Känner mig som en djävla narkoman när jag ringer till mottagningen för att få min Lergigan påfylld. Så. Mycket. Skam.
Lergigan är alltså ett antihistamin, en allergimedicin, egentligen, men som även har en väldigt lugnande och sövande effekt. Lergigan används av bland annat gravida kvinnor mot illamående och mot sömnbesvär och är inte på något sätt beroendeframkallande och innehåller inga opiater eller liknande substanser.
Som bekant kan jag ha lite svårt för att sova men jag har alltid vägrat det tunga artilleriet såsom Imovane eller Oxascand, aldrig i livet, är mitt svar när de (läkarna) har försökt pracka på mig dessa preparat. Vill ni medvetet göra mig till knarkare, har jag tänkt men inte sagt, väl medveten om att det finns personer som är så svårt sjuka att en Lergigan är som en Alvedon och helt utan effekt, hur som helst, så svåra problem har jag alltså inte. Jag har helt enkelt svårt för att somna om kvällen och denna allergimedicin har funkat tipp-topp.
Nu är jag tydligen utskriven ur systemet plötsligt (?) och det var väl kanske ingen större chock det som är konstigt är att jag egentligen bör ha träffat en läkare för ett avslutningssamtal innan de remitterar mig till vårdcentralen. Så har icke skett. Personen som skrivit ut mig (den unga psykologen som bara gav mig listor på roliga saker att göra) har inte skrivit ut mig från sin terapi utan från rubbet. Denna person kommer tillbaka på måndag.
Mild panik och scener om sömnlösa nätter vandrade förbi i mitt sinne men sen sa jag: "Skärp dig" och så kollade jag på nätet efter liknande substanser fast receptfria och se: det finns något som heter Valerina Forte, kanske kan det vara en naturlig övergång till något annat nu när jag ändå håller på, menar jag.
Men varför känner jag mig rädd?