.

"freedom is what you do with what's been done to you" hur kan jag ha missat detta sagt av jean-paul Sartre?

högt ovan

Jag är inte rädd för mörkret
Det är bara där man verkligen kan se ljuset
Stjärnornas avlägsna ansikten högt ovan
I en iskall famn
Det ohörbara ljudets musik genom evigheten
Är det bara jag som hör?
Tonerna i tystnaden
En klang genom allt som finns
Därför räds jag inte
För det finns ingenting att vara rädd för
Det finns bara musik

När advent kom till vattkoppsfabriken.

Pox

Tack du kräm som gör att kliandet slutar så att han kan sova hela natten utan att klösa sönder sig själv. På min tid fanns bara potatismjöl att tillgå. Håhåjaja denna framtid, när ja va liten hade vi inga automobiler eller makapärer som man kan tala med någon långt borta i. *tar en djup klunk mjöd*

Glasögon

Alltså jag hatar, HATAR verkligen att ha glasögon (hatar är ett starkt ord yada yada watch me care) jag känner mig som en alldaglig, mindre intressant skolfröken från början av nittonhundratalet (inte för att jag hävdar mig vara en vansinnigt intressant och underskön person utan glasögon, men ni fattar, right?) Jag har verkligen gröna ögon ser jag, on another note. Var kom det ifrån, liksom? Den gröna färgn existerar ju inte, som ni kanske vet, det finns bara brunt och blått genetiskt anlag, det gröna är tydligen en mutation, en blandnin av olika nyanser av blått och brunt.

Så ja. Nu fick ni er en liten minilektion i genetik också. Jag lever opp till rollen som Fröken skola.

Rebel yell

Hey jag lever *vinkar* jag har inte gått å försvunnit på knivsöder eller så, calm down, ehuru på t-banan från medis till Slussen (ja det är väl ingen bit att gå men vadå det var minusgrader...) mitt i natten bevittnade jag och min kamrat något högst underligt. Plötsligt reste sig 2 killar i yngre tjugoårsåldern upp och började i tystnad, lugnt och metodiskt att slita ned reklamskyltar och affischer för att sedan ordentligt riva dem i små små bitar, varpå de proklamerade: "Ni ska inte titta på reklam. Det dödar själen. Reklam är makthavarnas boja." och ja ba: Om ni vill förändra samhället, på riktigt, kanske ni skulle satsa på något annat än att riva loss reklamaffischer. Just sayin´, känns inte som något Che Guevara hade ägnat sig åt, typ.

Adios amigos

I´m off to the south of Stockholm. jag har blivit en riktig söderböna på sistone. Nåväl.

Hallå där grabben, du vet jag ser dig när du försöker kika över kanten när jag provar BH i hytten, OK?

fläta

Om man inte har långt hår och vill ha det en dag - då skaffar man sig det. Simple as that.

aj minmage

http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m71736664.html

När man är väldigt trött då är saker inte bara roliga, de är hysteriskt roliga. Jag har skrattat åt den här trådstarten i säkert en kvart nu, komplett med andnöd, tårar och magkramp, särskilt åt: "Enligt honom är det helt normalt att det då sitter fast BAJSKORVAR i rövhåret som dimper ner på golvet och glöms bort. Jag sa att det är väl för fan inte normalt att det hänger stora bajskorvar i håret"

Kan. Inte. Sluta. Orkar. Inte. Mer. Hjälp.

Yeeeeaaah!

Vi tar väl en självupptagen selfie ovanpå detta va? Jaaaaaaah det gör vi *badar i ett kar av flytande egenkärlek* Närå. Eller? Typ. Ish. Äh.

ajv gått kåmpjuter pråbblems

Följden av tidigare beskrivna sockerbrist är att jag, när systemet självgott gör underliga mellanrumsrutor på flera sidor som inte går att få bort, utbrister: "Men din idiotiska dj*vel av holy f*ck!" för att sedan släppa ut en lång ändlös suck och bitskt konstatera: "Okej. Men om det är så du vill ha det så har du gett dig på helt fel person lilla gumman." varpå förvaltningschefen förbryllat tittar in i rummet "Oj, hej, eeeh... hej... jag har lite... datorproblem... förlåt jag ska vara tystare..."

Skit också.

Ahapp. Nu regnar det, lagom till joggen. Men ni vet ju; det finns inga dåliga klääääääädeeeeeer! *hämtar baseball-trät*

