Som om en 150-kiloskoloss plötsligt bestämt sig för att sitta på ens bröstkorg. Lungorna ihoppressade till två små russin och luftvägarna de smalaste små sugrör man kan tänka sig genom vilka man alltmer desperat för varje sekund försöker suga i sig syre. Sedan verkligheten som vänds ut och in till ett skräckinjagande negativ, ljuset blir till sot och en osynlig gevärspipa trycker hotande mot tinningen, allt är plötsligt en vaken mardröm och man själv är en urkramad trasa av pur och ögonrullande panik, ett hjälplöst offer för en iskall järnnäve runt mellangärdet eller kanske en vild och psykotisk inre varelse som plötsligt och ytterst våldsamt beslutat sig för att klösa sig hela vägen ur ens inre organ. Klaustrofbi i sin egen kropp. Hela livets sanning kristallklar framför ens ögon: det finns ingen räddning. Inget hopp. Allt är en lögn. Allt.
Inte för att jag känner så just nu, det var väldigt länge sedan, tack gode barmhärtige någon, just remembering, you know.