Förr i världen då jag ännu var fången lät jag mig snärjas i pikkrig; om någon pikade mig tänkte jag ut ett sätt att pika tillbaka och så var den bittra fighten igång, ty jag måste vinna (vilket jag sällan gjorde). Följden blev bara bitterhet, elak sarkasm, ilska, hat, självhat och allmänt missnöje. Och vilken tid som gick åt! Vilket slöseri!
Jag tänker idag: "Jaha du, pika på du", rycker på axlarna och går vidare, det skulle aldrig falla mig in att sjunka till personens nivå och låta mig provoceras av dess småaktighet (för då vore jag ju lika småaktig själv), låt dem hållas jag vill inte vara med!
Denna approach provocerar i sin tur dem, ty deras mål är ju att nå målet, så att säga, att piken ska träffa rätt, att de ska få rätt, få vedergällning, få framföra sin bitterhet inlindad i lite bomull och när piken inte får önskad effekt ilsknar de till eftersom de då måste jobba ännu hårdare för att piken ska träffa mitt i prick och min "nonchalans" är som ett rött skynke framför deras ögon och de inser någonstans i sitt undermedvetna att de är fega som inte vågar säga saker rakt ut i ärlighet och att se en sådan svag sida hos sig själv ja, det får inte ske, därav pikar de än mer. Pik-pik-pik-pik!