Om man bejakar sin egen utveckling genom livet så kan det vara mycket intressant att se någon på svt Godmorgon, eller vad det heter, som man har träffat på en fest, som man inte känner men som på festen av oklara anledningar gav en nästan hatiska blickar, som är jättevacker och väldigt intelligent och tänka: "Wow vilket skarpsinne! Hon är smartare än mig" och sedan "men jag bryr mig inte, ära och heder åt henne", så... väldigt befriande i stället för att leva i bitterhet, osäker och hotad av sin egen självpålagda underlägsenhet för jag menar: jaha, det kommer alltid finnas någon som är vackrare och smartare än mig och dessutom skiftar detta rigoröst i betraktarens öga och är ingen absolut sanning.
Men när jag var yngre misslyckades jag med att inse detta. Jag skulle bara ha vetat vilket enormt slöseri med energi och tid jag ägnade mig åt. Det är bland annat därför som jag inte saknar min tonårs- eller 20+ - tid.