Jag gav min son ett sånt där "Lance Armstrong"-armband i gummi ni vet fast det här är ljusblått och så står det "Hillrunner" på det, från Midnattsloppet och när jag skulle hjälpa honom att ta av sig jackan så sa han "Vänta" och så försökte han vika ihop gummibandet så att det liknade ett kors och då fläktade en sotsvart kråkvinge till minne hastigt förbi mitt medvetande.
När jag själv var en liten flicka, cirka sju år, och det var mitt i natten, kanske klockan 02 eller 03 en vardagsnatt och vi, min mamma och jag, satt nere i vardagsrummet med honom.
Han hade en fyllepsykos och hade gått från sin lägenhet några kvarter bort hem till oss mitt i natten och bankat på fönsterrutorna för att bli insläppt (att min mamma släppte in honom i stället för att ringa polisen det förstår jag än idag inte, kanske var hon för rädd) och han höll hov i vardagsrummet i skrämmande och vansinnigt ursinne och hot om våld och död.
Jag satt hopkrupen till en hård boll i soffhörnet med blicken fast ned i knät för jag var så skräckslagen att jag inte ens kunde titta på honom och hans stirrande galna Hitlerögon och i händerna hade jag en bred gummisnodd, ungefär som min sons blå Hillrunner-band och den formade om och om och om igen till ett kors och varje gång som den blev till ett kors bad jag i mitt barnahuvud en bön till en gud som inte verkade lyssna om nåd, om att han inte skulle slå ihjäl oss, om att han skulle gå hem, att han skulle lämna oss ifred.
Tänk vad vikandet av ett gummiband kan ta en tillbaka i tiden på ett ögonblick.