Den eviga gåtan

Är det Midsommardagen eller Nyårsdagen som är kungen av bakfylledagar?

Jag tror benhårt på Midsommardagen.

Bakfylla förresten; finns det någonting värre? Det var en retorisk fråga för självklart så skulle man välja en rejäl bakfylla framför ett cancerbesked, men nu är det bakfylla som jag vill skriva om, ok?

Således.

Man vaknar i en sorts förvirring (är jag fortfarande full?) som långsamt glider in i en gungande klarhet (nej, jag är gravt bakis). Man vrider huvudet några centimeter åt vänster och världen kränger till i ett smetigt vinglande och en bultande, intensiv huvudvärk exploderar inuti skallen, som om där inne satt en liten gnom som bara väntat på att man ska bli medveten så att den kan börja hamra på venerna inuti hjärnmembranen.
Man stönar till men det gör det hela värre. Man ligger som paralyserad i någon timme och riktigt känner hur kroppen gör revolt mot spåren efter giftet och man vet, med en allt mer sjudande ångest i mellangärdet, att det inte finns någonting som man kan göra åt saken.

Till slut vinner hungern mot plågan och man stapplar upp, kisande mot det vita ljuset som känns som glödande istappar i ens ögon. Man kokar lite kaffe och gör en smörgås och lägger samtidigt märke till att ens händer skakar kraftigt. Man sätter sig i soffan och kopplar på TV:n och tuggar långsamt på sin smörgås till ett gammalt avsnitt av Simpsons medan ångesten gör sig allt mer hemmastadd. Efter en stund tar det stopp. Smörgåsätandet alltså. Och ett vagt illamående börjar ge sig tillkänna. Man lägger sig ned och blundar. Kallsvett bryter ut i pannan. Man reser sig vimmelkantigt och hasar till toaletten därför att man tänker att om man bara kräks så kommer det att kännas bättre sedan. Man hukar på golvet över toaletten och hulkar, men ingenting kommer upp, desperat och vidrigt äcklad stoppar men ett finger i halsen och retar kräkreflexen.

Efteråt infinner sig en lättnad, men den är kort. Illamåendet är borta men lemmarna är skakiga, huvudet dunkar och ångesten gör en gråtfärdig. Man stapplar tillbaka till soffan och drar en filt över sig och förbannar sig själv för ens dumhet. Man önskar intensivt att man kunde göra det ogjort men hjärnan är fast i den inre sjögång som rödvinet har skapat inuti kraniet.

Man har lite tur och somnar. När man vaknar är allt en liten smula bättre, men tröttheten och mosigheten tynger ned de svarta påsarna under ens ögon och man vet att man är tvungen att gå ut och köpa pizza och chips och allt som har salt och fett i sig så man lufsar ned till snabbköpet i sina hängiga mjukbyxor, blek och glåmig, med håret på ända och lastar på sig kolhydrater och fett och kassörshen ler och vet att detta är en bakiskund.

Väl hemma äter man upp allting, på romerskt vis, efteråt känner man sig äcklig men ändå tillfredsställd. Resten av kvällen glor man i tystnad på någon dålig film för att sedan gå och lägga sig klockan 20:30.

Ibland ser jag en gammal lärare på byn, som jag hade ett tag i högstadiet och varje gång som jag ser henne känner jag raseri.

Hon var väldigt omtyckt både av elever och föräldrar, alla lovprisade henne, jag tyckte också om henne, tills en dag då hon höll ett litet föredrag inför klassen, en skildring som var menad att vara humanistisk och liberal om alla människors lika värde oavsett personlighetstyp, delar av det har fallit i glömska, men slutklämmen kommer jag att minnas så länge jag lever och den gick så här:

- ...så det jag menar är att det finns olika slags människotyper, det finns de som är svaga, som vi andra måste ta hand om, ja alltså människor som... Anna till exempel, Anna som är så tyst och blyg, så liten och rädd! Sådana måste vi värna om.

Djupt generad och väldigt kränkt önskade jag att jag hade kunnat försvinna i tomma intet där och då, men grym som verkligheten var så fanns jag kvar, fullt synlig i all min "litenhet" och alla i klassen tittade i tystnad på mig.

Varje gång som jag ser henne så tänker jag på det och hur hemskt det var av henne att göra så, att stigmatisera en redan utsatt människa, att förutsätta att det var så jag var utan att veta ett endaste litet skit om vem jag var inuti och vad jag hade tvingats gå igenom. 

"Vilken skenhelig subba du är" tänker jag varje gång jag ser kärringen "eller så är du bara djävligt dum i huvudet".

Hyacinternas liv

Hyacinthus orientalis

Denna blomma för alltid tankarna till Syrén, för den påminner om Syrén både till form och doft. Vilt växer den i Turkiet och Syrien (Syrien - Syrén!) föreställ er ett helt fält med Hyacinter! 

Lemmy's från Motörhead, sista ord var tydligen: "Good bye. Fuck it."

Det vill jag att det ska stå på min gravsten.

I går gä'ck ja ut på midda' iklädd min lilla catholic school girl-outfit.

Men låt er inte gäckas av den jungfruliga ytan, ty där under lurar en begynnande biceps. Ser ni den? Ser ni den??

Jag inser att min reaktion inte står i proportion till det inträffade, mina händer skakar så hårt av ilska att jag skriver fel på orden i mina sms, antagligen, eller nej, inte antagligen, det är den undertryckta ilskan som kommer upp till ytan över de fyra år av mobbing som Kommunen utsatte mig för, så jag försöker att stilla mig lite, men sedan tänker jag; varför då? Jag stillade mig i fyra år, inte bara inför mobbarna på Kommunen utan också inför sådana som NN och jag vill inte stilla mig något mera, jag vill få kalasartade utbrott och reagera med vitt ursinne, det har jag rätt till för jag är, faktiskt, också en människa. Sådeså.

Och återigen måste jag undra; varför är det ett återkommande tema i mitt liv att träffa på personer som vill berätta för mig vilket avskräde till människa jag är? Majoriteten av personerna i mitt liv är ju naturligtvis inte så, jag menar att jag med jämna mellanrum träffar på den människotyp som vill trycka ned mig och beskriva min oerhörda själviskhet, min respektlöshet, mitt slarv, min oförmåga att tänka själv, min äcklighet, min fulhet, mitt omoraliska leverne, min dumhet, min utnyttjande, snåla personlighet med total brist på hyfs och värdighet.

Jag upplever inte att jag är på det viset. Kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag anser mig vara en ganska hygglig prick med sund moral och öppet sinne.

Jag förstår inte det här. Hade jag en terapeut skulle jag slänga mig ned på hens soffa och analysera detta fenomen.

Förstår ni det? Har ni någon teori? Det är ju i och för sig väldigt svårt för er att egentligen ge någon teori om detta eftersom ni aldrig har träffat mig i verkligheten, men lite grann känner ni mig faktiskt, via datorskärmen och via mina textade ord och jag undrar; skulle ni kunna kontakta någon och tala om för den vilken egocentrisk sopa till människa den är, hur utnyttjande och respektlös och vidrig? Om så; beskriv den personen för mig, hur skulle den vara för att ni skulle reagera på det viset? Hur skulle den ha betett sig?

Jag är inte nöjd med den här julen. Den blev inget bra.

Sedan följde en inte alltför snäll SMS-serie. Jag var inte nådig. Men även jag har rätt att reagera, ibland häftigt.

Jag orkar allvarligt talat inte. Jag vill inte prata med eller träffa människan något mer. Om våra världsbilder skiljer sig så markant från varandra så är det heller ingen poäng med att upprätthålla någon form av kontakt.

Ny egenskap att lägga till min lista av egenskaper:
*respektlös

Ja, det är N som är ute med anteckningsblocket igen och denna gång är det kokta fläsket stekt!! Jag har nämligen haft mage, JAG HAR HAFT MAGE, att lägga ut en bild på HENNES PAPPA på facebook!!!!!!!!!

Och nej: han är inte naken och dansar på ett bord, ej heller sitter jag i hans knä och håller i en skylt där det står "Det här är MIN pappa nu!", nej; han sitter vid ett bord bredvid min mor och äter julmat.

Förstår ni nu att jag är Lucifer personifierad? Förstår ni respektlösheten? Förstår ni vidden av min ruttna personlighet?

Ärligt talat: skulle ni gå i taket av något sådant?

Det där har alltid tett sig obegripligt för mig, för i en familj accepterar och älskar man väl varandra hur man än är och hur man än väljer att vara, eller vadå?

Det skulle ju vara jättemärkligt om jag skulle frysa ut mitt barn på grund av att han valde att i stället bli en hon, naturligtvis skulle det kännas väldigt konstigt och det skulle ta emot och skava i mina inpräglade normkanter men hur man än vrider och vänder på det så är det mitt barn som person som jag älskar och inte hans könstillhörighet.

Hur rättfärdigar dessa föräldrar detta för sig själva?

Dilemmat som uppstår när man via facebook upptäcker att en av ens vänner har rasistiska värderingar.

