Jag undrar en sak: varför får kvinnor när de uttalar sig feministiskt i media alltid höra att de bara är i behov av kuk? Vad är det för män som går omkring och tror att dessa kvinnor är bittra gnällkonor och att de bara kan botas genom en ritt på åderpålen? På vilket sätt skulle det hjälpa, menar de? Menar de att detta maskformiga bihang, denna utstickande könsdel är likt en magisk trollstav som förvandlar hysterikor till lugna och timida varelser som accepterar universums ordning och sin ringa och underdåniga ordning i den i förhållande till män? Och om det förhåller sig så; varför använder de då inte sina penisar till större ting, såsom att skapa fred i mellanöstern till exempel?
Hur kan det komma sig att dessa män är så på gränsen till imbecillt fästade vid sina parningsorgan att varje gång en människa med motsatt organ yttrar sig negativt om mansdominering så ska den genast fram och gärna in i detta andra organ? Vad skulle Freud ha sagt om detta, kan man fråga sig?
Man känner andra som man känner sig själv, sägs det, och kanske är det så att dessa män obetvingligen är sammanvuxna i självaste identiteten med sin penis och att de därför på ett tillbakabildat och infantilt manér per automatik tror att alla andra också fungerar likadant?
En intressant fråga är det dock.