The sky was on fire outside my bedroom window this morning

relationsetiskt svammel

Alltså seriöst. Det här med att sätta upp regler för sin sambo och det särskilt när det gäller PORR *väser likt en vampyr som får vitlök i ögat* närå, skämt åsido; newsflash; praktiskt taget alla män kollar väl på porr ibland, right? Om inte alla så åtminstone 90 % av den könsmogna manliga befolkningen, eller hur? Jag har väl aldrig ÄLSKAT tanken på att mina pojkvänner kollat på porr men jag beslutade för länge sedan att inte lägga någon energi på det för hur man än vrider och vänder på det så är det bara en fantasi. Män är dessutom väldigt visuella varelser, de tänder mest på det de ser, det är ett veteskapligt faktum. Att en kille tittar på porr betyder per definition inte att han därför jämför sin tjej med kvinnorna i porrfilmen, det betyder inte att han inte tänder på sin tjej, det betyder inte att han tycker att hans tjej är oduglig och dålig i sängen, det betyder bara att han är en kille som tänder på den fantasi som en porrfilm kan erbjuda. Och vilka människor har inte fantasier? - räck upp en hand. Just det (Sedan finns det så klart moraliska aspekter rörande utnyttjande av kvinnor i dessa filmer och det är förkastligt och sådana filmer borde bannlysas, men det är en helt annan diskussion) jag har själv gjort mig skyldg till denna aktivitet i egenskap av tjej och det betydde inte att jag genast ville ha en 30 centimeter lång porrk*k annars fick det vara; tack och hej! Alltså om en kille skulle börja jämföra mig med tjejer porrfilmer och så vidare så skulle han ju ha väldiga problem annorstädes (läs i huvudet) om jag nu inte spände mig till en staty och blundande viskade "Fader vår" under varje samlag, då skulle jag kanske förstå om han bad mig slappna av lite grann och agera ett mellanting mellan det gudfruktiga och porrfilmen, om ni fattar. Äh. Snurrade jag in mig nu? Hur som; man kan inte förbjuda varandra saker så länge som dessa saker inte går ut över förhållandet som sådant, eller hindrar det vanliga livets och sexlivets gång, eller gör den andre riktigt illa känslomässigt eller fysiskt. Jag förstår att vissa blir väldigt illa berörda av sin killes porrtittande men det är återigen en fantasi, vad är då nästa steg? Ska man hindra varandra från att tänka på vissa saker också? Förbjuda sexdrömmar om natten? Jag vet inte, jag kanske är ovanligt liberal? Eller? Jag skulle reagera med irriterad bekymran om min kille förbjöd mig något, vad som helst, jag skulle bli ledsen för att han inte litade på mig, på att jag älskade honom, jag skulle känna mig kontrollerad och styrd och omyndigförklarad, jag kanske skulle sluta med det för att inte såra honom vidare men det skulle fortfarande gnaga som ett litet gruskorn bakom ögonlocket, inte det att jag inte fick titta på porr något mer, utan just det att han förbjudit mig något, som vore han min förälder, moralens väktare och den enväldige lagsättaren i förhållandet. Vi kan diskutera allt, tillsammans, visst, men vi kan aldrig förbjuda varandra, det är stor skillnad.

Eh... what? You crazy girl you

Måndag morgon. Har ingen lust. Sockerreserverna har sinat och kroppen börjar gnaga på fettet, detta gör kroppen SUR, ändå skall kroppen utföra 7 kilometers löpning till kvällen. Kroppen är arg. Kroppen vill ligga hemma på soffan och inmundiga socker, fett och salt, helst samtidigt, den vill ligga prick stilla och inta kolhydrater via porerna. Kroppen är en förbannad, slö latmask och den avskyr sinnet för att det tvingar den till att göra tvärtemot vad den vill, den skriker efter godsaker liksom ett förbannat barn invid lösgodiset men sinnet säger; "Nej, det är inte lördag idag" och kroppen ba: "Men ja VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIILL!!!!" och sparkar med benen och fäktar med armarna och sinnet suckar och förflyttar sig i tanken till en tyst avskild paradisplats sit inga skrik når "Kom nu, vi måste betala" säger det ansträngt milt och kroppen gastar: "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ JA VILL HA GOOOOODIS!!!" och sinnet försöker förhandla: "Om du kommer nu så kan du få en kaka när vi kommer hem men bara en" men kroppen går inte på sådana billiga knep "BUHUHUHUUUUUUUU NEEEEEEEEEEEEJ!!!" och sinnet börar bli aggiterad "Nu slutar du." och kroppen skriker; "Men jag känner mig YR och SVAG!!" sinnet biter ihop tänderna så hårt att de nästan pulveriseras: "Det bryr jag mig inte om. Nu går jag." och kroppen vrider sig som en arg orm och bankar febrilt med nävarna i ICA-golvet tills det märker att den inte får något gehör, då reser den sig upp, motvilligt och surt som någon på rökavvänjning som dessutom upptäcker att kaffet är slut, och följer efter sinnet med arga klampande steg.

I datorskärmens förrädiska ljus kan den ena illusionen avlösa den andra, igen och igen och igen, bara den mänskliga hjärnan har en sådan förmåga till självberägeri.

Reachin´ out to the underworld

Färdas omedebart tillbaka i tiden till silvertoppar, vita byxor, päroncider och epileptiskt blinkande strobeljus.

Lugn. Jag driver.

mörk

Jo. Exakt så trött är jag idag.

Lidande

Ehuru jag har fallenhet för att ta emot människor i kris men jag tror ändå att det måste vara påfrestande att arbeta på socialkontoret med daglig in-your-face-kontakt med mänskligt lidande, omman inte är psykopat och befriad från empati vill säga. Mötte just en kvinna på väg till soc, förmodligen missbruksenheten ty hon frågade mig osammanhängande om hon var på plan 3 när hon i själv verket var på plan 5, i handen höll hon en spypåse och hon verkade gråtfärdig och skakig.Det är inte lätt att vara människa ibland.

