Ständigt lika förvånad

Igår hade vi besök av en kompis från dagis och hennes mamma, älskling och kompisen röjde, jag och mamman pratade och drack vin (ej alkoholiserat). Nu blev ni förvånade va att jag umgicks med en annan homo sapiens? Nej nu ska jag inte vara sådan. Jag tror dessutom att jag blev godkänd, att hon gillar mig och ständigt denna förvåning från min sida för jag utgår någonstans alltid ifrån att folk inte ska gilla mig, att de ska tycka illa vara, aldrig mer höra av sig, snacka skit eller förhålla sig helt ointresserade, som om det vore praxis. Det är väl jättesorgligt men jag gör det helt automatiskt, det kanske är en försvarsmekanism men ja... förvånad som sagt.