Ja, vad gör man då? Om det är en vän som man verkligen tycker om, någon som man i grunden vet är en fin människa med ett gott hjärta? Någon som man har känt jättelänge? Någon som alltid har stått bredvid en även när den verkligen inte behövde välja sida. Ska man blocka den ändå?
Det känns inte rätt att göra det, och det känns fel att låta bli.

Jag fylls av ett enormt vemod när jag ser hen dela artiklar, semi maskerade av skribenterna som icke rasistiska fastän vem som helst med lite förstånd förstår att så ändå är fallet. Det känns som att ha förlorat någon till den mörka sidan, någon som egentligen är god.

Det är svårt. Och sorgligt.

Och den dåliga smakens TV-jul inleds med... *trumvirvel* Kindergarden cop!

"Det är inte lätt att hitta någon som motsvarar mina förväntningar och är på samma intellektuella nivå, men Elitsinglar hjälper mig att hitta den rätta, utan att kompromissa"

Man ba: Eyyyy manneeeeen, ett förhållande går ju väldigt mycket ut på att kompromissa. Lycka till!

Sen när hon ej längre motsvarar hans förväntningar ba: "Du befinner dig inte längre på min intellektuella nivå, Elitsinglar kommer att hjälpa mig att slippa kompromissa. Med vänlig hälsning, Erik.

När den man är osams med sms'ar å man ba: jag orkar inte, och lägger telefonen med displayen nedåt i ett annat rum.
N har messat, ni vet hon sa ju att jag var snål och att jag utnyttjade henne bland annat. Jag orkar inte läsa vad hon nu skriver, jag förvånar mig själv genom känslan av att inte ens vara intresserad av vad hon har att förtälja, det enda som intresserar mig är att jag inte vill bli upprörd till följd av omotiverade kränkningar. Hade jag velat bli kränkt hade jag stannat kvar på kommunen.

Star Wars: The Force Awakens

Mitt betyg:...ja!

Bra jobbat Disney!

Sagokänslan är tillbaka, humorn är tillbaka, magin är tillbaka, verklighetskänsla är tillbaka, till skillnad från de tre datorspelsfilmerna (okej en och annan digital figur hoppar fram och stör emellanåt men det kan man leva med när det stora hela är bra).

Den var jättebra, och det kommer från ett harcore Star Wars-fan som har sett originalfilmerna så många gånger att en inte kan komma ihåg hur många.

Några saker finns det att kritisera dock, så spoiler alert:

Kan inte Imperiet komma på något nytt? Varför envisas de med detta med dödsstjärnan? Att Kylo Ren är Han Solo's och Leias son, man ba; det blir lite tröttsamt det här med den ständiga släktskapstråden.

Slut på Spoiler.

Jag ska se den igen för att se om jag ändrar mig men min grundkänsla brukar aldrig göra det, så, jag är nöjd!

Föräldrarna i min sons klass ignorerar mig, de hälsar glatt på- och pratar med mitt ex, men de beter sig som om jag inte finns, trots att jag är där tillsammans med den som de pratar med. Trots att jag står alldeles bredvid. De tittar inte ens på mig. Som vore jag osynlig. De svarar inte när jag pratar. De drabbas av partiell dövhet. Vad har jag gjort dem? Ingenting. Jag förstår inte. Det brukar inte göra mig ledsen, men idag gjorde det det.

Star Wars

Jag har en bra känsla vad gäller nya Star Wars, jag tror att det kommer att bli riktigt bra!

Filmkritikern på TV4 pratar om att den nya filmen inte är kliniskt digital vilket "konstigt nog känns mer realistiskt" man ba: eeeeh, så klart? De tre skamfilmerna, som enligt min mening borde raderas, är ju som att titta på ett datorspel = totalt själlöst och intetsägande.

A kan tydligen hela texten till reklamen mot alkohol, hörde plötsligt när jag stod och lagade mat:
"A de e ju de här me alkoholen, som på julfesten, drack du ens en snaps Janne, du satt där nästan helt nykter" och sen bara: "Mammaaaa? Va betyder nykter?"

Men jag måste ju säga att när jag väl lyckades knäcka koden så var och är det ju jättelätt
*nickar matematiskt*

Vem fan räknar ut sin månadskostnad på det här sättet i verkligheten??! Va? VA??!! Gör ni det?? NEJ JUST DET! Så försök förihelvete inte inbilla mig att det här är en formel som folk går omkring och använder en vanlig torsdag när de ska kolla hur mycket köttfärs de ska steka till spagettin, okej?! 
*skriker i vredesmod*

Till hjälp?? Det är väl snarare till stjälp era självgoda matematikförfattaridioter! 
*river sönder boken i skummande indignation, eldar upp den och grillar en korv över glöden - ställ upp en formel och beräkna DET era fån! Vadå? Ni sa ju just att formler var till hjälp - bevisa det nu då! *

Jag och A måste skärpa oss, vi konsumerar 1,5 liter julmust per dag. Light. Men ändå.

Fenomenet gäng som i kriminella gäng som "äger" olika kvarter, så som exempelvis i USA, de är liksom ba; Hej, vi är några snubbar och det här kvarteret är vårt! Om ni kommer hit så spöar vi upp er!

Å man ba; Gud så ni grabbar hittar på tokigheter, ska inte ni vara hemma hos mamma och pappa nu när det är mörkt?

Dom ba; Vi är vuxna män!

Man ba: Eeeh... hursa?

Dom ba: Vi är vuxna!

Man ba: ... åååkej... ni är alltså vuxna män med både skägg- och könsbehåring och det ni gör är att slåss med andra män om olika kvarter som ni egentligen inte alls äger?

Dom ba: Ja.

Man ba: Varför gör ni så i stället för att vara just vuxna män och arbeta och skaffa familj?

Dom ba: ...på henne hon är vår fiende!!!

644 e, ditt lilla äckel, det tog 45 minuter innan jag slutligen knäckte dig, hur känns det nu då? Jag frågade: Hur. Känns. Det. Nu. Då? Va? SVARA MIG!!! AHAHAHAAAA! *skakar knutna nävar i luften med fradga runt munnen, sliter därefter av mig ögonbrynen*

                                                                                         

Venus vandrar sin tysta ban.

Denna himlasyn mötte mig när jag steg upp i gryningen för att göra frukost till min son, det ni betraktar är således vår naturliga satellit Månen och vår närmsta grannplanet Venus.

Nu ska jag inte börja tjata om Venus igen, men får inte ni också en slags kuslig svindel när ni tittar på den där lysande pricken och tänker att det i själva verket, i detta nu, är en planet i ungefär likadan storlek som jorden med tjocka vita moln, på dess yta är det 400 grader varmt, det regnar svavelsyra och diamantstoft, himlen är gul och marken är brun och ser ut som den gör här på jorden i en förtorkad öken med skiktlager av förbränd sten; en hel värld, en främmande, bisarr och öde värld där ingen människa någon har satt sin fot, och den roterar där i tystnad bara en kort bit ifrån oss i sin bana runt samma sol, ja känner ni svindeln?

Det är tråkigt med bara bilder.

Dagens interaktiva barn;
- Men vill du att vi köper en kalender till julkalendern på TV?
- Va ska man göra me den då?
- Man tittar på julkalendern på TV och sedan öppnar man en lucka.
- Va e de i luckorna då?
- Eeeh, bilder, alltså på något som har hänt i programmet, en ledtråd kanske eller så.
- E de bara bilder i den?
- Ja. Ska vi skaffa en sån?
(Tänker)
- Nä. De e ju jättetråkit me bara bilder.

Jag kanske skulle ha varit med i The Bachelor, bara för att jävlas, liksom? *gnisslar elakt*
Fast Pär Nilsson hade inte gillat vare sig mig, mina livsval eller min familj, jag tolkar honom som klippt och skuren direkt ur match.com-normen, det vill säga någon som med kaninpuls vill tillhöra överklass-Svensson-kulturen, någon som skräms av alternativa tankesätt, någon som har ångest över val av badhandduk eftersom om han väljer "fel" så kommer andra normare tänka saker om honom på badstranden gud förbjude!

Jag driver inte; en jag var tillsammans med i 6 månader, fråm match.com, han led av handuksångest. På riktigt.

Eller så badar jag i ett kar till bredden fyllt av mina egna fördomar och förutfattade meningar, fast jag tror inte det. Jag brukar ha rätt om sådana saker.

Okej jag erkänner: egentligen är jag djupt förälskad i och psyksjukt besatt av The Bachelor Pär, jag har köpt en brudklänning och skickat honom tre av mina avhuggna tår - jag förstå inte varför han inte svarar mig???!?!?!?!?!??!? Svara mig Pär! SVARA MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vi ska ju gifta oss!! Vi är själsfränder! Förlåt för att jag dödade din hund och åt upp hans vänstra framtass med brunsås och potatis men han stod i vägen för vår kärlek! Det förstår du om du känner efter i djupet av ditt hjärta! Min älskade!!!! Kära, älskade Pär! Vad tycker du om armhålehårtussen jag klistrade på din dörr till din födelsedag? Jag hade inte tvättat armhålan på sex månader, allt för att den skulle dofta precis som jag och doften skulle tränga in i ditt medvetande och påminna dig om mig! Du sover väl med den bredvid dig? Jag håller på att sy en nallebjörn till julklapp, den ska jag stoppa med mer armhålehår och även med hår från "där nere" hihi! Det blir en sexig överraskning!
Varför har du skickat polisen på mig? Jag menade bara att visa hur brinnande röd min kärlek till dig är när jag smetade in ditt sovrumsfönster med grisblod och pressade mig naken mot rutan, känner du inte detsamma???? HUR VÅGAR DU?!?! Efter all denna tid!!!! Efter allt det som vi har varit med om tillsammans Pär!!!! Din jävla kukskalle till röv! Men hämnden är ljuv, vänta du bara, du ska bli serverad din egen grillkorv lindad i bacon med gurkmajonäs till! Älskling! Jag älskar dig ju, det förstår du väl? Va? VA? SVARA MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nejrå.