Svar.

Männskan har svarat mig nu, hen påstår att det inte alls var så som jag (och min chef) uppfattade saken. Ja ba: gäsp. Jaja. Visst. Säkert. Movin´on.

TREHUNDRA KALORIER...??!

Upptäcker i vredesmod att en dubbeldaim innehåller 300 fakkin kalorier *RASAR!* *KRÄNKT!*

Jo du förstår...

Att klockan 06:20 förklara skillnaden mellan frost och snö för en 5-åring kräver en smula tålamod.

Solen stiger utanför mitt sovrumsfönster

Soluppgång eller solnedgång? Brukar vara en sån där snabbfråga, jag svarar soluppgång. Det ligger någon slags magi i stunden mellan natten och dagen, en glimrande brytpunkt i skiftet då allting känns möjligt.

socker

Lunchjogg - check. Känner mig så här - check. Kroppen har förbränt sockerreserverna och jag är sur - check.

Rullande... medelbulle?

Vafan är ett "rullande medelvärde" *gråter blod* ???

Exempel på byråkratiska: "Åldersadekvat sammanhang". Eller varför inte: "Alla arbetsinsatser betraktas som arbetsinsatser i befintlig verksamhet", vad säger den meningen er?

Spela upptagen...

THE AWKWARDNESS... när männskan slog sig ned på fikat som enligt rutin hålls utanför mitt rum. Jag gick inte ut och fikade, feg som jag är (?), väntade med bävan i hjärtat (även fast det är männskan som övertrampat och inte jag) på att männskan skulle komma in till mig och säga något men det gjorde männskan inte. Hen gick efter en stund och hen har inte svarat på mitt mejl. Borde jag gå en kurs i konflikthantering...?

Say whaaaat?

Jag förmedlar härmed att jag emellanåt har svårt att förstå byråkratiska ehuru det är jag av alla som främst borde begripa det, men så är icke fallet.

Ser ut att bli en lunchjogg i dag. Yi... ppee... eller något.

Ja. Jag vill verkligen radera.

För övrigt rensar jag upp i bloggen och tar bort de överdrivet Norénska inläggen som egentligen inte var den riktiga jag, eller tja, vissa var det men de flesta var som sagt en poetisk tankefälla, eller snarare en djupsinnig tankefälla i skrift medan livet kuskade på som vanligt utanför cyberrymden, här inne triggade jag min inre Bergman till bristningsgränsen, så tröttsamt, så för varje fråga blogger ger mig "Vill du verkligen radera de valda inläggen" svarar jag med en lättad suck "Ja, det vill jag, verkligen" och trycker på knappen, nöjd med den nya, mer sanningsenliga balansen mellan verkligheten och cyberverkligheten, som egentligen är ett fast ändå inte, för är det något som stör mig så är det när jag inte är sanningsenlig. Nåväl. Yada yada et cetera.

Om ordet "hen"

Till en början tog det emot i minsta mikrob att använda ordet hen, jag använde det högst motvilligt, ungefärs lika motvilligt som man städar upp efter sitt barns kräksjuka; man vill inte göra det men det måste göras. Eh okej det där var en jäkligt skum liknelse, men ni fattar? Bra.

Jag "måste" väl inte använda ordet, jag menar inte så, det jag menar är att det är ytterst praktiskt när man inte vill röja någons identitet vilket kanske kan ske om man anger personens könstillhörighet, jag använde och använder det inte som någon slags kamp mot patriarkatet, den kampen för jag på andra sätt, eller kamp och kamp; jag strävar efter att föra ett humanisktiskt leverne utan påverkan av vad folk har mellan benen. Så.

Nåväl. Nu händer det sig så att jag börjar... gilla ordet *viskar*

Papper, någon?

Nu jävlar ska här kopieras!

Inser att jag tog i lite grann vid den senaste beställningen. Vi är bara 10 pers på enheten. Det där räcker väl cirkus ett år... ish.

what now?

Va é re här nurå?!? Ska man inte få åka hem från jobbet ens va?? Va??? För ni tror väl inte att pendeltågen kommer att gå som ett klockverk va? För då kan jag avslöja en sak: DET KOMMER DE INTE ATT GÖRA! *RASAR!*

Närå. Jag är cool med det. Det är mest bara en trött suck som undslipper min lekamen. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17827558.ab

Hen har fortfarande inte svarat mig... *målar upp katastrofscenarion i huvudet*

hobby

För övrigt roar jag mig med min favorithobby: att bita bort nagellack.

Damnit

Tror att jag skippar lunchjoggen i dag... :-/

blä

Dålig sömn. Iskallt regn. Tunga dagiskassar. Urspårat godståg på Stockholms södra. Miljoner människor som pressar sig in i vagnar där ingen plats finns. Good morning motherfucker! Liksom.

