Kom osökt att tänka på personer som använder sin rösts ljudvolym för att dominera i samtal. Jag har råkat ut för en sådan på 3 arbetsplatser som jag har varit anställd på. Personen i fråga är fast övertygad om sitt argument eller vad det vara månde, det kan handla om vad som helst som skvaller till exempel det behöver inte röra sig om någonting viktigt, det viktiga för dessa personer är oftast inte att få rätt i sak utan att äga samtalet och detta gör de genom att höja rösten till tordönsstämma och börja prata mitt under någon annans anförande, mitt i en mening som någon annan säger börjar de bara skrikprata utan att ta in, som för att markera att det du säger går omärkt förbi likt en flugas vingsslag.
Det värsta man kan göra är att ge sig in i skriktävling med en skrikpratare för det leder aldrig till någonting gott, man förlorar kampen på det och gör sig själv till den underlägsna.
Några gånger har jag lugnt men bestämt hållt upp pekfingret i luften och sagt: "Ursäkta men kan jag få prata färdigt tack", detta hjälper men man har då skapat sig en fiende för livet, eller åtminstone för under resten av sin anställning tillsammans med skrikprataren i fråga.
Man kan också stirra ut dem. Denna metod tar längre tid och kräver tung självbehärskning. Har man otur kan man ha drabbats av en skrikpratare/stirrare, denna person har även egenskapen att just stirra ut sin "motståndare" i samtalet så att denne känner sig generad och obekväm och börjar låta osäker och svamla och till slut förlora kampen, alltså kampen om vem som är stjärnan i och medelpunkten av alla samtal från skvaller till avgörande arbetsbeslut, sådana är väldigt svåra att tas med och oftast väldigt dumma förutom på sitt område på vilket de är helt insnöade och har lärt sig varenda liten paragraf utantill.
Här gör man oklokt i att själv stirra ut ty det mynnar bara ut i en bisarr "ögonduell".
Nej, fullkomlig ärlighet är ofta det allra bästa vapnet i de flesta situationer men då måste man vvara beredd på att få fiender. Som sagt.