Söder och pridefestivalen på lördag. Vi ska kolla på min friska brors tjej som ska gå med i paraden.
I övrigt försmäktar jag denna tisdagskväll framför How I met your mother och någon folkis. Ja jag vet att jag blir tjock men stäm mig då.
Saknar min fjupp. Något omänskligt. Trodde inte att det var möjligt att sakna en annan människa på det viset. Jag hatar varje sekund utan honom. Han är ständigt i mina tankar, i mitt hjärta, i alla beslut och i alla vardagsbestyr jag gör. Saknaden efter honom finns i varje tomt rum, i varje vrå av mig. Jag önskar att det gick att uttrycka i ord till honom hur mycket jag älskar honom men sådan kärlek låter sig inte beskrivas och han skulle ändå inte att förstå intensiteten och graden av kärlek förrän han får egna barn. Ingen kan förstå innan dess, man tror att man gör det men det gör man inte.
I en tråd på familjeliv (var annars) en gång var trådstartaren en barnlös hundägare som skrev att hon älskade sina hundar lika mycket som andra älskar sina barn och jag log men jag hånade inte för jag förstod att hon inte förstod, inte kunde förstå, och om hennes hundar fanns i minsta cell av hennes kropp, i varje tanke, varje andetag, varje önskan och varje dröm ja... då tror jag att hon faktiskt skulle behöva psykologisk hjälp. För det var hundar. En sådan inkompetens inför att gå utanför sin egen begripandecirkel är häpnadsväckande, som om jag skulle ha utgått från att jag älskade mina katter lika mycket som jag skulle älska min framtida son, hahaha ursäkta men jag skulle ha haft ihjäl dem utan tvekan om det hade räddat min son. Hur kan man vara så instängd i sin egen begreppsvärld? Ja jösses.
Det är tur att jag är helt perfekt, eller hur?