Jag är väldigt djupsinnig denna måndag märker jag. On another note; bip bippety boop bopp kvackelibrankelfnatt()eh?) Slut på meddelandet.

En gång avskuren

Nej förresten; en gång har den där självklarheten av att höra samman med någonting, med allting, slocknat. Det var när jag var sjuk. Det är den enda gången i mitt liv som jag har känt mig ensam, i hjärtat, i själen, i minsta atom, avskuren, bortkopplad. Och det var den mest fruktansvärda, skräckfyllda panikkänsla som man helt enkelt inte kan föreställa sig. Det var det djupaste mest totala tillstånd av absolut förtvivlan, hopplöshet och ensamhet som en människa kan nå, något som, om jag hade haft en fiende, inte hade önskat på den personen, den gastkramande svartheten, som av att tumla omkring i rymden och se jorden bli mindre och mindre och du är helt hjälplös och ingen eller inget kan komma till din räddning, du är, bokstavligen avskuren från allt liv och all delaktighet, den "känslan" önskar jag ingen. Det är snart sex år sedan men är det något jag är rädd för i livet så är det det tillståndet. Jag vill inte, jag hoppas inte, att jag kommer att behöva uppleva det igen. Ensamheten.

Det finns något i tystnaden

Såg en dokumentär om Apollo 11 som landade på månen och jag finner det svindlande att samtliga i besättningen blev religiösa, eller spirituella eller på annat sätt troende efter det. En av dem sa: "Jag tittade ut på jorden med en känsla av allomfattande vördnand och en total visshet om att jag hörde ihop med allting runt omkring mig, att alltet var en enhet och att det finns någonting, en tanke, bakom det, något som står över och bortom de religiösa dogmer som vi människor skapat", fantastiskt och det är så, precis så, jag känner. Jag är nog kanske rätt ovanlig men jag känner den känslan mer eller mindra varje dag, varje stund, utan att egentligen tänka på det särskilt mycket, den finns där liksom mina andetag, den där känslan av att höra ihop med någonting, med allting, det är därför som jag aldrig, inte ens i mina mest ledsna stunder, känner mig ensam. Ensam i avsaknad på annan mänsklig varelse förvisso men aldrig ensam i hjärtat. Visst är det mäkligt? Jag föddes så. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte hur det har lyckats stanna kvar i mig efter de trauman jag hittils varit med om under min livstid men det är fortfarande här, lika närvarande som någonsin förr. Missförstå mig nu inte och tro att jag gått med in någon sekt eller blivit Jehovas vittne eller så för så menar jag rakt inte, jag bekänner mig inte till någon religiös inriktning, jag är troende, på mitt eget vis och min tanke om det är precis så som astrounauternas på Apollo 11.

Fångarna på relationsfortet

Eftersom jag är en nörd vad det gäller beteendevetenskap etc. så läser jag ofta på olika diskussionsforum, de mest intressanta trådarna är då förstås (?) relationstrådarna och det jag slås av är hur väldigt väldigt många verkar hålla varandra fången, man kontrollerar varandra likt någon slags geshtapo (stavning?) man blir ursinnig när den ena parten gör någonting utan den andre och så vidare in absurdum och ja ba... ett förhållande går väl inte ut på att hålla varandra gisslan? If you love someone, set them free, ni vet, personen kommer att komma tillbaka och vara hos er om den verkligen vill det, frivilligt, annars är det väl ingen mening? Ja, det är otäckt, det är en risk men det finns inget annat sätt om man inte vill sätta upp en regelbok för den andre, ett förhållande är förvisso baserat på en ömsesidig grund med ömsesidiga grundramar, annars kvalar det inte in i den kategorin, det är inte det jag menar, det jag menar är att man kan inte äga någon annan, man kan inte kontrollera dess tankar, fantasier eller drömmar. Och det där med att man ska vara tillsammans fysiskt i samm rum hela tiden jämt och ständigt som siamesiska tvillingar... jag kan säga att det skulle göra mig GALEN, jag behöver min självvalda ensamhet ibland, jag behöver att bara vara med mig, andas, tänka, vandra, det betyder inte att jag inte älskar, det betyder bara att jag vill känna tystnaden en stund och vila i den, sen kommer jag tillbaka, jag lovar, men försök inte, snälla, att fängsla mig. Vadan detta nu då? Venne. Kom att tänka på det bara. Aproå needy-forumtrådar. Jag dömer ingen, som sagt, jag bara observerar, lurar i vassen med kalla fiskögon (eh?) äh, nu spårade det här ur. Bäst att dammsuga lite.

hey you pretty boy

Ja. Alltså. Stilla dig ömma flickhjärta! Men som Robbie Williams sjöng: "And all the best women are married All the handsome men are gay" Buhu *snorar i kudden* Närå.

Skönheten!

