Klockan är 17:01 och jag sitter kvar på arbetet med en ledsen klump i halsen. Jag vill inte hem där Ensamheten väntar på mig och min älsklings alla leksaker lämnade som mitt i en lek som smärtsamma påminnelser om tomrummet och om det faktum att jag kommer att förlora halva hans barndom och uppväxt på det här sättet och...
...jag tror inte att jag klarar av det. jag menar inte som i "nu hoppar jag framför pendeln" jag menar som i "jag står inte ut med det" jag har haft drygt 2 år på mig att anpassa mig men hittils har det inte fungerat och jag misstänker med bävan i hjärtat att jag aldrig kommer att kunna anpassa mig till det förrän han är hos mig minst 80 % av tiden, men det kommer hans far aldrig att gå med på.
Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det här. Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säg, vad jag ska tänka. Hur jag bör känna. Jag känner ju bara sorg, djup och tung.
Det finns ingen jag kan prata med.