- Vad smal du har blivit! Går du på någon diet? Jag behöver verkligen gå ned några kilon.
- Ja. Panikångestdieten. Jag rekommenderar den inte till någon.
2018-04-22
Stirra rakt fram. Det är nu det inträffar.
- Du vet när man sitter blickstilla i soffan och stirrar rakt fram för att man till och med är livrädd för att röra sig?
- Eeeeh... nej...?
- Å, du förstår inte hur lyckligt lottad du är!
- Jag förstår inte, hur kan man vara rädd för att röra sig? Det är väl bara att rycka upp sig? Gå ut och jogga? Vad som helst?
- Du anar inte hur mycket jag önskar att det vore så. Men tänk dig att du är fullkomligt övertygad om att allting kommer att gå under. Tankarna snurrar i en loop, samma tankar återkommer igen och igen och igen. Ditt huvud är ett uppretat getingbo av mardrömstankar. Du är gisslantagen av dina egna tankar och de är allihop etthundra procent sanna. De är fakta. Alla kommer att dö. Du kommer att få cancer. Ditt barn kommer att få cancer. Du kommer att bli arresterad av polisen. Du kommer, vilken millisekund som helst, att bli bindgalen, få en psykos, du kan känna det, du känner hur galenskapen sipprar in i sprickorna, såg du inte något som inte fanns nyss det är nu det sker nu nu blir du galen nu går du sönder nu splittras du nu kommer du att tro att de i teven talar till dig nu nu nu nu nu nu nu.
Du kan inte äta. Inte sova. Inte tänka. Inte tänka klart, vill säga. Dina händer skakar. Ditt hjärta rusar konstant dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk! Du vill banka huvudet i en cementvägg så hårt att du blir medvetslös. Du gör vad som helt, precis vad som helst, för att det ska försvinna, vilka konsekvenser det än får för du står inte ut ett enda ögonblick till, det är så vansinnigt oerhört plågsamt att din enda önskan i livet är att fråntas detta lidande.
Men det går inte. Det finns ingenting som tar bort det. Du kommer att känna så här resten av livet. Då vill du skrika. Men du bara sitter där. Stel och orörlig. Andra talar till dig men du måste tänka på dina hemska tankar, för om du inte tänker på dem så kommer de att inträffa och om du tänker på dem kommer de att inträffa och det finns ingen väg ut. Du kan välja att supa. Du kan välja att knarka. Men det här försvinner aldrig, aldrig. Det kommer tillbaka. Med än värre kraft och du är dömd till det för evigt.
Så känns det.
- Å fan.
.
- Eeeeh... nej...?
- Å, du förstår inte hur lyckligt lottad du är!
- Jag förstår inte, hur kan man vara rädd för att röra sig? Det är väl bara att rycka upp sig? Gå ut och jogga? Vad som helst?
- Du anar inte hur mycket jag önskar att det vore så. Men tänk dig att du är fullkomligt övertygad om att allting kommer att gå under. Tankarna snurrar i en loop, samma tankar återkommer igen och igen och igen. Ditt huvud är ett uppretat getingbo av mardrömstankar. Du är gisslantagen av dina egna tankar och de är allihop etthundra procent sanna. De är fakta. Alla kommer att dö. Du kommer att få cancer. Ditt barn kommer att få cancer. Du kommer att bli arresterad av polisen. Du kommer, vilken millisekund som helst, att bli bindgalen, få en psykos, du kan känna det, du känner hur galenskapen sipprar in i sprickorna, såg du inte något som inte fanns nyss det är nu det sker nu nu blir du galen nu går du sönder nu splittras du nu kommer du att tro att de i teven talar till dig nu nu nu nu nu nu nu.
Du kan inte äta. Inte sova. Inte tänka. Inte tänka klart, vill säga. Dina händer skakar. Ditt hjärta rusar konstant dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk! Du vill banka huvudet i en cementvägg så hårt att du blir medvetslös. Du gör vad som helt, precis vad som helst, för att det ska försvinna, vilka konsekvenser det än får för du står inte ut ett enda ögonblick till, det är så vansinnigt oerhört plågsamt att din enda önskan i livet är att fråntas detta lidande.
Men det går inte. Det finns ingenting som tar bort det. Du kommer att känna så här resten av livet. Då vill du skrika. Men du bara sitter där. Stel och orörlig. Andra talar till dig men du måste tänka på dina hemska tankar, för om du inte tänker på dem så kommer de att inträffa och om du tänker på dem kommer de att inträffa och det finns ingen väg ut. Du kan välja att supa. Du kan välja att knarka. Men det här försvinner aldrig, aldrig. Det kommer tillbaka. Med än värre kraft och du är dömd till det för evigt.
Så känns det.
- Å fan.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)