Jag måste bara citera mig själv i en kommentar jag skrev på en blogg angående att man ses som loser och svag om man visar att man brutit ihop:
"Fast det där om att losers ses som svaga och att man inte ska visa sin svaghet jag tycker att det är precis tvärtom just det som är svaghet; att låtsas att man är så djävla stark. Det är väl ingen konst. Det kan ju en apa lyckas med. Att däremot ha modet att våga vara svag och säga "här är jag, jag är krossad, hjälp mig" att erkänna nederlag och kris och våga stå för det, det är ju essensen av mod.
Det finns någon morgonshow i radio (Rix morron zoo?) där de intervjuar en kändis en gång i veckan och på slutet får personen en massa snabbfrågor varav den sista är "Bit ihop eller bryt ihop?" och alla svarar uteslutande "bit ihop!" och det IRRITERAR mig, jag vill bara åka dit och skrika "BRYT IHOP FÖR FAN!" för om man aldrig bryter ihop, då kan man heller aldrig bygga upp någonting nytt. Våga bryt ihop."
Jag raserades fullkomligt när jag fött min son. Den person jag var innan dog, bokstavligen, inom mig. Rasade ihop. Gick isär. Dödsångesten jag upplevde var antagligen en döende persons sista skrik. Sedan när hon (jag version 1.0) var död och jag sörjt klart började jag bygga upp (och bygger fortfarande) jag 2.0. Jag har t.o.m. bytt namn för jag identifierar mig inte med hon Annie (som jag hette förut). Nu är jag Anna 2.0. och jag är en mycket bättre version och jag är en helt annan person än Annie som "dog" 2008. Visst har jag karaktärsdragen och erfarenheten kvar men hon 1.0 finns inte mer.
Och detta skulle aldrig någonsin ha skett om jag inte hade BRUTIT IHOP