Fast jag hade fel, hon var inte ledsen, hon var förbannad. Den unga. Hon ville gå till attack i försvarsställning och det lös av hat gentemot mig i hennes ögon. Vi var 3 stycken; jag, den unga och en äldre som min son känner och som jobbar på hans ordinarie förskola. Den unga såg på mig i ohöljt förakt. Hon sa ingenting. Jag började undra varför hon ville prata med mig. Sedan kom en ilsken förklaring om att hon minsann inte är si och så och hon hade inte alls betett sig på det sätt som jag beskrev och bla bla bla.
Jo men det har du ju. Det är ju därför jag är här. Men jag sa inte det för jag såg att hon var väldigt ung, egentligen väldigt osäker och att jag hade kommit åt en öm tå men att hon inte kunde ta in kritiken på ett konstruktivt sätt utan vände det i ursinne (jag har själv varit så därför känner jag igen en annan när jag möter en), jag lyssnade på vad hon hade att säga och svarade lugnt "Jag förstår men jag upplevde det på det viset" och sen var det inte mer med det från min sida, jag hade framfört min åsikt (som inte bara gällde denna unga tjej utan även vissa av min sons ordinarie fröknars beteende vilket jag även tog upp under mötet) och jag var nöjd med det.
Hon hade nog förväntat sig en duell men hon fick gå besviken och ännu mer hatisk därifrån för hon fick inte ut av situationen det hon ville; nämligen att platta till mig tillbaka. Det är helt OK, jag kan inte bära hennes olycka, den måste hon jobba med själv men jag önskar henne upplysning och ödmjukhet och mognad, så att hon i framtiden slipper bli hatisk och därmed skada sig själv, för man slutar hata andra när man slutar hata sig själv.