75 mg. sertralin. Ytterligare ett snäpp nedåt. Känner mig precis som vanligt. Kanske till och med bättre än vanligt. Man ska inte äta antibiotika om man inte behöver, liksom. Känner mig inte rädd för att försöka längre, ens en gång, går det så går det och då är det jättebra, går det inte så går det inte och det är helt OK.
För vissa saker kan man inte rå för, trots att det ingick i ens "uppfostran" så kan man inte välja bort erfarenheter av våld, dödshot, negligerande, svek och misshandel.
Jag vet inte varför jag känner att jag måste förklara mig ens en gång. Jag antar att jag fortfarande har fördomar inför mig själv, jag antar att jag känner att jag måste bevisa att jag inte är ett "psykfall" ty den allmänna uppfattningen är att det är vad man är om man har drabbats av psykets influensa, trots att vi alla som drabbats är precis som ni som inte drabbats, vi är helt vanliga, dugliga medborgare som betalar skatt och jobbar och sköter våra hem och våra plikter, det är bara det att ibland behöver vi det där metaforiska repet (medicinen) att ta tag i och dra oss själva uppför upp till ytan för någon eller något har metaforiskt slagit oss så hårt i psyket att det liksom en stukad fot alltid kommer att vara extra känsligt för att bli stukad igen och det är just det som repet (medicinen) stoppar.
Åter somliga, som min bror till exempel, blev så svårt misshandlad, så brutalt slagen i psyket att han gick sönder helt och lustigt nog är det precis det som ordet "schizofreni" betyder; "splittrat psyke" och liksom en rygg som går av och kotor som krossas och nervbanor som slits itu så kan heller inte vissa allvarliga skador mot kroppsdelen psyket någonsin läka ihop igen. Tyvärr. Inte än i alla fall.