Jag har inte så många livsmål mer än att försöka att i alla situationer vara en så sann och ärlig människa som möjligt både mot mig själv och mot andra, att vara rättvis och medmänsklig, det är liksom inborrat i min person detta rättspatos, något som min mamma och andra förebilder i min barndom murade in i den grund på vilken jag vilar och det är därför som jag absolut inte kan förstå personer, vuxna personer, som smörar.
Jag inser ju givetvis att de gör det för att de är osäkra och rädda för att hamna i onåd, hamna utanför hamna where ever där de inte blir sedda eller omtyckta, det jag däremot misslyckas med att inse är hur vissa av dem kan smöra så till den milda grad att de förnedrar sig själva.
Jag har mött en person som smörade sig till förintelsens gräns inför de kolleger som hon ansåg tillhörde eliten, den inofficiella ledargruppen, hon smörade trots att de var direkt elaka mot henne och fick henne att gråta, hon smörade så uppenbart och helt utan stolthet att vi som förstod rodnade, bokstavligen, när vi hörde det, det var genant och jag vred mig i obehag uti minsta cell.
Det underliga var också att jag var en av dem som visat henne riktig vänlighet, jag hade till och med försvarat henne inför den elitgrupp hon ville tillhöra när de talade illa om henne men detta till trots vände hon sig emot... mig. Jag var tydligen "Burdus" och "dominant" och "nonchalant".
Jag fattade verkligen ingenting och gör det heller inte idag hur en vuxen människa kan vara så till den milda grad ängslig och konstig, rent utsagt.
Det skulle aldrig falla mig in att smöra, det går helt emot allting som jag är och står för och jag förväntar mig inte att någon förväntar sig att jag ska smöra för dem. Detta gör ju givetvis att jag ibland hamnar helt utanför eftersom det tydligen är kutym bland många vuxna att just smöra för elitgrupper och chefer. Det gör ont att hamna utanför men jag kan inte leva med att ha smörat, jag behandlar alla människor lika oavsett kön eller position, med respekt och medmänsklighet eftersom alla är lika mycket värda i mina ögon. Något annat är otänkbart.
Ändå blir jag lika chockad varje gång det sker, senast en medarbetare på 50+ som smörade järnet för den nya chefen. Jag rodnar.