Nu känner jag mig ändå som en elak ragata (jag tycker inte om att göra folk ledsna), jag har rätt i sak men tycker inte om att folk börjar gråta och så (jag vet inte om hon gjorde det men ändå) och så elak var jag inte, jag lovar, bara förbannad och uppretad efter droppen som fick bägaren att rinna över. Hm.
Jag vet att jag har en egenskap av att kunna dunka till folk rejält verbalt om jag sätter den sidan till och folk som kanske inte har samma egenskaper och därför inte har så lätt att gå till motangrepp/käfta tillbaka de kan bli väldigt ledsna och/eller ta åt sig på helt fel sätt. Det finns en sida hos mig som väldigt få rår på och det är den där överintellektualiserande-rakt på sak-odiplomatiska-okänsliga attityden som jag med åren har lärt mig att styra och ta fram i exakt rätt sitationer (som i samtal med chef som försöker köra över mig eller när folk försöker nedvärdera mig eller anklaga mig för rena felaktigheter). Jag kan vara en tvättäkta bitch.
Fast å andra sidan; om det är befogat? Varför ska jag då tassa på tå när jag har sagt till 10 gånger förut och ingenting händer? Då måste man till slut ta i och ryta till så att någonting händer, så att en förändring sker, om jag skulle lulla runt och duttinutta och vara överseende med rena dumheterna då skulle ju problemet aldrig uppdagas? Jag kan inte rå för att den unga är väldigt känslig, hon satt ju trots allt bara där rakt upp och ned och stirrade ointresserat när min son grät och skrek och snorade långa strängar och sträckte sig efter mig och olyckligt snyftade: "ja vill vaaaaa me deeeeej mammaaaaaa!" hon rörde icke ett finger. Hon såg irriterad ut över att behöva ha att göra med den sån jobbig unge och när jag demonstrativt gick fram med min son till henne och sa: "Du kan väl gå med fröken här och vinka till mig?" så svarade hon inte och rörde sig inte ur fläcken.
Bu-hu. Get a spine. Gör ditt jobb om du ska arbeta med barn, annars: byt yrke.