.

Stormen rister och river vildsint i träden utanför, som vore den ursinnig, till bredden fylld av rättmätig vrede inför människans högmod.

Men tror ni att de två störande trädjävlarna som skuggar mitt fönster blåser ned? Neeeeeeeej!

Varför tittar jag på det då om jag inte står ut med det? Tja, det är som när man åker förbi en bilkrasch; man vill inte glo men man kan inte låta bli.

Hörrni jag måste berätta en sak; jag har det så jävla bra just nu. Allting är... så sjukt bra, både ekonomiskt och emotionellt och psykiskt och förhållande-mässigt.

Tjejerna berättar allt

Jag har "The Bachelor, när leken blev allvar - tjejerna berättar allt" på i bakgrunden och med jämna mellanrum måste jag gömma ansiktet bakom en kudde och högt nynna: NA NA NA NA NA JAG HÖR INGENTING! Det är som... som ett möte i en högstadieklass där tjejerna vill vara den mest populära inför skolans hunk och mobbar ut varandra, vart hittar de de här människorna??

Är vuxna människor så här? Snälla säg att det inte är så!!!!!!!!

Nobody's wife

Vad hände med den Anouk? Kom tillbaka!

Vad är det för heltäckningsmattpsykos som rår i stor Britannien?

Och hörrni grabbar; ljug nu inte, ni uppskattar också en annan snubbe som han är het. Förneka inte.

Ibland funderar man, på huruvida man är bisexuell eller inte, sedan tänker man; varför måste jag sätta en etikett på det? Kan jag, som kvinna, inte uppskatta skönhet och sexighet hos de av mitt eget kön utan att vara någonting särskilt eller kanske alla möjliga saker? Jo.
Jag finner mig själv ofta tänkande: "Oj, vad het hon är!" jag verkar särskilt gilla snygga ben på andra tjejer, och jag menar inte anorektiska pinnar, jag menar välsvarvade spiror, gärna lite tränade, men inte för mycket, det är otroligt sexigt.

Jag har dock svårt att föreställa mig sexuellt umgänge med en annan tjej, den tanken får inte igång mig, den lämnar mig oberörd, så antagligen är jag inte vad de kallar bisexuell, men som sagt; etikett-schmeschikett.

Bostons

Herregud, jag måste skaffa en hund!

Lyssnar på låtar och gråter, som ett emo.

Why did you not tell me?
I could have fixed you.

Varför får jag ont i tinningarna när jag har kalkylerat matematik längre än 30 minuter? Är det där matematikkörtlarna sitter? I tinningarna?

När jag gick i grundskolan, mellanstadiet och första delen av högstadiet, tjatade lärarna på mig att göra någonting av mitt skrivande, det blev aldrig så därför att jag förlorade självkänsla och hopp och what ever, det fanns ingen i min vardag som stöttade mig, snarare tvärtom. Idag känner jag mig som ett misslyckande som har haft en stor talang i min hand och bara låtit den glida ned i den bajsfyllda toaletten. Och det är ju ingen annans än mitt eget fel. Är talangen förlorad eller bara förträngd?

Premenstruell depression eller premenstruell aggression, det är att välja mellan pest eller kolera. Ehuru en kan ju på något vis kanske lite grann föredra aggressionen eftersom den är agerande medan depressionen är förlamande. Någotdera är emellertid bajsigt.

                     B A J S I G T !

Be very very careful what you wish for, it might come true.

Förnimmer en känsla av blobbighet. Nu skulle det sitta fint med en redig magsjuka för att förlora några kilon "gratis".

Kan man få träningsvärk i hjärnan?

Om man börjar bruka delar av sin hjärna som tidigare ej använts, då borde man också kunna få någon form av abstrakt träningsvärk, eller hur? Eller vadå abstrakt; hjärnan är ju ett organ och för att producera tankeverksamhet så måste den generera elektriska signaler så att vätskorna flödar och gärna gör så i rätt banor och om de banorna aldrig har blivit använda förut så kanske det kan göra lite ont i dem av den plötsliga tillströmningen av signalsubstans?

Klockan 13 är det prov i bråkräkning, just nu känns det som om jag kommer att fixa det, men det är så med matematiken att man aldrig kan veta förrän man sitter i skolsalen med testet framför sig, ty en kan få hjärnsläpp delux eller analyshybris, tricket är att, som förra gången, tänka och känna: SKIT SAMMA och bara räkna utan att överanalysera eller känna panik, det blir oftast mest rätt, i annat fall riskerar man att fastna i resonemangsloopar som inte leder  någonstans. Det svåra med tricket är att framkalla SKIT SAMMA, för det går inte att forcera fram ett sådant tillstånd om man egentligen känner: FAN JAG MÅSTE FIXA DETTA!

Min hjärna gör ont.

Prata ut.

N frågar om vi ska ses och "prata ut", jag svarade att om hon vill förklara sig så visst. För jag har inget att prata ut om, är det någon som ska prata så är det hon och bara hon för jag tolererar inte att få en massa obefogat skit slängt rakt i ansiktet på mig; jag är ingen perfekt människa men att anklaga mig för att vara snål, sniken, egocentrisk och utnyttjande, det är fan i mig att gå rejält över gränsen och det som ska ske är att hon ska be om ursäkt, någonting annat är inte acceptabelt.

Det var djävulen vad detta stör mig!

Men stör det mig för att jag retar mig på att andra föräldrar går omkring och förtrycker naturliga känslor i någon slags curlingfars?

Eller stör det mig för att jag känner att jag har varit onödigt burdus mot mitt barn och att de indirekt visar mig att jag har förfarit så?

Det är som ett bråk som jag inte kan dividera.

För mig är det som så att alla känslor är tillåtna, inte bara de fina, söta, pedagogiska och rara, utan även de arga, rädda, ledsna och fula. Med det menar jag inte att jag är en känslornas skådespelare och att mitt barn är den ofrivillige åskådaren, det som jag menar är att om jag är glad då är jag glad och jag visar det, inte så som en euforisk bipolär person i maniskt skov skulle visa det, utan som i lagom proportion i förhållande till barnet och dess mentala ålder. Är jag irriterad, då är jag irriterad, i proportion till barnet och dess mentala ålder. Etcetera.

Är detta så jävla konstigt??

Eller är det ba: man blir ju inte irriterad på en ett- och ett- halvt-åring för då är man Belsebub förkroppsligad!!!!!!

Å ja ba: seriöst? Har ni helt ärligt aldrig hyst några former av känslomässigt agg gentemot era ett- och ett- halv-åringar? Inte ens när de inte har sovit på två nätter och bara skriker rakt ut timmar i streck och kastar saker omkring sig och ålar som en motvillig fisk på krok vid påklädning av pyjamas? Inte ens då?

Men grattis till er Jesusstatus då!

För jag blev på ruskigt dåligt humör när min telning promenerade inte på, utan utanför mina nerver, i och med det att det fanns jag, och bara jag, ingen annan, som tog hand om honom, men ändå; med era Jesusmått mätt så borde jag ha lett pedagogiskt och sjungit en stilla sång om duniga små hundvalpar medan jag spelade med mina egenstickade fingerdockor framför barnet i fråga.

BULL CRAP!

En ett- och ett- halvåring kan inte och bör inte ta emot en vuxens fulla rage, men en ett- och ett- halvåring måste få lära sig att ibland blir man irriterad, mamma och pappa kan bli irriterad på en, men det betyder inte att de inte älskar en något mer, det betyder inte att de inte vill veta av en något mer, det betyder inte att man inte är någonting värd, det betyder bara att man i stunden är irriterad och ju större barnet blir, desto mer kan man visa av sin irritation, dock naturligtvis aldrig ett fullblommat crazy-rage, för vem gör så? Vanlig irritation, ilska, tjurighet, what not, det måste få finnas och det finns, därför måste man visa sitt barn att det är okej att vara så ibland, så länge som man förklarar varför man är arg och så länge som man visar att man älskar varandra ändå, oavsett vad som än händer och vad som än känns.

Lajk-ångest på fejjan! :-/

En vän skrev en status på fejjan på vilken jag skrev en kommentar om hur arg jag kunde bli på min ettåring när jag hade en sådan.

Ingen har lajkat... *horrorn!* Tog jag för mycket plats i hennes status? Vältrade jag mig i strålkastarljuset, försökte göra det till mitt likt en egocentrerad uppmärksamhets hora? Var det konstigt skrivet? Verkar det som om jag var elak mot mitt barn?

