Sitter med en grupp och fikar. De diskuterar artikeln i tidningen om att en mamma har fått bidrag från kommunen för att hon inte orkar skjutsa sin son till fotbollsträningen. Min mening i det hela är att det antagligen utbetalas via soc och att annan problematik ligger bakom beslutet, de flesta håller med mig förutom en.
Diskussionen drar vidare och snårar in på barns träning och hur kostsamt det är och hur jobbigt det kan vara att skjutsa dem till olika träningar varpå en kollega (för vilken jag berättat om min dystra uppväxt när hon frågade och som, ironiskt nog, är gift med en mångmiljonär) frågar mig:
- Du då Anna, vad gick du på för träningar när du var liten? (som om det vore en självklarhet)
Jag satt i mina egna tankar och tittar yrvaket upp på henne som om jag inte förstod frågan:
- Inga.
- Dina brorsor då?
- Nej.
Tystnad i gruppen.
- Ingen av oss gick på träningar.Vi var väldigt fattiga så vi hade inte råd med sånt, förklarar jag sakligt.
Medkänsla i deras ansikten men jag vill inte ha den, det besvärar mig. Jag skulle kunna göra det lätt för mig och dra en vit lögn för att passa in och slippa medömkan men det gör jag inte för det går emot mina värderingar och mitt sätt att vara, detta är min historia, min sanning, och jag varken skäms för det eller tycker synd om mig själv för det och varför jag skulle dölja det när det är en del av det som är jag, nej sådant vill jag inte kännas vid.