Jag har ett annat problem och det är att jag inte kan hålla starka känslor inom mig och jag kan definitivt inte dölja dem, jag är inkapabel till "pokerface", alla mina känslor syns klart likt en lysande stoppskylt i mitt ansikte trots att jag försöker dölja det.
Idag exempelvis blev jag väldigt ledsen och arg men mest ledsen, för att min mamma... jag orkar inte dra det men hur som helst; jag blev ledsen och hela vägen genom centrum kände jag ett trängande behov av att gråta på plats eller akut åka hem för att gråta och hur jag än knep ihop så trillade en och annan tår ändå ur mina ögon och mitt ansikte såg så ledset ut så att folk tittade till och antagligen undrade över mitt plågade anlete.
Det har alltid varit så med mig (förutom när jag var sjuk) att jag inte kunnat hålla inne eller dölja mina känslor, jag var och är, ofrivilligt egentligen, en öppen bok och detta var någonting bra för det betydde att jag inte gick omkring och höll allt inom mig, jag tryckte inte ned det där det kunde skava och förstöra utan det kom ut på en gång och sedan var det över.
Nu när jag antar att jag förmodligen är frisk eller näst intill verkar det vara likadant med mig ty i min depression gick jag inte omkring och grät i centrum, jag var som en kall och avstängd, negativ robot, jag hade inga känslor utom negativa och jag grät bara i ensamhet, depressionen fungerade som den där nedtryckande kraften som pressade ned känslorna i halsen och lät dem slita sönder mig och mitt ansikte var en konstant mask av elakt missnöje.