Vad? Vadvadvadvadvad???!?!?!?!?!?! *gråter i kudde*

Nej då. Fast en undrar ju, patetisk som en äro. 

Devi... jag menar Jesus Camp

"Jesus Camp" är något av det sjukaste som jag har sett på länge. Om den där killen från Nasaret finns någonstans där ute i oändligheten så måste han undra vad fan de håller på med på det där lägret,
han ba: jag har förihelvete aldrig sagt så!

Stress 1.0

Jag kan inte hantera mer än 8 sidor per dag, resultatet av det blir att jag nu har 3 sidor kvar och det går bara inte och i morgon är det prov.

Jag är inte rädd för det något mer.

Det har hänt någonting.

Matematikspärren i min hjärna har lösts upp och försvunnit, likt en Treo brus i ett glas med vatten.

Jag finner mig sittandes i soffan, räknandes bråk som funnes det ingen morgondag, som vore det det simplaste man kan företa sig, beräkningarna flödar obehindrat genom hjärnbarken och detta är det konstigaste av allt; jag tycker att det är roligt.

Jag är till och med... väldigt bra på matematik.

Det är en mening som jag aldrig någonsin ens fantiserat om att jag skulle formulera, en mening som tedde sig lika avlägsen som avståndet härifrån till Big Bang.

Men plötsligt.

Sitter på söder. Känner mig irri.

Hur Talgoxen kom in i exemplet nedan? De har flyttat in i mina träd utanför mitt fönster, antagligen gillar de de torkade frön som där finns, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad de hette, därav.

Ni vet när man försöker minnas en bit av information, något som man kanske alldeles nyss eller i förra veckan mindes, något som man vet att man vet, till exempel ett namn, en stad, en sång, en människa eller ett djur, som till exempel talgoxe;

och det är bara svart. Man känner på ett märkligt men ändå högst irriterande vis att informationen finns där inuti den hårdkokta havregrynsgröten, den är bara dold bakom någonting, inkapslad i någon kammare och vägrar att komma fram hur mycket man än trycker på, så till slut ger man frustrerat upp.

Två timmar senare sitter man på pendeltåget och bara: TALGOXE!

Varför gör hjärnan så?

Klipp vingarna av fanskapet

Jag känner en våldsam ringaktning för Trygghansas ängel.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är med den som hetsar mig till sådant intensivt ogillande att jag vill se den död. Död och blödande. Den utstrålar någon form av beskäftighet. En förträfflighet som fastnar och irriterar likt ett ögonfranshår under ögonlocket. Man föreställer sig att den lever och andas för Trygghansa och att den därmed är fariseisk i sina göranden. Dess fullkomliga och självgoda tro på Trygghansa är liksom en pingstväns egenkära helighet inför den enligt församlingen enda sanningen.

Jag vill klippa vingarna av fanskapet.

Nerijus Bilevikius, har han skrivit över hårddisken?

Det här att Nerijus Bilevikius nekar stenhårt till att ha tagit Lisa Holm av daga, kan det inte vara så att han har förträngt gärningen så till den grad att hans hjärna har raderat minnet av det? Ibland gör hjärnan så, min hjärna har till exempel raderat massor från de år som jag levde fången hos en schizofren i våldsam psykos, hjärnan gör så för att skydda sig själv, och kanske var det så att Nerijus kände ett sådant stort tvång till att strypa ihjäl någon att han inte kunde stå emot det, samtidigt som han fann det så avskyvärt och djupt skrämmande att hans huvudkontor raderade det från hårddisken?

Det är naturligtvis ingen ursäkt men det kan vara en förklaring. För det faktum att hans DNA fanns på Lisa Holm går inte att bortförklara, om nu inte någon laboratorieexpert varit framme och på något sätt lyckats med att tillskansa sig blod och andra vätskor från Nerijus kropp, utan att Nerijus märkt det, och dessutom lyckats hålla blodet i icke-koagulerad form fram till det att hen placerade ut det på och omkring Lisa Holm. Eller om det nu inte är så att han har en okänd enäggstvilling som varit ute och lurat kring Kinnekulle.

Fatta hur osannolikt.

Om Nerijus hjärna inte hade förträngt brottet så kanske han hade kunnat komma på någon "förklaring" som till exempel att han åkte till ladan för att hämta något och hittade Lisa Holm hängande från taket = självmord, blodet och de andra besudlingarna skulle då kunna ha förklarats av att han hade skurit ned henne, ja han hade då förstås inte åkt och stoppat in kroppen i ett klädskåp utan ringt polisen på en gång, men som det är nu har han målat in sig själv i ett hörn.

Jag fick 15 rätt av 16 på geometriprovet - in your face bitches!

Inte i era fejs alltså utan i de som sa att jag inte kunde, att jag var en idiot och att jag skulle välja ett gymnasieprogram där jag inte behövde anstränga mig så mycket.

kära Coca-cola vi kommer aldrig att börja dricka Cola på julen, det kommer aldrig att hända: when pigs fly, som ni själva skulle ha uttryckt det, ty vi har en tradition som aldrig kommer att brytas och den stavas J u l m u s t. Julmusten är vår nationaldryck. Vi försvarar julmusten med våra liv. Julmusten är lika livsnödvändig på julen som som en blodtransfusion är för en förblödande, ja julmusten ÄR vårt blod, vår broder, vår syster.. Ta mitt hus, ta min bil, ta min man, ta mina barn, men ta för fan inte min julmust! Så står det i vår grundlag. Ni kampanjar förgäves.

Jag och mitt alter ego.

Kilimanjarodisk på bänkarna i köket.

Chipssmulor över golvet.

Damm och lort.

Såsfläck.

Juiceklet.

Pappersskräp.

En arg och sinistert sinnad mänska i soffa.

Biter samman käkar, hårt.

Rynkar panna och ögonbryn, som neandertalare.

I behov av dusch, provoceras.

Håll käften.

När Hitler deltog i första världskriget så var han med om en gasattack som gjorde honom tillfälligt blind, vilket ledde till att han blev förd till ett militärsjukhus, på detta sjukhus var det vanligt förekommande att soldaterna drabbades av psykos som en naturlig följd av de fasor som de tvingats till att bevittna och att delta i, Hitler hävdade att han under denna sjukhusvistelse inte fick någon psykos, i stället fick han en uppenbarelse i form av en inre röst som plötsligt talade och sa att han skulle starta en revolution och bygga det renrasiga, ariska folkets tusenåriga rike.

Människor har genom tiderna fått uppenbarelser, förr kallades de för profetior, idag kallas de för psykoser, må hända är dessa två begrepp ibland ett, och om rösten inuti Hitler var en fusion av krigets trauma och någon överjordisk varelses viskande så kan man ställa sig frågan vad det var för ett väsen som valde att tala till honom.

Ni kan ju föreställa er mitt svar till henne... hahahaha...!

Jag utnyttjar folk

A just ja, N skickade ett sms till mig där hon deklarerade att jag är nål och sniken, att allt handlar om att ge och att ta men att jag bara tar utan att ge tillbaka, att jag gör skillnad på folk och folk vad gäller detta och att hon är så trött på att känna sig utnyttjad av mig.

Vad har jag då gjort för att förtjäna ett sådant sms? Har jag fått låna pengar av henne som jag aldrig har betalat tillbaka? Nej. Har jag följt med henne ut på restaurang och för varje gång låtsats att jag har glömt plånboken? Nej. Har jag manipulerat fram tjänster från henne? Nej. Har jag gett henne ett begagnat tuggummi i födelsedagspresent? Nej.

Men vad, då?

Jo, jag har lagt upp bilder på facebook som föreställer andra vänner som är hemma hos mig och förtär någon form av föda.

Va...?

Ja. Hon hävdar att hon har bjudit hem mig massor av gånger, vilket stämmer, men att jag aldrig har bjudit tillbaka utan bara bjuder andra, vilket inte stämmer. I realiteten har jag bjudit igen - men hon har aldrig kommit, oftast svarar hon inte ens på inbjudan, lika ofta blir hon eller något av hennes barn mystiskt nog alltid sjuk dagen innan sammankomsten.

Men det spelar alltså ingen roll.

Det här är andra gången som jag blir beskylld för att vara snål och sniken och snyltande, den första gången var det en galen nätdejt som hasplade ur sig detta på grund av att jag inte hade köpt popcorn till en biograffilm som vi hade sett.

Man ba: men håll kääääääfteeeeeeeen! 

Det är är viktigt, det här är å sant:

IS vill utrota mångfalden

IS vill ha en svart-vit värld, en polariserad värld, det största hotet som IS ser är att människor av alla släkten, religioner, färger och idéer samlas och tar del av och utvecklas av varandras olikheter och således blir en stark enad front mot mörkret, det vill säga mot dem.

Så om vi går på SD´s linje så går vi också på IS linje.

Matematikläraren ba: du kan nog göra 2 prov nästa gång, du är så pass duktig att du klarar det.

Man ba: you talkin' to me?

Vad är det som händer med världen?

Det finns ett barnprogram på Bolibompa vars vinjettsång lyder: "...men ser du Fixaren ändå, håll tyst om saken då" men jag sjunger: "men ser du fixaren ändå, ja ring till psyket då".

