Jag såg en dokumentär om Marilyn Monroes sista tid i livet baserat på de bandade psykoanalyssamtal som kom ut 40 år senare. En djupt missförstådd och sargad kvinna materialiseras plötsligt, ytterst sårbar och naken med Marilyn Monroe som köttmask, som överlevnadsstrategi mot det outhärdliga av att känna att man inte har en egen identitet, inget jag, bara plågsam och ångestfylld tomhet och förvirring och det glamourösa alter ego som först var en räddning men som sedan blev en smutsig parodi som krackelerade och ledde ned i domedagen.
