Morrn.
Jag skulle ha gått på intervjun idag men jag tackade nej i sista stund för jag beslöt att vara helt ärlig mot mig själv och sanningen är den att jag inte vill ha 50 minuters resväg till jobbet, det är 50 minuter för mycket när jag har en liten pojke på dagis som jag ändå bara ser varannan vecka. Förstår ni mig? Bra.
Ska det vara så ska det vara bra, både resvägsmässigt och annorstädesmässigt.
Och nej jag har inte körkort. och ja det kan mycket väl hända att den nya chefen gör sig av med mina 30 % och att jag då står där med långnäsan och nej jag har inget skyddsnät what so ever, jag har inga föräldrar som kan hjälpa mig med pengar eller jobb eller what ever och jag har ingen make som jag kan förlita mig på, jag är helt själv. Det är inget jag vältrar mig i jag säger bara att det är så det är, jag lider inte av det mer än att det ligger som en skavande oro i bakvattnet och bubblar upp till ytan när såna här situationer uppstår.
Det är därför jag inte kan tycka synd om vissa kolleger när även de hotas om än i mycket mindre skala än jag själv för hon är gift med en framgångsrik affärsman och bor i en stor villa med sin familj och tar tjänstledigt så att hon kan vara ledig 8 veckor under sommaren för hennes man betalar ju den uteblivna lönen och bjukkar på resor hitan och ditan och om hon blir arbetslös så sitter hon inte i rävsaxen. Förstår ni vad jag menar? Bra.
Förstår ni hur olika och orättvist livets lotter faller? Bra.