A: Mamma, vad är psyket?

PMS + matematikstudier = ej bra.

På grund av att tålamodet ligger på 0,1 % och raseriet på 9,9 % på en tiogradig skala så blir resultatet av en felberäkning att jag skriker: Men håll kääääfteeeeeeeeen!!! åt matematikboken och slänger den vildsint i golvet som vore den ett levande och medvetet retsamt ting.

Nej: jag befinner mig inte i klassrummet utan hemmavid.
Nej: barnet är naturligtvis inte hemma.
Nej: jag har inte för vana att slänga ting som lever på riktigt i golvet.

Så jävla RÄTT!

En liten fågel har viskat i mitt öra att chefen på mitt förra jobb (hen som mobbade mig och sa att jag inte kunde tänka själv och att allting som jag gjorde var fel etc.) har hamnat i blåsväder.
Hen har nämligen godkänt en resa för en stor grupp anställda, en resa som enligt fågeln ska ha gått loss på cirka 2 miljoner kronor. Hen har inte ansökt om grönt ljus för detta vare sig hos ledningen eller hos direktören, arbetsplatsen är en offentlig myndighet. Hen har alltså tagit 2 miljoner av skattebetalarnas pengar och skickat en grupp á 150 personer utomlands på kick-off. Tidningarna är mycket intresserade. Hen har fått en grav utskällning av direktören. Ledningen är arg och missnöjd.

Aja-baja!

Å ja ba: ......MOOOOO AHAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAAAAAAAAA!

Skadeglädje i all ära, men det här är ingenting annat än Karma lagen när den är som bäst!

Obehaget som uppstår inombords när matematikläraren liknar en som man en gång har sett i en porrfilm.

Fakturorna ba; hej! Vi har förstått att du har fått lite extrapengar, vi skulle vilja ha dem tack!

And that's why I love dr. Phil

- Sometimes in life you don't get what you need from the one who should give it to you, and that's when you should decide to give it to yourself instead, if that's the only thing you've got, then you should just take it.

Vad gör man när man har skoskav och inget plåster? Man tar ett trosskydd och sätter fast det inuti skon där skavet finns  - problem solved!

Malou von Sivers talar med sina gäster om genialitet, patriarkatet och om det "Håll tyst och se söt ut så kommer det att gå bra för dig i livet" som "alla vi kvinnor är uppfostrade till" och som de ständigt måste göra revolt emot.

Jag förstår vad de menar och att det är så de känner och att det är så det är för majoriteten av den kvinnliga befolkningen, angående det där med håll tyst och se söt ut, men jag kan inte alls identifiera mig med det och jag började fundera på varför.

Jag har på många sätt haft en mycket orättvis och hemsk barndom - men - en sak med den är jag väldigt tacksam för och det är att min mamma aldrig behandlade mig annorlunda jämfört med mina bröder för att jag var en flicka, jag blev aldrig ombedd att vara tyst och se söt ut för att det är så en flicka ska bete sig, jag behövde inte förställa mig, jag behövde inte vara duktig, det fanns ingenting som jag inte kunde göra bara för att jag var flicka, jag var helt jämställd med mina bröder och jag fick vara den jag var, hur jag än var, vad jag än gillade och av andra vuxna sågs jag därför som ouppfostrad, gapig, bråkig, konstig etcetera, därför att jag var flicka och flickor ska inte skrika, vara bossiga, knäcka ägg i folks brevlådor, slänga ur sig saker spontant eller klippa håret kort.

I vuxen ålder är detta både till min för- och min nackdel, ty när nästan alla andra kämpar mot sina inprogrammerade duktiga flickor så kan det sticka hårt i ögonen på andra att jag inte deltar i kampen, som om de tror att jag tror att jag är bättre än dem för att jag inte känner så, det är jag inte alls, jag hade bara en väldigt bra uppväxt vad gäller den biten men jag hamnar ofta i ett slags utanförskap på grund av det, andra nackdelar är att jag missförstås som dominant och kall och oempatisk.

Fördelarna är att jag är fri, att jag inte känner några krav på hur jag bör bete mig och leva, att det inte finns någonting som jag känner att jag inte kan göra, säga, vara, tänka eller bli på grund av mitt kön, och det är bara så jävla SKÖNT!

När jag var liten.

Och plötsligt har jag ett barn som går själv till skolan; vart tar tiden vägen, det går så fort yadayada etcetera, det som jag egentligen tänker mala om är att tiderna har förändrats, tiderna som i samhället, för när jag var sju år så gick jag själv till skolan och det var inte som nu att man känner ett behov av att stå i fönstret och titta när barnet går hela vägen, om man nu som jag har fördelen att kunna göra det, nej, min skola låg kanske en dryg kilometer bort och jag gick helt utan övervakning precis som alla andra sjuåringar som bodde mer eller mindre nära skolan och det var inget konstigt med det, ingen höjde på ögonbrynen eller viftade med pekpinnen.

Vidare var vi ute själva med kompisar på gården från fyra års ålder (alla var inte fyra år det hade kanske varit en annan sak) det var en blandad grupp med barn från 4 till 7 år, men ändå, inga föräldrar satt uttråkade i lekparken och stirrade på sina telningar, inga föräldrar hovrade på balkongen, inga föräldrar satt klistrade i fönstret, barnen var ute helt obevakade tills det var dags att komma in.

Detta är otänkbart idag. Inte bara på grund av att föräldrar har blivit mer överbeskyddande, vilket till viss del är bra, utan mest på grund av att samhället har blivit mycket råare, brutalare och mer själviskt.

Detta i sin tur har lett till att det överbeskyddande som jag nämnde har blivit väldigt överdrivet, till exempel får barnen inte cykla till skolan förrän de fyllt tolv år (Vafaan, vi cyklade till skolan när vi var åtta, ingen dog!), man ordnar "skolbuss" för de åtta- nioåringar som bor en kilometer ifrån skolan, det vill säga att en grupp barn i området samlas och ledsagas av en förälder till skolan (Men snälla, vi gick själva när vi var sju!), det är hjälmtvång vid pulkaåkning (Om man hade hjälm när man åkte pulka på min tid så blev man utskrattad - och ingen dog!) och så vidare.

Samhället har förlorat sin oskuld. Föräldramentaliteten har blivit överbeskyddande in absurdum. Det är tråkigt.

The big C-scare

Jag har haft en enorm ångest och oro de senaste 9 dagarna ty för en tid sedan upptäckte jag en knöl i mitt ena bröst, jag blev så rädd att jag nästan kräktes där i duschen och jag tänkte att nu är det dags. Jag gick till vårdcentralen och de remitterade mig till mammografi och ultraljud en vecka senare. Det var en vecka av oerhörd ängslan, av katastroftänkande och gissningar, ångesten hade fest och jag var den ofrivillige hedersgästen, skulle man kunna uttrycka det som. Samtidigt som jag ville att det skulle bli onsdagen den 14 oktober så ville jag det inte, därför att jag var så rädd för att det skulle visa sig vara NÅGOT, ja jag var nästan säker på att det var Något, för ni förstår; jag har inte undsluppit särskilt mycket i livet, hemska, horribla och otänkbara saker har hänt mig och därför förväntar jag mig inte att få stå över om man säger så, varför skulle jag få det, tänker jag, jag är inte skyddad bara för att jag har levt i helveten förut, ja, lite så.

Nå så kom då onsdagen den 14 oktober och i tidig morgontimma innan solen hunnit gå upp begav jag mig in mot stan, nervositeten var som rakblad i magen och jag kände det som om jag skulle kräkas, som om jag satt i en isolerad mardrömsbubbla där på tåget, avskild från alla andra i en svart värld av panik, min mor följde dock med mig, vilket hade en viss distraherande effekt men den var marginell.

När vi klev in på BröstCentrum började mina ben att skaka och när jag räckte fram remissen till receptionisten kände jag det som om jag var fullständigt ensam och isolerad och vansinnigt rädd, för nu, nu var jag här och om det visade sig att det var Något, då fanns det ingen i hela världen som skulle kunna hjälpa mig.

Man är inte kaxig i det väntrummet.

Jag behövde dock inte vänta länge, först blev det mammografi och när jag såg den kalla, vita maskinen  mitt i rummet, den maskin som avgjort så många öden före mig och som nu skulle avgöra mitt, som ett slags maskinernas doktor Mengele, tänkte jag att där är den, CANCERMASKINEN, och jag höll tillbaka en reflex att kräkas rakt ut på golvet framför sköterskan. Denne utförde sitt jobb med distanserad professionalism och samtalade relativt lättsamt medan hon klämde fast mina bröst, vilket kändes lite fel på något sätt, för där stod jag med bröstet hoptryckt som en pannkaka mellan två skivor medan apparaten malande analyserade mitt öde och vi pratade om vädret.

När det var överstökat blev det ultraljud, jag fick ligga i några minuter på britsen innan läkaren kom in och jag tittade upp i taket med kaninblick och kallsvettiga händer, pulsen skenande i öronen och jag tänkte; jaha, nu händer det, det är nu jag kommer att få veta, att det är kört. Det är alltså så här det känns. Vad ska hända med min son? Alla kommer att bli så ledsna, jag orkar inte berätta det för dem.

