Purple heart.

Händerna har fått linjer.
Mjuka stämpeltryck på ovansidorna.
Ögonstreck.
Halslinjer.
Jag har levt.
Inte lyckligt.
Men jag har levt.
I ungdomen,
så orolig för att bli märkt.
Stridsmärken.
Mina purpurröda hjärtan.

Den flyktigaste av själar

guldgula gardiner
mitt huvud i ditt knä
du bär mig
en enda gång
bär du mig
när jag öppnar ögonen
är du borta

Du har ingenting mer att ta sönder.

- Jag tänker förstöra mitt liv. Jämna det med marken. Jag tänker fullborda ditt verk.
- Sluta.
- Jag tänker rasa genom allt. Med en klohammare.
- Du äger ingen klohammare.
- Jag får väl införskaffa en.
- Vet du ens vad en klohammare är?
- Håll käften!
- Ja, ja. 

- Men du vet väl att ingen kan förstöra ditt liv som jag kan. Så vad är det som du hoppas uppnå? Är det någon slags hämnd, mot mig, som du har i åtanke?
- Du tror inte att jag kan hamra sönder de få gruskorn som återstår?
- Jo. Visst. Men vad är poängen?
- Då har du ingenting mer som du kan ta sönder.

Barnatro

- Jag tror inte längre. Jag tror inte på någonting. Till och med det har du tagit ifrån mig.
- Ja.
- Är du nöjd nu? Eller är det någonting mer du vill ha?
- Jag blir aldrig nöjd.

- Men säg mig; varför gör det dig ledsen, att du ej längre kan tro?
- Därför att tro gör livet vackert.

Snökaos.

Titta! Titta på den enorma snöstormen! Kaoset!!! 

Käften!

Det står seriöst en människa och sjunger för full hals i salen nedanför min plats. Hen har onekligen en mycket vacker röst men jag får snart hjärnblödning.

åååååkej...

Jag "vaknade" tydligen i natt och ställde om min väckarklocka på detta vis. 

Alexander bard is a huuuuuuge asshole.

Här har jag lallat omkring och trott att bard var en intelligent och utbildad man, men si där hade jag fel.

Det här med att inte minnas namn.

Det är inte så att jag väljer att inte komma ihåg ditt namn eller att jag är för nonchalant för att bry mig, det är mer så att i stunden, i mötet, tar jag in dig, ditt kroppsspråk, dina ord, din utstrålning, jag rattar in på dina frekvenser, lyssnar med mina parabolantenner.
Således har ditt namn och titel sekundär betydelse.

Vilket sedan, förstås, blir ett problem, eftersom jag lovat att mejla dokument till dig, men jag har ingen aning om vad du sa att du hette.

Jag ger blanka fan i det

Och förresten. Inslängd i en plötslig och oväntad mötessituation tänkte jag varje gång jag började känna mig generad eller osäker: "min mamma är död, hon valde att dö, hon begick indirekt självmord" och sedan kändes det som om ingenting egentligen spelade någon som helst roll, jag gav blanka fan i om jag stammade på något ord, verkade flummig eller inadekvat och det bidrog till att den vanliga känslan av inkompetens, infantilitet och osäkerhet, vilket påtvingades mig under de år jag blev vuxenmobbad på Sollentuna kommun, smalt bort och försvann. Det blev en slags apati över det hela, vilket i de andras ögon uppfattades som korrekthet. Om de bara visste.

För vem ger ett skit om någonting när ens mor, som födde en till denna jord, har fattat ett sådant beslut?

Heads up - fake it til' you make it

Ni som vill åtnjuta munter läsning göre er icke besvär på denna sida idag, we are fresh out of funniness, sad to say, but have faith.

...och så plötsligt kommer 2 för mig okända personer instövlande, för jag skulle tydligen ha ett möte med dem om hur jag arbetar iom myndigheten ska tas över av en annan myndighet, jag trodde inte att jag skulle ta det mötet iom jag är en inhyrd person, men jaha nähä, jag såg ut som ett frågetecken och den ena ba; är inte *** här? Å ja ba: jo det är jag och jag tänkte aj fan hur ska det här gå men så popp som av automatik anlade jag den professionella nämndsekreterarpersonan och tjoff så gick mötet bra, vafan det får bära eller brista och när de gick verkade de tillfredsställda... eller så talar de i detta nu om min förvånade reaktion och oförberedda ansiktsuttryck, usch.

