Bardomens oförställda glädje.

Jag har inte för vana att lägga ut bilder på min son av principskäl så det här blir första och enda gången, undantaget som bekräftar regeln; har ni någonsin sett en sådan ren och oförställd glädje? Hur kan någonting så fullt av skratt ha hamnat mitt i min ensamhet? Det är ett litet mirakel. Jag skulle ge allt jag äger och har för att få återuppleva bara en enda liten stund av barndomens sanna lycka men eftersom det är omöjligt så får jag uppleva den i andra hand i stället och det, ja det är faktiskt inte så pjåkigt. Det är för övrigt jordgubbar med grädde han äter.