förmår jag inte ta bort den.
Varje gång som jag sorterar i listan stannar mitt pekfinger i luften över namnet "Lina", tvekande, som om jag väntar på något som jag egentligen, innerst inne vet aldrig kommer att inträffa. Sedan klickar jag mig kvickt därifrån.
Medvetandets kapacitet till självbedrägeri är mäktigt.

När man vaknar efter att ha sovit i 12 timmar och känner sig typ bakfull, varför är det så?

Se, I otrogne, följden av en hund och en pojkes ogudaktiga framfart över mina fönsterrutor. Likt Adramelech har de smetat med sina fettiga fingrar och sin våta nos över det oskuldsfulla glasets sköra yta, nu glänser frukten av deras synder likt eldarna i Gehenna.