När läkaren äntrade rummet började jag nästan gråta. Hon smetade in mig med sån där gel som man använder vid ett ultraljud för att skannern ska kunna glida bra, jag fick visa vart jag hade känt knölen och hon förde skannern ganska hårdhänt över nämnda område, "Jaha" sa hon "Skannern hoppar över något här ja" och jag tänkte: This is it. Hon vred skärmen mot mig och motvilligt vred jag huvudet mot den för att beskåda min dom, jag förväntade mig nästan att se skepnaden av en dödskalle på den lilla skärmen. Läkaren pekade och sa: "Här ser du att du har ett kluster av körtlar och där är det som du känt, det är en körtel som är helt ofarlig, i det andra bröstet har du en liten cysta men den är också ofarlig, det är en sån som alla kvinnor har, jag har själv haft en i 20 år" och jag bara: "Va? Är det säkert?" och ja, det var tydligen det och jag kunde inte hindra att ett strålande leende sprack upp i mitt ansikte samtidigt som en oerhörd lättnad sköljde över mig, blandad med skuld, för där fick jag ligga och le när andra legat där och gråtit, vad var det för rättvist med det? Varför förunnades just jag en sådan frisedel när andra blev dömda till något fruktansvärt? Hade jag ens rätt till att vara glad över detta?

Markus Birro har tydligen ett förhållande med en gift kvinna, personligen bryr jag mig inte, däremot tycker jag att det är lustigt att kyrkorna avbokar hans föreläsningar på grund av just det förållandet eftersom de tycker att han har syndat. Är inte det jävligt skumt? Jag hade uppfattningen att kristendomen baserades på kärlek och förlåtelse?

Jag kan inte med fototapeter för när jag var liten såg jag en thriller när det kom ut en ond ande genom en fototapet. Slut på meddelandet.

*fniss!*

Uh-o! Jag känner redan röken från lynchmobbens facklor. De Heliga Mammorna på Familjeliv syr i feberaktig hets sina vita kåpor.

Om ni någonsin får för er att titta på bilder föreställande "World Trade Center Jumpers" -
GÖR DET INTE!!!!!

Jag kan nästan inte motstå impulsen att gå in på hemsidan, när jag stoppar mig själv säger jag att vad har jag där att göra? Det finns ingenting där att hämta annat än bitterhet, vad är det jag söker? Ett spår av mig själv kanske, ett tecken på att jag har existerat, ett nämnande av mig?
För jag försvann abrupt en dag och kom aldrig tillbaka och ingen nämner någonsin mitt namn högt, säger en god ex-kollega, som om jag inte hade funnits. Kanske förväntar jag mig halvt om halvt en ursäkt, men då väntar jag förgäves för de anser inte att de har gjort något fel, det som var fel det var jag och ingen annan, till och med min egen tolkning av deras beteende är fel, för där gick jag och gjorde fel, fel och åter fel och de var så goda och lät mig hållas under så lång tid, de uthärdade i det tysta, de gav mig chans efter chans och det tackar jag dem för genom att gå till facket och gråta krokodiltårar och pressa dem på pengar, ja där ser man vilken orm de närde vid sin barm!

Alltså, rimligen kan inte alla, precis varenda en, i Bachelor bli kär i bacheloren i fråga, det är en omöjlighet, varför säger de/tror de att de är det då, undrar ni, jo; det beror på en kombination av grupptryck, tävlingspress och omständighet.

Jahapp. Nu ska man dö risdöden också.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21492137.ab

Frisyrkampen

Den välorganiserade mamman (pekar på mig själv) kommer 07:45 på att det kan vara skolfotografering idag, således inleder jag en panikklippning, när det är gjort frågar jag om sonen vill ha lite gelé i håret att så det blir frisyr, det vill han svarar han, jag smetar i lite och säger att det blev jättesnyggt, han tittar i spegeln och säger att nej så där vill han inte ha, han vill ha det så här:

Men så kan du ju inte ha, säger jag, det ser ju inte klokt ut, han tittar indignerat på mig och utbrister att det kan han visst det, han får se ut hur han vill, jag gnisslar mina mentala tänder men tänker att han dels har rätt, dels att mina "lektioner" har rotat sig, så jag nickar och säger att det är alldeles rätt och att om han tycker att det är fint så är det fint.

Nu skulle man allt vilja vara en fluga på väggen på Facebooks huvudkontor! P A N I K E N !
Det är säkert någon hacker som tagit sig in och stängt av det. Hoppas det. Det kanske blir en Hollywoodfilm av det; "Kvällen när Facebok kraschade - en värld i kaos", och så en bild på brinnande städer och skrikande människoansikten.

omygodomygodomygod!

FACEBOOK LIGGER NERE *andas i påse*

The Martian 2 oktober!

De som har anmält sig till Mars One bör se den därför att i deras fall så kommer det inte att komma någon och hämta dem, om de ens överlever resan dit.

Bloggtorka.

Det finns folk som inte förstår min sarkastiska humor, de begriper inte att det är humor, med en stor portion personlig sanning förvisso, men det är fortfarande humor, de tror att jag är seriös. De förundrar mig och irriterar mig, för inte nog med att de inte förstår, de dömer mig också.

Så jävla löjligt

Det här är Vanja efter en lång dag, hon kopplar av med sitt doftljus, det skingrar hennes tankar, doften av drivved ger henne en känsla av harmoni 

Ungefär så går en ny reklam för doftljus. Ingen jävels tankar skingras väl av ett jävla doftljus?

Eller så är det jag som är en bitter trollkona som saknar förmåga att njuta tillräckligt av mitt doftljus. Njut för fan, jag sa NJUT FÖR I HELVETE, NJUUUUUUT!! *hytter med knutna nävar mot skyn*

Jo men jag tål inte njutningsfascister.

Har ni sett det där med björntjänsten? Någon kommuns kommunikatör har missförstått ordspråket och tryckt det på alla informationsplakat att man ska göra sig en björntjänst och byta till en miljöbil. Jag förväntar mig halvt om halvt att de ska ringa från x-jobbet och anklaga mig för att det är
F E E E E E E E E E E E L OCH ALLTING SOM ÄR FEL ÄR MITT FEL!!!

En gång, det var en sen fredagseftermiddag och jag skulle publicera handlingar på läsplattorna, så gick det inte, det var någon bugg i systemet, så jag mejlade ut handlingarna i stället och skrev att jag skulle publicera dem på läsplattorna så fort felet blev åtgärdat på måndagen.
Måndag morgon kollade jag mejlen i mobilen på tåget på väg till jobbet och då fanns där ett mejl från min chef till företagssekreteraren om hur förfärligt det var att jag inte hade lagt ut handlingarna, kunde hon göra det i stället, han hade ett möte att gå på och det fanns inga handlingar och alltid är det något fel med det Anna gör och bla bla bla bla!

Jag svarade med att fråga om han inte hade sett mitt mejl från i fredags, jo det hade han svarade han men han trodde att eftersom jag inte hade mejlat ut något efter det så hade han tagit för givet att felet var åtgärdat nu och nu hade företagssekreteraren fått göra det i stället!!!!!

Vem gör så? Varför gör man så?

Ibland säger jag, liksom uttröttad på mig själv; shut the fuck up.

Om ni ser någon på Hemköp som står och glor på chipshyllan eller what ever och som plötsligt viskar "Nej!" eller "Sluta, sluta" eller "Tyst!" känn ingen panik, det är bara jag som viskar till min ångest.

Ja,ja, bada ni i er normalitet - grattis!! Ni kanske anser det vara ett utslag av desperation att jag anser mig mer mänsklig än vad ni ger er tillåtelse till att vara där ni går med er kundvagn och inga andra tankar i hjärnan än huruvida ni ska köpa köttfärs, köpa de rätta kläderna till era barn och/eller binda huslånet; jag avundas er, det fattar ni väl?

Samtidigt gör jag det inte.

Alexander Schulman skriver igen om sin dödsångest och man bara; JA, vi ska dö, vi vet det, sluta gnugga in det.

Jag är troende, men inte religiös i enlighet med de stora dogmerna, han är det inte, må så vara, jag kanske är en dåre som hyser hopp om medvetandes fortsatta varande efter det att den jordbundna kroppen förmultnat, hur som helst gör hans krönikor mig lätt panikslagen; jag önskar att han ville fokusera på livet medan han är i det, döden kommer, oundvikligen, ingen vet vad, om, något händer efter det, men det finns hopp, jag tror det, det måste vara så, annars är min inre kompass felprogrammerad, eller tja; det är den ju, men samtidigt är den så rätt, jag behöver bara luta mitt huvud tillbaka en mörk oktobernatt och se stjärnorna, långt där borta, glittrande punkter av diamantstoft, eller se en molnkant, lika skarp och klar som en knivsegg, och den djupa blånaden där bortom, eller den tysta klokheten i ett par bruna hundögon, då vet jag att det finns något mer mellan raderna, jag kan inte förklara exakt vad det är eller varför jag inbillar mig så, jag bara vet.

