det paradoxala i att barn gillar mig förbryllar mig ständigt

Av någon för mig outgrundlig anledning så verkar ungar gilla mig trots att jag inte gillar dem (ja alltså jag älskar min son över allt annat men jag gillar inte barn i allmänhet), vart jag än stöter på barn så ska de envisas med att prata med mig, titta på mig, sitta nära mig och känna på mig. Jag fattar helt ärligt talat inte varför för de måste ju rimligtvis lägga märke till att jag har väldigt svårt för dem och svårt för att vara naturlig med dem? Uppenbarligen inte. Vad denna oförklarliga paradox  (En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. Förekomsten av paradoxer hos en teori är förstås besvärande, men undviks ofta genom att inta positionen att sunda förnuftet formats av hur saker ser ut att vara, och inte av hur de (egentligen) är, dvs till teorins fördel) kommer sig av kan jag för mitt liv ine förklara.