"Jamen det visste du ju att du bara skulle få ha barnet varannan vecka" och: Ja, det visste jag, men jag visste ingenting om saknaden och ensamheten för det går inte att föreställa sig det förrän man faktiskt upplever det. Det är lite som att försöka föreställa sig hur svårt det skulle vara att inte ha några armar; visst inser man det komplicerade i det och de problem man skulle ställas inför men man kan aldrig
känna det och verkligen
förstå vad det innebär förrän man på riktigt inte ha några armar längre. Förstår ni mitt resonemang?