Ni kanske undrar (?) vad som egentligen hände den där dagen i hallen och tillåt mig ödmjukt beskriva det för er.
Jag var 19 år. Klockan var runt 09:30. Jag minns inte längre om det var somarlov eller om jag skolkade just den dagen, det spelar heller ingen roll, det var hur som helst sommar och jag låg och och sov i min säng i mitt rum på nedre botten, min mamma var på jobbet.
Plötsligt vaknade jag av ett tumult ute på gårde utanför mitt sovrumsfönster. Grinden slogs upp och brakade in i min sovrumsvägg, ljudet av galna, springande steg, en röst som skrek något vansinnigt och därefter ljudet av en hand som desperat (och sinnessjukt) tryckte ned handtaget i ytterdörren. Det var låst. Det var jag som hade låst. Tidigt på morgonen när han inte kommit ännu. För att vara förberedd när han kom.
Jag förstod omedelbart att något fruktansärt var i görningen. Strax därpå började han ringa på dörrklockan. Ringa och ringa och ringa. Jag visste att jag borde gå upp och öppna för psykosen men just denna morgon var det någonting speciellt i görningen och jag låg i stället förstenad av skräck i min säng. Jag förstod att ju längre jag väntade med att släppa in den galna desto mer förvärrade jag situationen, desto mer signerade jag min egen dödsdom.
Ändå kunde jag inte röra mig.
Minuterna gick och han var kvar där ute. Vandrade fram och tillbaka, hysterisk, utanför mina neddragna persienner. Jag försökte stänga ljudet av hans steg ute, försökte blunda bort fasa, jag började be till gud vilken jag inte vänt mig till på väldigt länge då jag ansåg attt han övergett mig fullständigt, jag viskade under täcket: "Snälla låt honom gå, snälla låt honom gå, snälla låt honom gå..." men svaret var nej den här gången.
Han började ringa på dörrklockan igen och igen och igen, ett helt outhärdligt ljud som jag inte ville ha i mina hörselgångar men som jag inte kunde trolla bort. "Snälla gud om du hjälper mig nu så lovar jag att..."
40 minuter hade gått och han hade inte avlägsnat sig. Jag var fortfarande paralyserad i sängen. Varje sekund ett ögonblick i helvetets innersta krets.
Så började han banka på dörren med slutna nävar. Plötsligt tog något över mig. En främmande kraft. I en och samma rörelse slängde jag täcket av mig och rusade ut i hallen och låste upp dörren. Han drog ned handtaget i samma sekund. Jag gjorde en ansats att fly tillbaka till mitt rum men han hann före; han greppade om min bara hals med en järnhård näve och jag visste att nu var det slut. Jag kände ingen rädslsa dock, konstigt nog, det jag kände var en slutgiltig sorg och jag kraxade fram med darrande röst: "Snälla. Låt bli" och ledsnaden i min röst och desperationen var det sorgligaste av alltihop. Det var det som kossade mitt hjärta.
Vid dessa ord lossade inte hans grepp runt min strupe utan tvärtom. Just precis då ringde telefonen bakom oss i köket med en gäll signal och detta fick honom att släppa taget och gå till telefonen som satt uppskruvad på väggen och riva ned den i golvet. Jag tog instinktivt tillfället i akt och rusade ut genom dörren i nattkläder. Jag vet än idag inte vem som ringde och räddade mitt liv.
Jag sprang i nattsärken till min mammas jobb och berättade allt för henne.
Senare på dagen kom min "pappa" på besök från norrland för en nostalgitripp i hyrbil tillsammans med mig, min mamma och honom. Jag var tvungen att följa med. Jag kräktes i baksätet av ångest men min mamma brydde sig inte. Han skulle räddas och skonas. Kosta vad det kosta ville, alla skulle ställa upp på hans psykotiska hallucinationer.
Jag var 19 år. Klockan var runt 09:30. Jag minns inte längre om det var somarlov eller om jag skolkade just den dagen, det spelar heller ingen roll, det var hur som helst sommar och jag låg och och sov i min säng i mitt rum på nedre botten, min mamma var på jobbet.
Plötsligt vaknade jag av ett tumult ute på gårde utanför mitt sovrumsfönster. Grinden slogs upp och brakade in i min sovrumsvägg, ljudet av galna, springande steg, en röst som skrek något vansinnigt och därefter ljudet av en hand som desperat (och sinnessjukt) tryckte ned handtaget i ytterdörren. Det var låst. Det var jag som hade låst. Tidigt på morgonen när han inte kommit ännu. För att vara förberedd när han kom.
Jag förstod omedelbart att något fruktansärt var i görningen. Strax därpå började han ringa på dörrklockan. Ringa och ringa och ringa. Jag visste att jag borde gå upp och öppna för psykosen men just denna morgon var det någonting speciellt i görningen och jag låg i stället förstenad av skräck i min säng. Jag förstod att ju längre jag väntade med att släppa in den galna desto mer förvärrade jag situationen, desto mer signerade jag min egen dödsdom.
Ändå kunde jag inte röra mig.
Minuterna gick och han var kvar där ute. Vandrade fram och tillbaka, hysterisk, utanför mina neddragna persienner. Jag försökte stänga ljudet av hans steg ute, försökte blunda bort fasa, jag började be till gud vilken jag inte vänt mig till på väldigt länge då jag ansåg attt han övergett mig fullständigt, jag viskade under täcket: "Snälla låt honom gå, snälla låt honom gå, snälla låt honom gå..." men svaret var nej den här gången.
Han började ringa på dörrklockan igen och igen och igen, ett helt outhärdligt ljud som jag inte ville ha i mina hörselgångar men som jag inte kunde trolla bort. "Snälla gud om du hjälper mig nu så lovar jag att..."
40 minuter hade gått och han hade inte avlägsnat sig. Jag var fortfarande paralyserad i sängen. Varje sekund ett ögonblick i helvetets innersta krets.
Så började han banka på dörren med slutna nävar. Plötsligt tog något över mig. En främmande kraft. I en och samma rörelse slängde jag täcket av mig och rusade ut i hallen och låste upp dörren. Han drog ned handtaget i samma sekund. Jag gjorde en ansats att fly tillbaka till mitt rum men han hann före; han greppade om min bara hals med en järnhård näve och jag visste att nu var det slut. Jag kände ingen rädslsa dock, konstigt nog, det jag kände var en slutgiltig sorg och jag kraxade fram med darrande röst: "Snälla. Låt bli" och ledsnaden i min röst och desperationen var det sorgligaste av alltihop. Det var det som kossade mitt hjärta.
Vid dessa ord lossade inte hans grepp runt min strupe utan tvärtom. Just precis då ringde telefonen bakom oss i köket med en gäll signal och detta fick honom att släppa taget och gå till telefonen som satt uppskruvad på väggen och riva ned den i golvet. Jag tog instinktivt tillfället i akt och rusade ut genom dörren i nattkläder. Jag vet än idag inte vem som ringde och räddade mitt liv.
Jag sprang i nattsärken till min mammas jobb och berättade allt för henne.
Senare på dagen kom min "pappa" på besök från norrland för en nostalgitripp i hyrbil tillsammans med mig, min mamma och honom. Jag var tvungen att följa med. Jag kräktes i baksätet av ångest men min mamma brydde sig inte. Han skulle räddas och skonas. Kosta vad det kosta ville, alla skulle ställa upp på hans psykotiska hallucinationer.