En dåre har jag alltid varit, på gott och ont.

Hej där, jag piercade näsan igen, andra sidan nu. I övrigt: existensens orovarslande eko. Den som ändå vore en hund.

Här kommer något sjukt; jag behöver köpa ett täcke till min son och det finns en Jysk-butik i centrumet som ligger i anslutning till mitt förra jobb men jag kan inte åka dit, särskilt inte nu under lunchtid, för då kommer jag garanterat att stöta på gamla arbetskamrater och mobbare.

Vadå då, tänker ni, du har väl all rätt i världen att vara i det centrumet, det är de som ska skämmas och inte du etcetera och i det har ni helt rätt men jag orkar inte utsätta mig för den pressen, jag menar i förrgår när jag fick ett samtal från ex-jobbets löneavdelning blev jag så rädd att mina händer skakade, då tänker ni att det är inte du som ska vara rädd det är de, det har ni också rätt i men just nu ÄR jag rädd och det får jag vara tills det går över.
Jag vet att flera, om de såg mig, skulle hoppa på mig med frågor om dels mitt hastiga och oförklarliga frånfälle, dels om mitt gråtande i konferensrummet på personalavdelningen och dels om varför och hur jag kunde ha mage att hitta på något så nedrigt och lågt som att de skulle ha mobbat mig! För se; dessa människor skyr inga som helst normala gränser och jag vill inte bli utsatt för deras gränslösa beteende.

Det är för regnigt för att gå långpromme med hunden. Jag är för förkyldig för att motionssimma. Rastlösheten sipprar in och börjar riva med sina små miniatyrrivjärn på mina skelettdelar.

Och varför i det lilla helvetet kräver de tidigare erfarenhet av städarbete? Alla vet väl för faen hur man städar! Trams!

Häromkvällen halkade jag på vad som verkade vara en propagandafilm mot antidepressivicum, filmen var vinklad som så att medicinen är som ett knark som man blir beroende av och att det inte har någon som helst verkan annat än att det gör folk helt stumma inombords, alla i filmen ville desperat sluta med sin medicin och gick på, hör och häpna; något som liknade avgiftning.

Nu vet jag ju inte vad för slags SSRI dessa människor använde, jag blev för arg för att kunna se klart filmen, när jag lugnat mig en smula tänkte jag så här:

Det finns ett problem i psykvården (eller okej, det finns 1000 problem i psykvården men det här är ett av dem) och det är att läkarna skriver ut SSRI som ginge de på provision, man skulle kunna tro att de är sponsrade av läkemedelsföretagen, nu tror jag inte att det är så utan det som däremot är ett faktum är att det inte finns resurser, personal eller tillräckligt med intresse från politiskt håll för att etablera en fungerande, individuellt anpassad psykvård, därför löser man problemet genom att som en snabb och enkel lösning skriva ut mediciner: hej, här har du ett hundrapack Sertaralin - lycka till! Typ.

För de människor som egentligen bara behöver någon att prata med, eller någon form av rehab eller terapi är det naturligtvis inte rätt att pracka på antidepressiva, jag förmodar att det var sådana personer som medverkade i tidigare nämnda film, då kan jag förstå att de kanske uppfattar det som om de tar en drog.

Nå.

Vidare tänker jag så här: det finns många andra som inte behöver höra prat om att SSRI skulle vara en drog, ty det resulterar i att personer som inte fungerar utan medicin, som till exempel schizofrena personer, slutar med att ta den. SSRI är ingen drog, man blir inte hög av den, det som den gör är att den lägger en liten hinna på synapserna i hjärnan så att de inte suger upp allt serotonin där uppe, den hjälper alltså till med kroppens egna naturliga funktion som vid depression och andra sjukdomar har satts ur spel.

För väldigt många, mig inberäknad,  fungerar SSRI  som det redskap, det rep, som gör att man orkar och vill dra sig själv upp till ytan, till normalläge, och stanna där. Jag känner mig varken stum, neddrogad eller på annat vis sövd, jag känner mig normal.

Så.

1 - Reformera psykvården, skjut in pengar, resurser, börja se individen i stället för bara sjukdomen och skräddarsy individuella vårdplaner
2 - Sluta skriv ut medicin till de som inte behöver det.
3 - Sluta baktala medicin tillförmån för de som behöver det och för de som det fungerar väldigt bra för.

Tack

Härmed deklarerar jag att franska är det fulaste språket på jorden.

Kanske finns det en orsak till att jag hela tiden utsätter mig själv för trassel; för att jag ska lära mig att det är helt OK även för mig att göra fel ibland och vara en "dålig" människa.

Jag har sökt jobb som mentalskötare, jag är ju redan skötare, av mig själv, hhöhöhöhöhöhöhöhö! Närå. Skämt å sido. Jag skulle vara en fantastisk mentalskötare, no joke,

Samtidigt som det på något sätt är otroligt coolt så är det även otroligt läskigt att all information sprids på ett ögonblick och på ett ögonblick kan en människas liv bli förstört om det är fel person, det ger pöbeln en väldig makt och det är mycket farligt.

Och enligt flashback bor han i samma hus som min kompis.

Misstänkt gripen för joggingmordet

Skönt, hoppas att det är rätt person, jag ser joggingspåret från mitt vardagsrumsfönster vettni och min son har sitt klassrum 300 meter från där mordet skedde.

Och jag satt där och kände den frustrerande ilskan av att inte FATTA, hela den gamla panikaktiga jag-är-en-idiot-känslan från grundskolan som om inga år alls hade förflutit, men med en skillnad; jag stoppade mig själv och tänkte; men hallå! Det är inte konstigt att jag inte fattar när jag aldrig har fått lära mig hur man gör, jag är inte dum, jag har bara inte en aning om hur jag ska göra och det är ingenting som man kan gissa sig till, det är som om någon som aldrig spelat gitarr i hela sitt liv plötsligt får en i sina händer, satt på en scen och blir tillsagd att spela å ba: men... hur gör man?

Som Gert Fylking skulle ha sagt: ÄNTLIGEN! har jag gjort nivåtestet i matematik och det var som jag trodde: jag befinner mig i slutet av årskurs 6.

Hobby: att bita på prislappshållare.

Det är ett hemligt nummer som ringer mig hela tiden, jag svarar inte av rädsla för att det ska vara någon av DEM. Så jävla sjukt.

I en halvtimme har jag försökt att lägga upp den här bilden som profilbild men den blir bara gigantisk så ni får helt enkelt betrakta den här i stället. Varsågoda. Betrakta.

Vänta... det kanske slutade nu...

Jävla ryckningar i ögonlocket, hur får man bort det?!? *skär av ögonlocket*

Jag har fått en vän med trubbig nos.

Mitt namn står fortfarande som kontakt på hemsidorna, men jag tänker inte upplysa dem om det, det känns som en liten skadeglad hämnd i det tysta att folk sitter och ringer och ringer på ett nummer som inte existerar och mejlar till en adress som inte finns. Ha-ha era apor. Hoppas att ni alla drabbas av akut diarré under ert nästa styrelsemöte.

Morgan och Ola-Conny! De är i Italien och Morgan är bara så skitsur och ointresserad hela tiden och tycker att "Kolusseum är jävla osnyggt, de kan riva skiten om de inte ska sköta´t" men sedan kommer de ut på en gård där de gör Mozarella och "Ja det här ska bli kul, jag vill se några kor!" som om det inte finns miljoner kor i Sverige

Folk som virar in sina barn i mental bubbelplast gör dem en otjänst.

Jag tänker att jag inte vill att A ska behöva gå igenom något sådant, jag vill för evigt skydda honom från allt ont, men det går ju inte, så är ju inte livet, livet är en skola och ibland är lektionerna hårda, oerhört hårda, grymma rentav, men man kan inte stoppa livet från att hända, det man kan göra är att ge sitt barn rätt redskap för att kunna hantera det, det är vad jag tror.

Jag såg på fjesbokk att min gamla bästis har återknutit vänskapsbanden med den bästis som hon svek mig för i åttonde klass och här kommer något löjligt men det gjorde mig lite ledsen.

Ni vet det finns ju vissa grundminnen i ens liv, händelser eller icke händelser som gör ett avtryck i en för evigt, det finns både goda och onda sådana i alla människors liv och minnet av min bästis svek är ett sådant, det som gör mest ont att minnas är hennes förklaring till varför hon gjorde som hon gjorde och det var att hon, den nya tjejen, hon var allt det som hon alltid hade önskat att jag skulle vara. Jag dög alltså inte, jag var utbytbar, jag var något som man kunde slänga bort när man hittade något som man alltid hade önskat sig, hela vår långa vänskap hade varit en charad, från hennes sida. Jag sa väl något i den stilen som svar på hennes förklaring men hon bedyrade att jag missförstod, hon hade ju bara velat att jag skulle ha varit mer som den nya; kramas och hålla handen, se romantiska komedier, skriva dagbok och fläta varandras hår, ringa och prata om killar i timmar och så vidare. Jag var aldrig så och jag dög inte.

Trots att jag var fjorton när det hände och det nu är 22 år sedan så gör det fortfarande ont när jag tänker på det, ingen vill ju bli bortkastad som ett oanvändbart skräp liksom.