Crash and burn, my friend

Jo. Jag vet. Smörelismörbregott hej å hå men alltså, bortsett från det (och från att sångaren är GALET SNYGG, jo han är gay men yada yada) texten är så fin:

Let me be the one you call


If you jump I'll break your fall

Lift you up and fly away with you into the night

If you need to fall apart

I can mend a broken heart

If you need to crash then crash and burn

You're not alone

sovrumsfönster

Rosa. Är mitt sovrumsfönster. Jag är vanligtvis ingen rosaromantisk tjej, inget fel i det and so on and so forth, men här blev det så eftersom rosa + svart = sant. Ignorera den vissna växten.

Mother Russia

The Amazing race är i Moskva i detta avsnitt och förutom att jag har som dröm att delta i racet så har jag även en önskan att besöka Moskva. Det skulle vara intressant att uppleva en så pass annorlunda samhällskultur.

when you work as statlig tjänsteman

http://whenyouworkasastatligtjansteman.tumblr.com/post/62661991004/when-the-departement-presents-a-forslag-in-late

HAHAHAHAHAHA!

Så fruktansvärt dum...

...på den tiden. För blott ett- två år sedan. Har jag vuxit så mycket? Så fort? Ja. Det är ett privilegium jag har, förmågan att växa fort, snabbt, oåterkalleligt, det är min överlevnadsstrategi. Jag tog inte chanser som dinglade framför näsan på mig. Så inne i mitt eget ego. Vilse. Efterhandsljuset kan ge så mycket ånger. För allt jag trodde som inte var sant och tvärtom. Tiden går inte bakåt tyvärr, den är en ständigt framforsande flod och har man en gång missat att fatta tag i det där trästycket som sträcktes ut så kommer det aldrig igen. Det är livets sorg. Och lärdom.

Ska tydligen på bio på söder i morgon. Hepp hipp hoppetihopp. Först skolen I högtidligen besöken Högbergsbacken, detta lilla tillhåll högt ovan med utsikt mot sös, i trygg närhet.

Gamla pendeltåg

Tack du gamla pendeltågssortsfönster
För din spegelskarpa reflektion
I vilken man i blyg hemlighet
Kan glutta
På fagra medlemmar av det motsatta könet
Som sitter där och åker tåg
I lycklig ovetskap om min brinnande blick
Och min ogudfruktiga tanke
Om vad vi månne hitta på för ogudakigheter
I dagdrömmen i det spegelblanka fönstret
Sedan kliver jag av
I någon slags walk of shame
Och lämnar dig att tuffa vidare i natten
I ständig jakt efter nästa signalfel

Redemption of the banana

Alltså... Inte för att jag på något vis vill döma mig själv (?) men när jag är inne på min förra blogg och läser så känner jag en liten besvikelse. Besvikelse inför mig själv. Varför, frågar jag mig, v a r f ö r envisades jag med att agera Noréns lillasyster? Idel tandagnisslan och klagolåt, liksom fast i ett allvarets kvicksand? Varför då? Jag är förvisso en människa av många dimensioner men min förra blogg får mig att framstå som om det var allt jag var. Det är ack så fel, goa sökrobotar, jag känner sorg i mitt lilla kvinnohjärta när jag tänker på att ni digitala mekanismer har fått helt, eller delvis, fel uppfattning om mig. Nåväl. Jag kan inte göra någonting åt det nu, således måste jag konkret acceptera det som ett faktum (lägg ned byråkratiskan nurå!) och fortsätta på livets, om än skakiga och gropiga, väg, bort mot den där mystiska horisonten som kallas framtiden och vara den jag är. Just my crazy kookoo old self. Änd ajj lajk itt dät vej. Bananen i pyjamas hälsar er.

I HM´s speglar är man alltid smal.

Hittade inte bara ett "benjamin" utan även denna klänning med stjärnor på samt en vit halsduk med glitter i. Känner ni nu hur modebloggsauran börjar omge mig och den här bloggen? Snart kommer det uppdateringar med bilder på latte och små små små hundar iklädda koftor inuti min jätte- jättestora Louis Vuitton (stavning) väska. Sedan kommer silikonimplantaten och barnmatsdieten och löshåret och hängandet på Stureplan.

Närå.

Lugn. Det kommer aldrig att ske. Jag ser inget fel i det dock så länge som man mår bra och inte göra sig själv eller andra illa, det är inte därför jag "hånar" eller kåseriar är väl snarare rätt ord (nej det är inget riktigt ord jag vet men ni fattar) jag gör det för att jag finner det ytterst fascinerande som mänskligt beteende betraktat. Kunde jag skulle jag göra en studie i fenomenet.

Benjamin?

Näääh. Nu går jag och köper ett diadem till manen som går under namnet "mitt hår", när jag var en så där 4-5 år envisades jag med att det visst inte hette "diadem" nej, det hette "benjamin", denna fasta övertygelse förbryllar mig fortfarande, benjamin, liksom, jag antar att jag var strange redan då, born and raised. Simma lugnt ungar. Och ha en fin-fin fredagskväll. Puss.

Dialog utanför kopieringsrummet 14:36

Han: Jag är tillbaka. Har du saknat mig?
Jag: Oändligt.
Han: Svårt?
Jag: Svårt.
Han: Ska vi fika?
Jag: OK.

