Jag känner mig sjuk av trötthet och utmattning och nej jag har inte ringt vårdcentralen än för jag drar mig för det liksom en katt drar sig för ett tvingande bad, jag spänner ut klorna och klöser mig fast i mattan meeeeeeeeeuuuuuuuuuuuuuuw!
Närå. Det är bara det att jag hatar att ringa om mediciner. HATAR. Jag känner mig som jag antar att en pundare känner sig när den ringer och ber om en sista sil, snälla, snälla bara en sista sen ska jag sluta jag lovar!
Närå. fast lite så. Jag tänkte till och med på bussen hem att tänk om de, vårdcentralen, tror att jag är knarkare, sen tänkte jag att varför skulle de tänka det? Då har de ju extremt bristande kunskaper om sina egna medikament i såna fall ty det jag efterfrågar är ett antihistamin, inte ett opium.
Det handlar nog egentligen om mina egna fördomar inför mig själv, att jag måste be om hjälp för en sådan enkel liten sak, det bär mig emot, jag anser väl på någon liten plats i den där grå massan inuti kraniet att jag bör tiga still i kyrkan och uthärda. Typ.