Det här med att Bruce Jenner har blivit Catilyn och hur svårt hennes familj tycker att det är, alltså jag fattar det inte samtidigt som jag fattar det för visst; det måste vara en otroligt stor och märklig omställning - men - det är ju fortfarande samma person som det alltid har varit, det enda som har förändrats är att ett externt könsorgan har bytts ut mot ett internt och vad det egentligen skulle göra för skillnad, det är förbryllande för mig.

Säg att min son skulle byta kön och bli Emelie, ja, det skulle kännas mycket konstigt och "fel" allra först men sedan skulle jag börja ifrågasätta varför jag var så fastlåst vid hans kön, det skulle ju fortfarande vara mitt barn fast han hade långt hår, kjol och läppstift, hans personlighet skulle vara intakt, alla hans minnen, erfarenheter och egenskaper fortfarande likadana.

Hej, de har kåmmit en flickvalp såm leker me påjkvalpen, ja mårrar på henne för ja gillar inte nya människovalpar men när ja skäller säjer stora flickan "Pschhhht!" till mej å då blir ja tyst men ja kan inte hålla tillbaka helt så det kommer "Boff!" från mej. Hej då.

Och där pajade dammsugaren, en ytterst ovälkommen utgift förmörkar nu horisonten. Närå. Men man kan ju slänga ut 700 lax på roligare ting än en dammsugare.

Här kommer ett axplock, den ökända "droppen":

Allt kulminerade i januari när vi var på styrelsens/kontorets utbildningsläger, mötet på kvällen inleddes med att Direktörn, inför alla, ballade ur fullständigt på att två bilagor på läsplattan inte var ett och samma dokument, att de fanns där och att han bara behövde peta på den andra bilagan för att kunna läsa den varken förstod- eller ville han lyssna på, han började SKRIKA åt mig att så här kan han inte jobba när inte bilaga 2 finns, han kan inte utföra sitt arbete om det ska vara på det sättet!!!! Det är INTE ACCEPTABELT! Jag försökte förklara att den fanns där, men han överröstade mig, fullkomligt från sina sinnen. P som satt bredvid mig sa halvhögt samma sak; "Vad menar han? Den är ju precis där?" medan de andra såg perplext och skrämt på varandra.

Följande dag var det utbildningsdag, min chef H hade bestämt att alla skulle presentera sig genom att rita sin livshistoria på tavlan i korta drag och att kontoret skulle inleda, då gjorde H så här:

Hon och mina kolleger gick upp och drog sitt, när de var klar reste jag mig för att dra mitt, då sa hon: "Så. Och nu vill vi på kontoret gärna höra er styrelsemedlemmars presentation." de runt mitt bord gjorde stora ögon och viskade till mig: "Men... ska inte du gå upp?" men ingen sa något högt, så klart.

Det gick några veckor och jag vabbade och kunde inte ladda upp avtal på läsplattorna till styrelsens nästa möte och dagen efter när jag var tillbaka kallade H in mig på rummet och orerade om hur otroligt ansvarslös jag var, hur jag gjorde misstag efter misstag, hur alla tyckte att jag var slarvig och att jag gjorde allting fel och hur hade jag tänkt när jag vabbade och inte lade ut avtalen på läsplattan?? 

Jag svarade att jag inte alls ansåg att jag gjorde allting fel, att jag absolut inte var ansvarslös och att hon antingen fick omplacera mig eller köpa ut mig för jag accepterade inte den där behandlingen något mer och att jag aldrig mer tänkte sätta min fot på ett styrelsemöte, någonsin. Sedan gick jag hem och tänkte att jag aldrig mer skulle komma tillbaka och det gjorde jag inte heller.

Navelskåderiets ädla konst

Jag bara sitter här, oföretagsam, jag känner skuld inför det, men ingen kan väl direkt klandra mig för att jag är gravt oinspirerad av att söka arbete efter det som jag har varit med om.

Självgod

Jag pratar om hunden som om jag vore en djupt erfaren hundägare som haft tio hundar i sin ägo och jag stör mig på min egen förträfflighet, jag beter mig precis som en förstagångsförälder som plötsligt utnämner sig själv till barnexpert och sådana hyser jag ett milt förakt för, självutnämnda jag-har-just-fått-mitt-första-barn-och-jag-är-därför-expert-på-alla-barn-som-lever-och-som-någonsin-kommer-att-leva, alltså, så: sluta tack.

Ett litet huvud tittar om flickan har vaknat eller inte.

Mindfuck

Om en kyckling äter maskar, innebär det att vi också äter maskar när vi äter kycklingen?

Ljuset har förändrats, sommarljuset, det är slut och trädens löv har fått en annan skiftning av grönt, himlens ton har mörknat, den ljusblå rymd i vilken svalorna gjort sin luftakrobatik är djupare.

Jaha. Nu ska man inte bara titta på TV, nu ska man titta på andra som tittar på TV i programmet TV-soffan.

Här sitter jag och läser "Dvärgen" av Pär Lagerkvist och jag förundras över att jag är kapabel att göra just det utan att hon sitter bredvid mig och förklarar, det är rent av obegripligt att jag ens kan läsa överhuvudtaget, jag kan ju inte tänka själv!

Hej på er, den här flickan som jag e hos, hon gör mej helt utmattad asså. Idag har ja skällt på tre andra hundar, ja gillar dom inte, ja vill bita dom, sen kom de en pojke på sparkcykel å jävlar va sur ja blev!  Men ja e snäll åsså för ja gillar den här flickan å ja fick hoppa upp brevi henne i soffan å då slicka ja på henne å krafsa på henne för ja ville hon skulle klappa mej å de gjorde hon. Hej då.

Hej igen, ja har vart bråki, ja såg en katt på gården å då blev ja så jävla sné så ni anar inte, den bara satt där å titta på mej helt malli å ja ba nu skaru få ditt sattyg! Fast då blev flickan sträng på mej å sa till mej på skarpen så då sluta ja, men ser ja den stråppen igen, då lackar ja totalt, ja, om nu inte flickan e me då. Aja. Nu ska ja sova lite, hej då.

Det märks att semestern är slut för det var bara jag och alkisarna på bolaget idag, höhöhö. Lugn. Jag driver. I min antydan om att jag skulle vara alkis alltså.

Jag har fått höra från min kollega, eller han är ju inte min kollega längre, min ex-kollega då, att hela kontoret + direktör´n fått sitta i psykologsamtal som ett efterspel efter mig, det handlar om att arbetsgivaren är tvungen att göra en utredning om kränkande särbehandling i enlighet med företagets personalpolicy, inte om att de skulle behöva krishjälp.

Det som den utredningen naturligtvis kommer att visa är att jag hela tiden var den felande, otacksamma länken som ingen någonsin varit dum mot, att jag gick till facket och gastade om att jag blivit kränkt och särbehandlad det handlade bara om att jag blev sur därför att jag inte kunde hantera den kritik jag fått från chefen, eller något liknande.

Direktör´n fattar nog inte att han har behandlat mig illa, alternativt fattar han det men skiter i det därför att han tycker att det var välförtjänt, men så dum är han inte att han skulle säga det senare alternativet inför en psykolog, o nej, då drar han fram det stora oförståndet.

Chefen njuter av att behandla de som inte passar in illa, men hon skulle aldrig bekänna detta, så där blir det också Allting Har Varit Är Och Förblir Alltid Annas Fel.

Mina snälla kolleger vågar inte rocka den båt de sitter i, tyvärr.

De andra är bara inriktade på att smörja chefens röv med Bregott, därför kommer de att sitta gapande som uppblåsbara dockor inför detta ofattbara att Anna har kommit med denna onödiga och överdrivna bomb.

När jag såg Direktörn´s namn i mejlet från min ex-kollega återkom den tunga, gastkramande hemska klump i magen som jag gick och bar på under fyra år, det gjorde mig beklämd, men jag ska smälta klumpen, hav förtröstan.

Hej igen, ja e trött efter långpromenad med flickan, ja såg en människoungvalp på skateboard å såna gillar ja inte å då tänkte ja hoppa på ungvalpen å skälla på den men då sa flickan "Nej!" till mej å blockerade mej å då lugna ja mej å gick vidare, hon e nog inte så dum ändå den där flickan men ja får inte nosa som ja vill på varje liten molekyl som ja finner intressant, de e lite dumt.

När ja kom hem tyckte flickan att ja varit dukti å väntat vid dörren å låtit flickan gå in först å då klappa hon mej å klia mej å då blev ja superglad å blev exalterad å rusa omkring som en knasboll, aja, nu ska ja sov å snarka högt, hej då.

Med jämna mellanrum testar ja om flickan är min flockledare på riktigt genom att hoppa upp där ja inte får hoppa upp, som i soffan, på flickans säng och på henne, då säger flickan "nej" till mej å då hoppar jag ned å försöker mej på en lessen blick men flickan går inte på det så då hoppar ja upp i fåtöljen där ja får vara för där har flickan lagt min filt.

Hej, jag är en hund och mina hobbys är att morra på ytterdörren, skälla på människovalpar på cyklar, bli galet exalterad när flickan kommer hem och äta köttbullar, hej då.