O lordy lord

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/oj-vilken-vecka/article24180.ab#xtor=AD-500-[e24]-[]-[Textlank]-[aftonbladet]-[]-[]

Jag behöver bara ta på mig min "Bridget-jones-trosa", den har exakt samma effekt som den där.

OBEHÖRIG...? *snyft*

Gick in på antagning.se och såg "OBEHÖRIG OBEHÖRIG OBEHÖRIG" i skrikande illrött *iskall hand om hjärtat* sedan såg jag att orsaken till att det står så är att jag inte har skickat in mina betyg och att sista kompletteringsdag är den 2 december... phew!

On antoher note II

Gmail. Det är ju en ganska opålitlig mejl. Folks meddelanden kan fastna i papperskorgen eller i "socialt" eller vad det heter utan att ens ha passerat inkorgen så att man utan att veta att man ens har fått det har raderat det och när man väl har raderat det så går det tydligen inte att återskapa det. Således kan man aldrig vara riktigt säker på tjänsten och att mejl når fram öht. Dumt.

Det enda rätta

Jag finner det lustigt att man kan bli så övertygad om att ens egen sanning är den enda rätta att man ställer sig på stationer och vädjande sträcker fram informationsblad om denna, enda, sanning. Jag talar om Jehovas vittnen, alltså. Jag har svårt att föreställa mig att det finns vuxna människor som inte känner att det inte finns någon absolut sanning, som inte tror att sanningen är individuell men att den är lika sann ändå, liksom olika floder tar sig olika vägar, de leds ändå till slut till samma källa, de tog bara olika rutter och olika uttryckssätt. Märkligt. Nåväl. Goder morgon. En liten filosofisk utläggning så här på morgontimmen.

Inga kompromisser

Mannen i reklamen för "Elitsinglar" säger: ""...här kan jag hitta den rätta, utan att kompromissa" å ja ba: va? En relation går väl väldigt mycket ut på att just kompromissa, eller? Menar han att han inte vill kompromissa i fråga om dejter; absolut inga vindögda, lågutbildade troll? Bara perfekta, välstrukna, välartikulerade skyltdockor? Eller menar han att han inte vill kompromissa med dåliga matchmaking-sajter? Ajj döunt gett itt

bränna

Löptur - check. Ja. Jag har rynkor, jag är 34 going on 35, get used to it.

Kriterierna för att kvala in till Paradise hotel.

Det skulle vara ytterst intressant att få läsa kriterierna till att bli utvald deltagare för Paradise hotel: "Du ska vara mellan 18 och 23 år, ha silikonbröst och silikonläppar, vara extremt osäker på dig själv och i galet behov av bekräftelse. Du ska gilla att supa dig redlös och ha ohämmat sex framför kameror. Du ska ha låg intelligenskvot och ingen självrespekt. Du ska vilja bli "glamourmodell" och din högsta önskan ska vara att bli den nya Kissie" " Eller för den manlige deltagaren: "Du ska vara en schysst snubbe mellan 18 och 23 år. Du ska vara välpumpad och äga minst 40 par vita, tighta t:shirts. Du ska ha fluffig frisyr cementerad av hårgelé. Du ska tro att lakrits görs av ormblod. Du ska älska "Vi är pojkarna som busar". Du ska ha som hobby att lägra "heta brudar" och din framtidsdröm ska vara att "jobba inom media". Du ska leva för att dricka Jägermeister med poolarna och parta på Kos." Cynisk? Moi? Jag tycker, egentligen, mest synd om dessa paradise hotel-deltagare, ty de vet uppenbarligen inte sitt eget bästa, kanske bryr de sig inte om sitt eget bästa, jag dömer inte jag konstaterar bara i stillhet att det hela bara är så oerhört DUMT: Tack för mig.

Det där kunde missförstås.

Jag: Vänta, ska du på lunch?
Han: (stannar) Ja?
Jag: Får jag följa med?
Han: Men... du skulle ju vara otrogen? Jag: Det ska jag men inte på lunchen.
Han: Kom!

Otrogen, alltså som i att jag ska hoppa in och hjälpa en annan enhet, inte som i att jag ska... ni vet, inte för att jag är i ett förhållande men ändå, bara så ni inte får för er något.

lOvE

Apropå det jag skrev om tidigare i dag. Precis så. Det bara är så. Ett enkelt konstaterande.

Såna här historier gör mig lycklig. Jag upplevde en sådan historia på nära håll en gång, det var min kära mor det hände. Hon hade varit ensamstående i över 25 år, de senaste åren med en sjuk hemmaboende son, hoppet var liksom ute för henne, verkligen ute, tanken på kärlek för henne existerade inte varken hos henne eller hos oss runt omkring. År 1995, om jag inte minns fel, blev hon bjuden på en klassåterträff, där träffade hon bland annat en manlig klasskamrat som hon hade haft ett gott öga till för så länge sedan, han var fortfarande stilig men ingenting hände.

År 2006 satt hon i köket och telefonen ringde. Det var han. Han hade inte glömt henne efter alla dessa år, trots att de aldrig hade pratat mer än några få meningar med varandra, om ens det, trots att de aldrig hade haft kontakt genom åren överhuvudtaget, trots den enorma mängd vatten som passerat under broarna. Han frågade om hon ville ses. Det ville hon. De har inte vikt från varandras sida sedan dess.

