Det hjärskärande är att jag vet att M är den av mina föräldrar som verkligen, alltså verkligen skulle förstå mig, förstå min humor, mina tankar, mitt intellekt och kunna kommentera det, relatera till det, diskutera, reflektera men: det kommer aldrig att ske.
Hur som helst. M han skulle aldrig nära ett sådant intresse för mig ty han ser mig som underlägsen i och med att jag för det första är kvinna, för det andra hans barn, alltså kan vi aldrig vara på samma nivå i hans värld för i hans värld är han den strålande och allvetande fadern som man ska se upp till och ära och aldrig ifrågasätta, man kommer inte närmre än så. De han anser vara värdiga en jämlik diskussion är uteslutande rikskändisar med magisterexamen i teologi och filosofi. Alla andra är av sekundär natur för honom, ungefär så som vi ser chimpanserna på Skansen, så ser han oss, mig. En roande varelse i sitt försök att föra ett intelligent samtal med den stora fadren genom att banka en banan mot glaset i hägnet.
Jag förstår allt detta. Han kommer aldrig att förstå det. Det är väldigt ensamt.