Min lille är här och livet känns åter fyllt av mening. Inte så att jag ligger i fosterställning i badkaret med rakbladet inom räckhåll veckorna han inte är här, mer så att jag blir tom och att allting får en trist och ledsen beläggning, som om mitt hjärta var utlånat och när han kommer tillbaka då är odrningen återställd, hjärtat på plats och tomheten är fylld av ljus.
Förstår ni då hur svårt det är att vara utan sitt barn varannan vecka? Innan jag själv fick barn tyckte jag att det var urlöjligt; vadå inte klara sig utan ungen?? Det är ju drömmen att bara ha den varannan vecka!Ack ja. Så ung. Så oerfaren.