Snart firar de 8 år tillsammans.

De är av samma skrot och korn...

...de där männskerna som håller fast hissdörren på väg ut i samtal med en kollega som befinner sig inuti hissen tillsammans med oss andra och vi ba: släpp för fan hissdörren och ha ert samtal annorstädes!!

Hygien... tekniker

Känner mig alltid skamsen inför städarskor/are, eller... det tar emot att skriva det såsom det tar emot att dra ut en visdomstand: hygientekniker (don´t get me started on that!)... därför att de är 99 gånger av 100 invandrade och jag tänker varje gång att hen kanske är hjärnkirurg eller kärnfysiker eller civilingejör och här går de och harvar och tvingas städa upp efter mig, typ, bara för att man i svedala måste ha genomgått en svensk utbildning, man har inte någon form av system för att testa dessa personer grundligt för att sedan sätta dem i arbete där de egentligen hör hemma och behövs, nej, nej, nej de måste gå 8 år på högskolan - IGEN, ja de kommer förresten inte in på högskolan troligtvis ty de måste plugga upp allting från grunden, lägg även till att de är just invandrade och den svenska smygrasismen är alive and kickin´ och de slutar som bittra busschaufförer som svänger så hårt i kurvorna att man likt en astronaut i träningscentrifugen får ansiktet utsmetat längs kinden i en bisarr men ofrånkomlig grimas.

Krejsi

SOm präster sjunger när de mässar "in nomini Christi aaaameeeeen" helt plötsligt, apropå absolut ingenting, till datorn: "och vart hittar jag deeeEEEEEN?". Ja. Jag är knäpp. På riktigt. Men jag gillar det så.

Lyckan!! När jag smidigt lyckas skapa ett nyhetsbrev i InDesign utan att bruka grova svordomar! Känner mig som ett geni!

Plötsligt händer det.

Hittade den här under mitt skrivbord. Bör jag hysa rädsla för ett kommande brak?

Ibland önskar jag att jag kunde lura min hjärna, när sanningen lyser som ett irriterande lysrör hur hårt man än sluter ögonen

There´s no way to fool you, is there?

phew

No worries, jag hittade jobbtelefonen. Weeee.

Det var riktigt tidigt det grabben

Min kollegas uppfattning om att "gå hem lite tidigare"; en minut i fem. Hå, hå, ja, ja.

Idkar syndig okoncentration i dag.

velarnas velare

Ja. Jag är en absurt velig männska. Det vet ni. Fast grejen med mig är att när jag velar, det är då jag till slut kommer att komma fram till att det inte är rätt. Som när jag hade i sinnet att byta lägenhet till den lilla tvåan ´´a 42 kvm: tanken var mycket god och genomtänkt, velandet visade dock att det inte kändes RÄTT innerst inne bortom resonerandet, alltså som när jag fick den lägenhet som jag bor i nu, det var inget att orda om, det var YES!!! direkt.

Meeeeeen! SLARVER!!

Maddaf... Tror jag har gjort det igen... jag kan inte hitta min jobbtelefon. Jag är helt 100 på att jag tog med den i morse, kan den ha ramlat ur min ficka när brandlarmet gick? Jag är sk. "utrymningsledare" för min enhet, kanske ramlade den ur fickan när jag tog på mig den illgula ledarvästen?
IT-enheten måste tro att jag satt i spel att "ha bort" telefoner. Bajskorv.

Jag fick ont i magen av lunchcurryn. Slut på meddelandet.

skönhet

Chefen på den avdelning där jag hoppade in och hjälpte till är så väldigt... vacker. Jättevacker. Jag blir alldeles blyg. Det är en kvinna alltså, inte för att en man inte kan vara vacker förstås, ni fattar.

Åååå nej! *sliter fram krucifixet och vigvattnet, vik hädan!!*

Anton kräktes tydligen i går och nu sitter jag haär med varenda muskel på spänn och KÄNNER EFTER och jag kan inte avgöra om jag är hungrig eller illamående *skräckslagen* den konstiga magsäckskänslan kan dock komma sig av de 40 vitpepparkorn jag svalde igår (gammal huskur mot magsjuka som antagligen inte fungerar överhuvudtaget men placeboeffekten och yada yada)

http://whenyouworkatlandstinget.tumblr.com/post/66001835628/when-you-have-to-hjalpa-a-kraksjuk-patient

Hhahahaha!

Do´h!

Med jämna mellanrum stönar jag högt, som om jag hade en riktigt, riktigt dum människa på besök i mitt rum, så är nu nästan inte fallet; jag arbetar i ett program kallat "InDesign" vilket bland annat nöjt och belåtet vägrar att ta bort ett tjockt gult streck samt piper överlägset och kaxigt när jag försöker att få bort en ruta som jag inte har bett om men som InDesign ändå har bestämt att jag ska ha.

