Jag och gruppen jag var där med kom till zinkens redan vid halv 8, 2 timmar före första startgrupp med andra ord. Det var långtråkigt och kyligt att vänta och jag blev utanför eftersom jag inte kände de andra förutom en, de var dessutom killar allihop och killar/tjejer i grupp ja det blir en viss jargong som man hamnar utanför om man råkar vara av motsatt könstillhörighet, alltså inte snuskprat eller så bara i allmänhet, men ni fattar säkert.
Alla killarna startade i grupperna 1A till 1C och jag grupp 5A... Jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle skilja en hel timme mellan våra fållstarter och jag stod och frös i min fålla i 45 minuter, surare och surare för varje minut som gick, när klockan blev 22:20 beslöt jag att näe ni skiter jag i det här!! För jag visste att min kompis högst troligen redan hade gått i mål och hade då cirkus en timmes väntetid på mig!
Så jag lämnade fållan och gick in på en bajamaja och satte mig där en stund i vredesmod. Sen tänkte jag att jag går ut och kollar när starten går i alla fall. När jag kom ut såg jag att min fålla var på väg till starten och jag vet inte vad som flög i mig men plötsligt hittade jag mig själv mitt ibland dem, jag tänkte lite att jag ska bara se vad som händer.
Vips så gick starten och jag... sprang. Jag tänkte att jag bara skulle springa några meter och sen bryta (så djävla less var jag) men sen tog något annat över och jag började springa om praktiskt taget majoriteten i min fålla, vilket kändes fantastiskt. Sen fortsatte jag bara och jag tänkte att fan, det här kanske går ändå, jag kanske ska göra det i alla fall!
Så kom backen upp till Sofia kyrka. Jag spanade desperat efter närmsta tunnelbanestation men kunde inte se den välsignade skylten lysa mot mig någonstans i den mörka augustinatten. Jag visste knappt var jag var, ej heller på vilket sätt jag snabbast skulle kunna ta mig tillbaka till zinkens typ osedd, hehe. Så med dårens logik (?) beslöt jag att det snabbaste sättet att hitta tillbaka var att följa med loppet. Blodsmak. Lungor hotande att flämtas ut ur bröstet. Den där djävla helvetesbacken tog aldrig slut.
Fast till slut gjorde den ju såklart det och jag tänkte att shit jag klarade det, nu kan det bara vara cirka 7 kilometer kvar.
Vad daskar mig då i ansiktet likt en oväntad slapptask? Den lilla hånfulla skylten om att jag blott hade sprungit endast 5 kilometer. Var är tunnelbanan, grät jag intui, varför gav jag mig in i det här?? Ljöd den inre rösten klagande.
Några nedförsbackar följde och jag föll in i ett slags bara-lite-till-tills-jag-ser-en tunnelbanestation-mode.
6 kilometer. Äh jag kör lite till. 7 kilometer. Fan tar det aldrig slut, åh så ont det gör! 8 kilometer. Wiiii nästan framme, jag klarar nog det här!
Mosebacke. Smärta. Plåga. Gick med värkande lemmar uppför detta lilla demoniska bergsmassiv. Nu orkar jag inte mer. Snälla.
Nedför. Raksträckor. Snart framme. Bara lite till. Bara lite till. Snälla, kom igen bara lite till. Viskade det till och med högt för mig själv så att en omspringande man vände på huvudet och såg förvånat på mig.
9 kilometer. Vadihelvet tar den här djävla f*ttbanan aldrig slut?! Jag vill svimma, dö, vad som helst jag orkar inte ett steg till!
500 meter kvar. Massor av folk längs banan, hurrande, peppande, musiken från målet började höras, dunkande mellan gränderna. Nej nej ge dig inte, inte nu, snart snart bara lite till kämpa nu, ja det gör så djävla ont men nu ger du dig inte, nu ska du i mål, snart där snart där.
Å sån smärta, sista uppförsbacken. Sedan svängen in på Hornsgatan och där i fjärran; det blinkande och lysande målet! Ökade farten, tog i med alla resterande reservkrafter. Folk som ljublade; kom igen ni är snart i mål snart i mål! Kämpa! Kämpa! Fan vilken lång raksträcka, nu ramlar jag ihop, några steg till, ett till och ett till, ignorera smärtan...
Och så över mållinjen.
Jag gjorde det. Efter 5 års frånvaro och enbart 6 träningspass á 4-5 kilometer i pensionerade Agda 80 år-fart så gjorde jag det. Det blev ingen strålande tid alls men det bryr jag mig inte om, det jag bryr mig om är att jag genomförde det och jag gav aldrig upp fastän jag var övertygad om att det var vad jag både ville och tänkte göra. Men nej. Det bor, som sagt en riktigt envis liten jävel i mig.