Jag kom att tänka på en sak angående mitt eget inlägg kallat "I´m addicted to hope" nämligen att hur totalt kolsvart det än har varit runtomkring och inuti mig så har jag aldrig varit riktigt rädd för den där silverlysande strålen av hopp (hur patetiskt efterblivet det än kändes i sammanhanget) har alltid funnits där.
Förutom en gång.
Det var då jag blev vettskrämd.
Skräck i varje cell av min kropp.
För då slocknade ljuset. Och jag var ensam. Det var som om livet hade vridit sig ut och in till ett skrämmande negativ av verkligheten. Som om jag vaknat upp i helvetets innersta krets och det som fanns att se där det kan jag inte uttrycka i ord, det är omöjligt att beskriva en sådan fasa. Jag upplevde det, bokstavligen, som om solljuset var mörkt, det låter jättekonstigt men det var som om ljuset inte kunde nå in i mig. Som om någon hade sytt fast ett par mörka solglasögon över mina ögon vilka jag inte kunde ta av mig och allting, precis allt, var svart, minsta lilla sekund, minsta rörelse, minsta ord, allt saknade mening och det värsta var att för mig, där och då, så var det den yttersta sanningen.
Jag upplevde det som att alla andra levde utanför min egen verklighet, att jag liksom var i ett annat tidsrum och betraktade hur de fortgick därutanför genom en sotad, ljudisolerad ruta. Och ingen eller inget kunde nå in till mig. Inte ens min son.
Det var då jag tog den där handen, jag gjorde ett medvetet val att fatta dess grepp, i stället för att gå ut framför den där lastbilen, som jag helst av allt egentligen ville men det var väl där den där absurda envisheten trädde in, i hoppets frånvaro.
4 år senare lyser det starkt. Jag blev så rädd den där gången när det slocknade helt att jag varje dag medvetet väljer det som leder mig mot det och inte bort ifrån det, hur frestande det än må vara, tvinga hjärnan, öva, öva, öva och övning ger, faktiskt, färdighet.