En jätte åker hiss

Känner mig som Gulliver på besök i lilleputtarnas land när jag, 172 i strumplästen, 177 i stövlar står i en hiss full med kvinnor á 160 centimeter över havsytan.

¨

Jag blir verkligen AGGRO när sockerreserverna bränns GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!! Det fina med en barnfri vecka är då att jag verkligen kan få vara sur och otrevlig ifred utan att behöva bita ihop och le och prata med mild röst för det är ju inte hans fel att jag blir aggressiv av att bränna fett.

Humorn!! *torkar skratt-tårarna*

http://whenyouworkatlandstinget.tumblr.com/

Family Guy: "Well what does Sigmund fraud think it is?" Sigmund fraud, hehe Family guy...

En stilla eftermiddag i början av november 2013

Anton och hans kompis spelar minions på paddan.

Check!

Det gick smidigt ändå. Inte så mycket föräldrasnack. Vilka fantastiska fritidsledare dock; I´m very impressed! Att få 20  st. 5-6-åringar att sitta stilla, lyssna och följa instruktioner är inte en lätt uppgift.

Den långa i svart är min. Fötterna i rosa är inte mina, de tillhör hans kompis mamma.

Föräldraprat

Missförstå... gärna...? Men jag gillar inte att småprata med andra föräldrar så som jag måste göra om en stund på fotbollsträningen, jag är inte... föräldraaktig på samma sätt som andra föräldrar är, om ni förstår vad jag menar? Jag är annorlunda och jag gillar det så, det är inte det, det är det att jag känner mig ansträngd när jag förväntas språka föräldraspråk och antingen inte levererar eller levererar men känner mig falsk och opersonlig. Jo ja jo jag vet att jag inte behöver vara äkta varenda sekund men det är så jag är; jag föredrar att vara äkte, eller känna mig äkta snarare och därför gnisslar jag mina psykologiska tänder när jag måste anpassa mig till formen, för det måste man emellanåt om man inte vill bli helt och hållet utanför olika sammanhang som man av olika orsaker måste ingå i, så fungerar ju livet, bit ihop och svälj (eh...?) liksom, men jag gillart inte. Nej. Det gör jag int´.

Känn begeistringen då ni bevittnar födelsen av den nya Messi (stavning?)

Inleder karriär som "soccer-mom". Förväntar mig ett hus i Toscana lagom till pensionen efter hans succé i Champinos league. No pressure.

tröttheten

Jag vill inte halka in i den där hemska tröttheten igen, den som jag kände mer eller mindre konstant under 2011-12 när jag bytte jobb. Det var en kombination av osunt leverne, negativitet och en energisugande, elak rumskollega, det spelar egentligen ingen roll vad det berodde på, det som spelar roll är att jag inte blir så trött igen för det förtar precis all glädje och jag vill definitivt inte ha det så.

Hund?!

Sakrilegium! Anton kallar Chewbacca för "den där hunden"!

:

eh, jess ajm krejsi

Jag har aldrig haft en hund men jag vill mer och mer ha en, dels för att jag tänker mig att det är en fantastisk vänskap, dels för att det skulle vara tryggt för mig att ha en stor hund som sällskap i vintermörkret, när jag löptränar bland annat. Ah. Det är nästan omöjligt tyvärr ty skulle jag skaffa en så skulle den behöva vara ensam hemma 9-10 timmar per dag och det går inte. Tänk vad bra det vore om jag kunde låna någons hund när jag ska ut, en stor grand danois eller schäfer eller annan ras som ter sig beskyddande, en liten östermalmsråtta inger ingen respekt, liksom, den sparkar man ju bara ihjäl i rena förskräckelsen menar jag, i tron att det är just en råtta - Dö! DÖ! Oj!! FÖRLÅT!! Var det din HUND??? Neeeeej...! Jag... Förlåt...! Jag trodde att det var en råtta!! Gråt inte, nej, jag... förlåt... jag ringer ambulansen...! Jag betalar för en ny... förlåt förlåt!!

Fast i evig barndom

Hur gammal Amy Diamond än blir så blir hon aldrig äldre än 13 år. Hon kanske är en vampyr som den där flickan i filmen Interview with a vampire med Brad Pitt och Tom Cruise ni vet; hon som blev biten av Brad Pitts karaktär när hennes föräldrar hade dött i pesten och på så vis blev hon dömd till en evig barndom?

Ljus i mörkret

Det var vackert vid Eds kyrka i går kväll.

Ett ljus för varje älskade, en hälsning till de som nu dväljs på en annan plats. De tittar ned och ler.

Jag kan inte tro något annat.

Varje litet ljus är en hälsning. Ett varmt leende från länge sedan.

Sedan lyfter ljusen, upp dit, till de hjärtan där de hör hemma.

:-(

Jag vill inte vara trött och sur och irriterad, jag vill vara GLAD! Jag hatar att vara på dåligt humör men det blir lätt så när man har kommit igång på riktigt med träningen och kroppen förbränner sockerreserver så att det sjunger i venerna. SUR SOM EN CITRON. Bajs.

Oh what issues

Dagens i-landsproblem; vart har jag lagt mitt löshår??