Jag tycker så fruktansvärt synd om den där kvinnan. Hon var svårt sjuk i förlossningsdepression eller kanske till och med förlossningspsykos. Nu måste hon leva hela sitt liv med gärningen, skulden, det fasanfulla och jag undrar; hur ska hon orka med det?
Jag tror inte att hon gör det.
Ett ögonblicks vansinne i sjukdomen och hela livet är förstört för alltid. Det gör mig rasande att psykvården inte är konstruerad på ett helt annat sätt så att sånt här inte kan hända. För det går att stoppa. Det är bara det att man lägger skattepengarna på annat. Såsom RUT- och ROT-avdrag.
Det är nämligen viktigare att normalt folk får hjälp med att bygga ut villan eller att få städat en gång i veckan än att hjälpa en mamma som står på ett broräcke med sin lilla son i famnen senni, jag menar; kom igen! Skärp dig! Ryck upp dig för fan! Sluta tycka så djävla synd om dig själv det finns faktiskt barn som svälter i Afrika! Åk hem och ta det lugnt, ta en alvedon!
Mordåtalad