I morse såg jag en man med sandaler på fötterna. Utan strumpor.

Jag saknar min pundare. Fast jag är tacksam för att jag slapp dela rum med honom i natt. Det hade varit lite otrevligt att vakna klockan 02:47 av att han står vid min säng ba: "a hej" visar en liten sked han har i handen "ere åkej om ja fixar lite brunt? Ja kan öppna fönstre".

Nu kom pundaren tillbaka. "De har letat efter dig" sa jag. "Har'om?" sa han. Han verkade förvånad över denna information. Så smög han ut till expeditionen. Nu är han tillbaka. Han har fått Naproxen. "E'rom starka?" frågade han sjuksköterskan "eemm ja" svarade hon. Han verkade glad över detta. Misstänker att han kommer bli besviken när han läser Fass senare. "Lyckatill'rå" sa han till mig och vinkade lite. "Detsamma" sa jag. Han stal en näve plasthandskar på vägen ut.

Det visade sig att min rumskamrat här på Danderyd är en pundare på riktigt. Missförstå inte. Jag delar hellre rum med en pundare än en skitsur superkristen pingstvänstant. (förlåt alla sura superkristna pingstvänstanter!) Nyss smög han tyst som en vålnad genom rummet, dök plötsligt upp bredvid min säng ba: "hej påre" Jag ryckte till så droppet nästan for ut "äre åkej om ja öppnar mitt skåp?" Nu har han tydligen rymt. Men han glömde sin skateboard.

Nu

Vad har du gjort? Snälla låt det vara ogjort. Du har betett dig som ett svin. Spräckt din egen läpp på mitten. Skrapat upp axeln så att underhudsfettet syntes i såren. Brutit nyckelbenet. Ramlat med ansiktet först ned i asfalten. Vaknat med grus och unken spritsmak i munnen. Tuggat tabletterna, lagt dem under tungan, dragit in dem genom näsan. Vaknat i någons säng. Du kommer inte ihåg vem han var, men han var över hela dig. Du har knutit en snara av en lampsladd. Du har prövat om den höll. Du har spytt överallt. Du har tappat din jacka, dina pengar ditt förstånd. Du har stått i mörkret precis där tåget gör en kurva. Nu. Nu. Nu. Men jag hoppade aldrig.

Ingenting

Det är när du står på gränsen till allt som du var, på väg till det du kanske ska bli, det är då du inte vet vem du är.

Jag är inkapabel till att gråta. Trots att gråten bor i mig. Jag är avstängd. Jag vill inte vara så. Jag vill att livet ska låta mig leva. Eller är det jag som inte kan?

kärlek är som döden, oåterkallelig.