Lidande är subjektivt.

"Jag är den ledsnaste människan i världen. Nej. Inte nu. Inte här. Någonstans i världen just nu sitter det en fattig kvinna på en soptipp och letar bland avskrädet med sina bara händer, hon letar efter något att äta åt sitt enda överlevande barn, det är också sjukt, liksom de som redan förtvinat inför hennes hjälplöshet. Ett av barnen, en flicka, sparkade han ihjäl. Han vill ha en son. Lerväggarna blir blöta och illaluktande när det regnar. Hon är ett djur, mindre värd än en hund. Hon kommer aldrig mer att få träffa de hon älskar, avstånd på avstånd skiljer dem åt. Hon är hans egendom nu. Hon minns en narig hand för länge sedan, den strök bort tårar, fingertopparna spruckna och läderaktiga. De stenade händernas ägare på det lilla, dammiga torget mitt i byn. De sa att hon hade setts med grannens manliga kusin utan sin makes närvaro. Hon skrek inte. Men döden befriade henne inte snabbt, det tog flera timmar. Det var någon annan som skrek. Det lät som ett djur. Det djur som är hon."

Jag drömde om din röst i natt.

Fortfarande med dina ljud i mig. Sus av blod genom grenar och strömmar. Livets rytm och andetag.

Hej världen

Världen behöver oavsiktliga pendeltågsselfies.

Går igång på vattenfelsbrytare.

Blir ni exalterade av spännande nya funktioner till vattenfelsbrytare? 

Man ba: "Ååååå shiiiitt! Wow asså, vilka sjukt spännande funktioner!!!!"

Tänker på kött.









.

Diabetesdagen är här, släpp diabetikerne fri!

"Grattis på diabetesdagen"
(min diabetessambo sprutar ut en mun kaffe över vardagsrumsbordet)
Kul att en fortfarande har en viss förmåga att roa.

Just sayin'.

Be kind

Huh? Oh, nothing. Juzt sittin' here smiling through the shattered pieces of glass that is slaughtering my insides into a sludge.

Remember: you can not always see on the outside when a person is torn and broken, so be nice, ok?

A colleague was kind to me a moment ago and I burst into tears in the bathroom. That little act of kindness is a little window into a very distant world where everyting once was allright, for us, the ones with scourged souls, that little window is all we got.

Änd the charade goes on

- Mamma, mamma, vetu va han gjorde?? Han va dum mot mej, kan du säja till han!!

Måste livet verkligen gå vidare?

Plötsligt kommer jag på att du är död.

Du dog inte, du lever ju.

Överfaller plötsligen och utan förvarning.

Andas likt en fisk på land gapar efter luft.

Nej nej min mamma kan inte vara död, nej. De har tagit fel.

Dina ögon.

Hur gör man när man lever?

Lura systemet.

Som arbetslös, eller i mitt fall semiarbetslös, är man som bekant myndigheternas slav. Man är tvungen att söka jobb man inte vill ha för annars får man ingen a-kassa.

Straff och kontroll motiverar ju som ni vet till en oerhört peppad jobbsökarinställning. Man blir galet HUNGRIG och STRUKTURERAD och SUGEN och SERVICEINRIKTAD TILL KÅTHETENS GRÄNS av att tvingas söka jobb som revisorsassistens i Korpilombolo.

Men vet ni vad? Det finns sätt att lura systemet; man skriver ett så kortfattat och torftigt ansökningsbrev att ingen ens orkar läsa klart den första meningen. Det går inte vara för kort eller torftig dock - då anas oråd i mossen, det ska vara precis så kyligt och distanserat, men professionellt, att det passerar som en legitim ansökan rätt ned i papperskorgen.

Trust me - works everytime.

Hejdå världen!

Och dessa två jättebebisar sitter på varsin vapenarsenal.








...

Ej intrasslingsbara? My ars.

310

Tog det lång tid att trycka ut dem?

Hur många fick plats i varje snapsglas?

Räckte apelsinjuicen till?

Vad kände du när du drack?

Grät du?

Om jag hade legat där bredvid dig.

Vaggat dig till sömn, i ljudet av mina hjärtslag.

Och berättat för dig hur mycket jag älskar dig.

