Såg nyss en dokumentär på Kunskapskanalen om en holländsk tjej på 35 år som hade problem med att finna en kille, hon ville så gärna ha barn och hon valde att genomgå en omfattande hormonbehandling och sedan ta ut 20 ägg och frysa ned dem så att hon skulle kunna skaffa barn i framtiden även som infertil, om hon sent i livet skulle träffa den rätte eller om hon inte skulle träffa den rätte, så skulle hon i vilket fall ha äggen kvar och möjligheten att kunna skaffa ett barn.
Och jag tänkte; what am I bitching about? Jag har mitt på det torra för jag har redan ett barn och jag är blott 33 år, snygg, intelligent och själfull, jag har smarta planer inför framtiden och finner jag inte min imaginära partner inom en viss tidsspann (max 38 år) så är jag helt och fullt beredd på att åka till Danmark för att skaffa det jag vill ha. Jag är som bekant mycket självständig och van vid att skaffa det jag vill ha helt på egen hand.
Jag vet att man inte "får" säga att man tycker att man är snygg, intellligent och själfull men jag väljer sedan en tid tillbaka att skita i det för det är så djävla dumt och vi svenskar borde kasta jantelagen direkt åt helvete för det slog mig plötsligt en dag när min son kom fram till mig med ett leende ansikte och sa ödmjukt men fullkomligt ärligt: "Mamma, vet du vad jag är bäst på? Att spela fotboll." och jag tänkte att vad fan händer med den där ödmjuka sanningen inför oss själva som vi alla innehar som barn? Vart försvinner den och framförallt; varför? Varför förlorar vi i vuxen ålder förmågan att säga: "Vet du vad jag är bäst på?" och verkligen känna och tycka så?
Det handlar inte om att trycka ned andra eller att vara nonchalant och egofixerad, det handlar om att i ödmjukhet inse sin egen begåvning och unika plats och talang i världen.
Nu snöade jag iväg men ni fattar väl vad jag menar va?