Medan jag åt en Billys talade rösten igen och sa: slösa inte bort den du är efter allt du har åstakommit, släng inte bort det i misären, vilket slöseri, du har så mycket att ge och att vara, låt det inte gå förlorat för det är inte värt det
Och jag har inget val: jag måste tro på det som sägs, alternativet är total och sunkig, kletig, äcklig undergång och misär och det är verkligen ett enda stort slöseri.
Jag vet inte varifrån denna satoriröst kommer, om den är en skapelse av den friska delen av mitt psyke som på något sätt tala till den sjuka, eller det jag som befinner mig inuti de ihoptrasslade, taggtrådssynapserna som vill illa, eller om det är något slags divine moment men det spelar väl ingen roll vad det är så länge som det har rätt.
