Jag har nu haft samtal med min nya chef. Jag tror att jag kan komma att få en intressant, utvecklande och stimulerande framtid här. För tydligen är det det jag har; en framtid alltså.
"Jobbigt" bara att chefen är så extremt snabbtänkt, säker och intelligent att det får mig att känna mig som ett tioårigt och väldigt osäkert, stammande barn. Fast det är ju inte chefens fel menar jag, det handlar ju om min egen inneboende osäkerhet och dåliga självkänsla, som fortfarande är under arbete och det tror jag att den/det kommer att vara under resten av livet i olika stadier och så tror jag att det är, att det måste vara, för alla, annars kan man aldrig någonsin växa om man anser sig vara helt klar och färdig. och om vi nu skulle födas helt klara och färdiga; vad vore då poängen med att vi är här? Om vi redan är kompletta varelser menar jag?
Jag tror med det sagt alltså på en definitiv mening med livet, jag tror att livet är en utbildningsarena som innefattar alla aspekter av varandet och som spänner från förskoleklass till magisterexamen. Livet är en skola. Vem som har satt oss i denna skola och hur den skapats är mindre viktigt och jag tror inte att det är meningen att vi ska veta det heller medan vi är här för då förloras meningen med och lärandet i denna skola. Jag tror dessutom att man går flera klasser i skolan och att man ibland till och med måste gå om en klass (reinkarnation/karma).
Jomen jag är troende men inte i någon frikyrklig, halleluja-mening.
och hur kom jag in på detta delikata ämne då?