Det är alltid lika spännande när jag ser ett oläst mejl från min "pappa" (eller vi kan väl kalla honom för M tycker jag) för man vet aldrig om det kommer att vara normalt eller en psykosliknande tirad av anklagelser och hot och förnedring. Den här gången var det normalt. Det känns alltid lika konstigt dock och jag har svårt att förhålla mig till det, jag inser ju att det inte finns någon poäng i att älta och anklaga för det har jag redan gjort och han förstår det inte och det leder bara till en enda smutsig röra. Och nej; han kommer aldrig att förstå, han är helt enkelt inkapabel till det och jag vet inte om det beror på ett faktistk fel i hjärnan eller på psykologiska mekanismer. Hur som helst så spelar det ingen roll vad det beror på, det bara är så det är ingen ursäkt men det kan vara en förklaring.
Vi kommer aldrig att vara far-dotter och har så aldrig varit sedan 1984 då han övergav mig. Våra mejl är opersonliga och utan känsla, som två avlägsna släktingar som utväxlar artigheter till tvång av blodsband, som när man på en släktjulafton träffar sin farbror Lennart som bor i Överkalix och som man bara pratar med vart femte år på släkttillställningar och man har det där stela, artiga men under ytan helt ointresserade samtalet med, ni vet? Så är det. Fast han gillar att leka omtänksam pappa i mejlen för det lindrar kanske någon skuldkänsla i honom eller nej förresten, skuld lider han inte av, jag tror att det snarare är så att han faktiskt tror på riktigt att han är en pappa, att han har gjort och gör allt som en pappa ska göra.