Då hade du kanske förlåtit mig.

Lilla knyttet

Det är något som gråter
som vaknar till ljud av förtvivlan
Alltid
Då klöser du
Du tjuter
Jag står inte ut med ljudet
Jag vilar mitt huvud mot din lena päls
Gråt inte,
lilla odjur

Totalt påhittat jibberish, del 1

- Hej Anna, välkommen, lägg dig tillrätta.
- Ska jag ligga ned?
- Ja. Vi gör så här.
- Som på femtiotalet?
- Hur menar du nu?
- Femtiotalet, när de låg i en terapisoffa.
- Hm.
- Oj, vilken hal soffa.
- Hal?
- Ja, glidig, liksom.
- Glidig?
- Jag halkar på den.
- Är den hal för att den är... glidig?
- Ja. Vad är det du inte förstår??
- Det finns ingen anledning att ha en sådan otrevlig ton.
- Förlåt, förlåt, men det är irriterande att du bara upprepar med en fråga på det jag säger hela tiden.
- På vilket sätt finner du det irriterande?
- Nu gör du det igen!
- Ja.
- Skulle inte du bli irriterad?
- Om jag skulle bli irriterad?
- Skulle du bli irriterad?
- Om jag skulle bli irriterad?
- Skulle du bli...
- Okej, du har gjort din poäng. Vad jag skulle bli eller inte bli är ovidkommande i det här sammanhanget.
- Jaså ja.
- Nå. Vad vill du tala om idag.
- Jag känner inte för att tala alls nu. Jag är för irriterad.
- Vi har tidigare talat om strategier för dig att släppa dina hangups. Använd dig av ett sådant verktyg nu.
- Okej. Visst.
- Vad vill du tala om idag?
- Jag har plötsligt blivit besatt av Marilyn Monroe.
- På så sätt. Och hur yttrar sig denna besatthet?
- Jag kan inte sluta googla om henne, eller se dokumentärer och filmer.
- Är detta störande för dig?
- Nej inte direkt.
- Men det är ändå en tillräckligt stor avvikelse eftersom att du vill ta upp det idag.
- Avvikelse och avvikelse... Det handlar väl inte om just Marilyn Monroe egentligen, det handlar om att jag har ett mönster av att med jämna mellanrum bli besatt av personer eller händelser.
- Vilka slags händelser syftar du på då?
- Mord.
- Mord?
- Ja, svenska mord, jag läser fup'ar och obduktionsprotokoll och sådant.
- Är det därför du är intresserad av Marilyn Monroe, för att du vill veta hur hon dog?
- Nej. Jag är bara intresserad av henne som människa.

En psykoanalytisk utläggning om fjäskare.

Om ett radioprogram skulle fråga mig (varför det nu skulle få för sig att göra det) vilken egenskap hos andra människor som jag ogillar mest så skulle jag svara falskhet. Med falskhet menar jag när en person anammar en lismande, inställsam personlighet mot ett högre stående djur men talar ointresserat och ned till ett lägre stående. Det äcklar mig.
Som ung, ännu ej befläckad av arbetslivets organiska företeelser, var det en självklarhet att sådant beteende ägnade sig vuxna människor inte åt. Ack, så utomordentligt fel jag hade i frågan. Och så väldigt förvånad och lite fascinerad jag blev. Varför förfar man på detta vis? Känner man sig inte prostituerad? Kan man inte avancera i karriären om man inte ägnar sig åt ett visst stjärtslickande? Varför härskar de oskrivna arbetslivsreglerna på det viset? Och varför blir en människa som ej ägnar sig åt rövkyssande utstött? Är det för att de lismande speglar sig i en sådan person och ser de smetiga sidorna hos sig själva som de inte vill kännas vid?

Så många frågor, så få svar.

Monsterviskning

Om jag just viskade: "Åkej vaod harr vi härr dao?" med monsterröst glömsk av att chefen står på andra sidan skärmen? You bet your sweet little asses I did.

Mentalfall

Jamen hej. Idag satt det 3 chefer och hade arga konflikter vid det lilla konferensbordet mitt i kontorsrummet där jag sitter. Det frambringade en sådan flashback från Sollentuna kommun att jag ej längre kunde koncentrera mig på någonting resten av dagen.

Hälsningar,

Ert mentalfall