"Du har inte din mamma med dig idag och snart är det rast... "sa han med spelande ögon "Grabbar hon har inte sin mamma med sig idag!"
Att med en svidande rädsleklump i magen dröja sig kvar i klassrummet så länge som möjligt tills lärarinnan irriterat ropar: "Men gå ut någon gång nu då!!"
På rast i helvetet.
Gömmer sig längst bort på skolgårdens utkant, ensam bakom gungorna där det växer höga buskar och dit någon sällan kommer, hela tiden skräckslagen för att bli upptäckt, spanar ut över skolgården när lärarinnan ropar att rasten är slut så att alla hinner in först så att hon ska slippa bli slagen i kapprummet.
Ibland bryr han sig inte ens om att lärarinnan ser. En hård smäll i ryggen på väg fram till katedern. En våldsam spark på stolen. Lärarinnan bryr sig inte heller, tycker till och med kanske att det är rätt, för som hon sa till hennes mamma när de pratade om misshandeln: "Jaha. Hon får väl vända andra kinden till".
När mamman inte är där tvingar hon henne att stå framför tavlan och räkna mattetal trots att hon vet att det hakar upp sig totalt i ångest när hon inte förmår räkna rätt, det kanske är hennes hämd?
När hon får veta att de snart ska börja lära sig att skriva skrivstil blir hon så rädd att hon skakar för hon tror att hon inte kommer att vara något bra på det för det verkar så svårt och hon vet att hon kommer bli plågad för det.
Välkommen till skolan. Hej matematik!