Jag har, olikt alla obligatoriska sommarfacsister som bebor detta kalla, avlånga land, ingenting emot mörkret. Jag välkomnar hösten med öppna armar och pustar ut, lättat i det beskedliga, mjuka mörkret, Jag tycker inte om sommarens eviga, stickande ljus som inte lämnar mig ifred ens om natten. På kvällen ska det vara mörkt - därmed basta!
Ja, ja det är skönt när det är varmt men det är något hysteriskt med sommaren, med alla som skriker ut i näst intill orgasmliknande tillstånd hur mycket de njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuter och hur hääääääääääääääääääääääääärligt det är med ljuset. Fuck you det är bara jobbigt, säger jag, eller jag svarar inte så men jag tänker så och jag undrar om alla, verkligen ALLA dessa njutningsfascister verkligen ÄLSKAR sommer så absurt mycket som de ger sken av? Eller agerar de så bara för att man "måste"? Ungefär så som man "måste" älska jordgubbar och semlor för annars är man en kufisk dåre som avviker generande från normen? Och nej jag är inte bitter på deras njuuuuuutning jag får bara en direkt aversion mot allt och alla som är onaturligt (a)
Jag vet inte.
Nu ska jag tvätta trosor (ej för hand)